Så då finns Erik Halkjaer, reporter äntligen på nätet. Här ska ni kunna hitta det mesta som jag skrivit som frilansjournalist. Långt ifrån allt är inlagt idag, men sakta men säkert kommer jag att fylla på med gamla godbitar från Kuba, Uganda, Vietnam och andra platser.

Tills vidare fortsätter jag att följa statskuppen i Honduras, som i veckan tagit en ny vändning, eller kanske inte. Snarare råder fortsatt status quo och ett spel för gallerierna, som vi börjar bli vana vid efter ett halvår av illegitimt styre. Honduras åklagarmyndighet bad i förra veckan högsta domstolen att ställa landets militärledning inför rätta för att olagligen ha kastat ut den valde presidenten Manuel Zelaya ur landet i samband med statskuppen den 28 juni förra året.

Det var åklagarmyndigheten som den 29 juni meddelade att den i hemlighet utfärdat en häktningsorder på Zelaya för bland annat landsförräderi och maktmissbruk. Detta blev inte officiellt förrän efter att Zelaya avsatts, varför det är svårt att bevisa att det verkligen fanns en sådan order.

Åklagarmyndigheten menar nu att militärens uppgift var att gripa Zelaya på morgonen den 28 juni och sätta honom i häkte i väntan på rättegång. Kuppresidenten Roberto Micheletti ger åklagarmyndigheten sitt stöd, men överbefälhavare Romeo Vásquez anser att militären genom sitt agerande undvikit uppror och kravaller.

Vásquez ansåg vid gripandet att en eventuell häktning av Zelaya skulle leda till upprorsstämning. Därför fattade han och resten av militärledningen beslutet att skicka ut honom ur landet. Det var dock inget beslut fattat på trappan till Zelayas hus för planet stod startklart och fulltankat med redan utstakad kurs mot San José, Costa Rica.

Igår, måndag, beslutade högsta domstolen att låta militärledningen få förklara sitt agerande den 28 juni. Detta ska ske inför domstolens ledamöter på torsdag. Högsta domstolen gick inte med på att ställa militärerna inför rätta, vilket åklagarna krävt.

Detta handlar om att desperat hänga ut någon för  omvärlden och säga att det var hans/hennes fel. För Honduras är bankrutt. Michelettis finansminister har meddelat att i februari finns det inga pengar kvar i statskassan längre. Fruset bistånd, inställda krediter och lån har gjort att Honduras sedan i somras fått gräva i centralbankens kassavalv. Och nu är det tomt.

De stora biståndsgivarna USA och EU kräver att det avtal som Zelaya och Micheletti skrev under den sista oktober förra året ska uppfyllas innan det kan bli tal om att betala ut några pengar igen. Hittills har knappt några punkter i avtalet uppfyllts och Zelaya har redan förkastat det.

Både USA och EU:s ordförandeland Spanien vill se en samlingsregering utan Micheletti vid makten när den valde presidenten Porfirio Lobo tillträder den 27 januari i år. Micheletti har till Lobos frustration vägrat att avgå. Lobo är naturligtvis väl medveten om att utan USA:s och EU:s stöd kommer hans fyra år vid makten inte bli någon lätt resa.

Att nu militären, åklagarmyndigheten, nationalförsamlingen, högsta domstolen och Michelettis regering anklagar varandra och skyller ifrån sig blir lätt absurt med tanken på att de alla stödde Zelayas avsättning och slöt upp bakom Micheletti den 28 juni. Och liksom andra kuppmakare i den latinamerikanska historien förbereder även dessa en amnesti.

Med största sannolikhet röstar Honduras nationalförsamling i veckan för en amnesti för alla politiska brott som begicks i samband med statskuppen. Detta går helt emot avtalet från oktober som säger att en sanningskommission ska tillsättas för att utreda kuppen och de brott som begicks.

Så trots att kuppregeringen skrivit under på att tillsätta en samlingsregering, avskeda Micheletti och skapa en sanningskommission kommer inget av det att hända. Frågan är om det internationella samfundet har ryggrad nog att straffa Honduras och den tillträdande regeringen Lobo för detta. Den som följt utvecklingen vet också att Lobo själv stödde kuppen när det begav sig.