Handeln mellan Afghanistan och Indien blomstrar sedan en ny handelsrutt via Iran öppnats. Även Kina visar intresse för Afghanistan – men experter varnar för att en försämrad relation med handelspartnern Pakistan riskerar att hota säkerheten i regionen.

I slutet av februari i år skeppades den förs­ta lasten med afghanska exportvaror ut från den iranska hamnen Chabahar med Indien som destination. Det var en handelhistorisk händelse med bakgrund i allt närmare relationer mellan Afghanistan och Indien. Förhoppningen är att det är det första steget i en mer stabil och inkomstbringande afghansk handelspolitik. Samtidigt visar Kina stort intresse för att knyta an till den nyöppnade afghanska handelsvägen till Europa, som går under namnet Lapis lazuli-rutten.

Att skeppa ut exportvaror via iranska och pakistanska hamnar är inget nytt för Afghanistan. Det är ett land utan havskust med stort behov av landtransporter till utskeppshamnar för att nå andra handelspartner bortom grannländerna. Trots detta har Afghanistans export framför allt stannat i Iran och Pakistan.

När Afghanistans president Ashraf Ghani och Indiens premiärminister Narendra Modi tillträdde sina respektive poster 2014 öppnades nya möjligheter. Knappt ett år in på sina respektive mandatperioder inledde Ghani och Modi samtal om att utöka handeln mellan länderna.

De två ledarna såg en möjlighet i hamnen Chabahar i Iran. I maj 2016 möttes de i Irans huvudstad Teheran för att tillsammans med Irans president Hassan Rouhani skriva under ett samarbetsavtal. Indien lovade att investera 500 miljoner US dollar i Chabahar och vägen upp genom Iran till Afghanistan.
Ett halvår senare landade det första indiska fartyget med varor till Afghanistan i Chabahar. Premiärlasten bestod av 15 000 ton vete. Sedan dess har indiskt vete fortsatt att skeppas in via den iranska hamnen och sedan körts med   lastbilar till Afghanistan.

I februari i år var det dags för den förs­ta lasten av afghanska varor att färdas den omvända vägen, via Chahabar till Indien. Det handlade om 110 ton mungbönor.

De utökade handelsrelationerna mellan Afghanistan och Indien har också inneburit nyöppnade flygrutter med torkad frukt, mandlar, saffran, ädelstenar och mattor till de indiska städerna New Delhi och Mumbai.
Indien har på kort tid blivit Afghani­stans största exportmarknad. Även importen från Indien har ökat och låg förra året inte långt efter den största importmarknaden, Pakistan. Enligt de afghanska och indiska regeringarna kan Indien mycket väl vara Afghanistans största handelspartner redan 2020.

Elaha Rahmani vid New York State University ser stora möjligheter i de nyvaknade afghanska och indiska relatio­nerna, men varnar också för att det finns en baksida. I en artikel på den amerikanska tankesmedjan Foreign policy research institutes hemsida förra året förra året påpekar hon att Pakistan kan reagera negativt. Och Kina.

– Relationerna mellan Afghanistan och Pakistan är av tradition ansträngda. De delar en lång gräns och Afghanistan har länge varit beroende av att transportera in och ut sina handelsvaror genom Pakistan. Under perioden 2013–2017 fanns det ett handelsavtal som skulle underlätta detta, men Pakistan har stoppat Indien från att sälja varor till Afghanistan genom Paki­stan. Vid flera tillfällen har Pakistan också stoppat handeln vid gränsen mot Afghanistan. Nu kan Afghanistan och Indien genom den iranska hamnen i Chabahar runda Pakistan, säger Elaha Rahmani till Afghanistan-nytt på telefon.

Med erfarenhet från flera biståndsprojekt i Afghanistan och som anställd vid USA:s ambassad i Kabul har Elaha Rahmani följt den afghanska handeln på nära håll. Vid universitetet studerar hon transnationell säkerhet, med särskilt fokus på Centralasien och Ryssland.

Pakistans andel av den afghanska utrikeshandeln har de senaste tio åren minskat från 57 procent till närmare en tredjedel, enligt Världsbanken. Bara under det sista halvåret 2018 minskade den pakistanska handeln med Afghanistan med 18 procent. Detta samtidigt som Irans och Indiens handel med Afghanistan ökat.

I sin artikel skriver Elaha Rahmani att de starkare handelsrelationerna mellan Afghanistan och Indien riskerar att försämra säkerhetsläget i gränsområdena kring Pakistan och Afghanistan

– Pakistan vill ha tillgång till Afghani­stans handelsrutter för att nå Centralasien, men eftersom Pakistan hindrat den afghanska handeln har afghanerna svarat med att hindra den pakistanska, säger Elaha Rahmani.

Det som möjligen skulle kunna få Paki­stan och Afghanistan att enas är Kinas intresse av att nå fram till den afghanska Lapis lazuli-rutten, som länkar samman den afghanska staden Herat med Turkmeni­stan, Azerbajdzjan, Georgien, Turkiet och Europa. Både Kina och Pakistan vill få tillgång till den.

Lapis lazuli-rutten invigdes officiellt den 13 december förra året, då Afghanistans president Ashraf Ghani vinkade av flera lastbilar med 175 ton bomull, torkad frukt och sesamfrön från Herat. Rutten är uppkallad efter den blå sten som för flera tusen år sedan fördes från Centralasien med kameler till Europa och Nordafrika för smyckestillverkning. Rutten kallades också Silkesvägen.

Utvecklingen av Lapis lazuli-rutten finansieras av Asiatiska utvecklingsbanken, som investerat två miljarder US dollar i projektet.

– Om Afghanistan och Pakistan med hjälp av Kina skulle kunna komma överens om att gemensamt utveckla en fortsättning av Lapis lazuli-rutten genom Afghanistan och Pakistan till Kashgar i Kina finns stora möjligheter att förbättra infrastrukturen i både länderna. Det skulle inte bara förbättra relationerna mellan de två länderna, utan också öka möjligheterna till handel med andra länder, säger Elaha Rahmani.

Däremot är Indien inte särskilt intresserat av att Lapis lazuli-projektet förlängs till Kina, enligt Elaha Rahmani. Pakistan och Kina vill att rutten ska passera Khyberpasset vid Torkham i Afghanistan och det omstridda Kashmirområdet i Pakistan, ett kraftigt militariserat område som Indien  liksom Kina och Pakistan gör anspråk på.

– Det handlar nog inte egentligen så mycket om Kashmir, utan om att Indien utnyttjar konflikten kring området för att försöka hindra det kinesisk-pakistanska projektet, säger Elaha Rahmani.

Det indiska och kinesiska intresset för att öppna handelsvägar genom Afghanistan är positivt. Den afghanska infrastrukturen med vägar, broar och järnväg är eftersatt. Även om det går fler flyg från landet saknas också mycket för att via luften kunna föra in och ut större mängder av handelsvaror. Att förbättra infrastrukturen skulle kräva enorma investeringar, men såväl Indien som Kina har de ekonomiska musklerna. Reza Javid, svensk-afghansk ekonom som rapporterat om den afghanska ekonomin åt bland annat Svenska Afghanistankommittén, hoppas mycket på de två stormakternas intresse för Afghanistan.

– Om de lyckas genomföra sina planer för landet finns stora möjligheter till bättre infrastruktur, framför allt kring städerna Herat och Mazar-e-Sharif och regionerna däremellan. För att investeringarna ska bära behöver Afghanistan locka företag som kan förlägga sin produktion utefter dessa rutter. Och landet har en stor ung befolkning och låga löner som många företag skulle kunna vara intresserade av, säger Reza Javid till Afghanistan-nytt.

Både Elaha Rahmani och Reza Javid är tydliga med att den väpnade konflikten i Afghanistan fortfarande utgör ett stort hinder för både utveckling och ekonomisk tillväxt, men Reza Javid menar att just kring Herat, Mazar-e-Sharif och i de centrala delarna av landet är det ändå säkrare.

Med både indiska investeringar i vägen från Chabahar till Afghanistan och kinesiska i Lapis lazuli-rutten skulle Herat kunna bli en knytpunkt för en stor del av handeln genom Centralasien. Reza Javid tror att det finns en möjlighet att Indien och Kina kan samsas om rutterna.

– Om någon kan överbrygga de dåliga relationerna mellan Pakistan och Afghanistan är det Kina. Det kanske tar ett tag, men i slutändan kommer de att inse att det är viktigt att relationerna är så pass goda att handeln fungerar. Det vinner alla på, säger Reza Javid.

Världsbanken beskriver gärna hur handel skulle kunna bli en tillväxtmotor för Afghanistan. I en särskild rapport från 2017 gör banken en djupdykning i ämnet. Enligt många bedömare kan landets rika mineralfyndigheter väcka liv i ekonomin, men Världsbanken tror mer på att satsa på jordbruket och tjänstesektorn.

Åratal av konflikt har förstört stora delar av infrastrukturen och även slagit hårt mot ekonomin. Afghanistan har lidit av ett handelsunderskott i snart två decennier. De senaste åren har underskottet utgjort mer än en tredjedel av landets BNP. Exporten bidrar bara till knappt sju procent av BNP.

Världsbanken konstaterar också att Afghanistan är beroende av ett par enstaka stora handelspartners och av alldeles för få produkter. Importberoendet har till och med slagit ut den inhemska produktionen av vissa basgrödor.

– Importen är ungefär nio gånger större än exporten. Det handlar om ett underskott på väldigt mycket pengar varje år. För att minska det måste den inhemska produktionen komma i gång och afghanska varor premieras framför utländska. Ris har alltid varit en basvara, men numera importerar Afghanistan nästan hälften av allt sitt ris, säger Reza Javid.

Utöver investeringar i infrastrukturen krävs också utländska direktinvesteringar, menar Reza Javid. Som exempel nämner han franska Dagris som investerat i två bomullsfabriker i Kunduz och Mazar-e-Sharif och tyska KWS som ingått ett företagssamarbete med ett afghanskt sockerföretag i Baghlan.

– Det behövs flera sådana företag och investeringar som vågar. Afghanistan behöver kunskap, mer kompetens och teknik för egen tillverkning, säger Reza Javid.

Enligt Världsbanken döljer sig naturresurser till ett värde av en till två biljoner US dollar under marken i Afghani­stan. Både den dåliga säkerheten och den eftersatta infrastrukturen gör att det kommer dröja många år innan Afghanistan kan dra nytta av mineralerna. Exporten har dock ökat något de senaste åren, framför allt till Kina.

– Risken är stor att det afghanska folket inte kommer att få ta del av vinsterna
från gruvorna. Girigheten bland politikerna och de utländska företagarna är stor. Däremot skulle det behövas en satsning på kalkstensbrytning för cementtillverkning. Det finns mycket i Afghanistan, som också har en stor och växande byggsektor. I dag importeras en stor mängd cement av dålig kvalitet från Pakistan, säger Reza Javid.

Utöver behovet av att utveckla större handelsrutter med andra länder behöver Afghanistan förbättra företagsklimatet i landet, menar Världsbanken som också lyfter vikten av utländska direktinvesteringar. Afghanistan ligger i dag på 183:e plats av 189 länder i Världsbankens index för hur lätt det är att bedriva företagsverksamhet.

Av alla länder i Sydasien placerar sig Afghanistan sist när det gäller kostnader och tidsåtgång för företag att exportera en vara. Enligt Världsbanken är inte orsaken den väpnade konflikten, utan byråkrati, korruption och dålig logistik. 

Artikeln publicerades ursprungligen i Afghanistan-nytt 1-2019