Sverige har en lång historia av FN-engagemang, konstaterar experter som Världshorisont talat med. Sverige har haft en synlig och tydlig roll i FN sedan man blev medlem i organisationen 1946 och har varit med och skapat samsyn i många avgörande globala frågor.
Sverige får sitta med i FN:s säkerhetsråd ungefär vart tjugonde år. I januari nästa år är det dags igen, för ärde gången. Det är ett fantastiskt tillfälle för Sverige att få synlighet för våra värderingar och för det vi står för, menar den svenska ambassadören Ruth Jacoby, men påpekar samtidigt att Sverige har en lång historia av att påverka FN även utanför säkerhetsrådet.
Att det krävs tålamod, diplomatisk fingerfärdighet och kompromissvilja för att lyckas i FN, det är Ruth Jacoby väl medveten om. Hon är bara en av en lång rad svenskar som suttit med vid otaliga av FN:s förhandlingsbord och stött och blött, givit och tagit och hela tiden stämt av med den egna delegationen och utrikesförvaltningen hemma i Stockholm. Mellan åren 1999 och 2002 var hon minister med ambassadörstitel på den svenska FN-delegationen i New York. Hon ansvarade för Sveriges arbete i FN:s ekonomiska och sociala råd, Ecosoc.
– Det var en spännande tid. Jag var med och förhandlade fram Monterreykonferensen, FN:s första konferens om utvecklings nansiering. Jag var samordförande under hela förberedelseprocessen och var med om att styra de förhandlingar som ledde fram till konferensens slutdokument, säger Ruth Jacoby.
Konferensen i Monterrey hölls i mars 2002. Den lade grunden för hur FN och världens länder idag ser på hur den globala utvecklingen bör nansieras. Det räcker inte med bistånd, utan det krävs handel, skuldavskrivningar, direktinvesteringar, engagemang från näringslivet, samstämmighet mellan olika politikområden och att fattiga länders inhemska resurser mobiliseras.
Under arbetet med konferensen var Sverige också ordförande i EU, januari till juni 2001. Det var Sverige som förde EU:s talan i alla förhandlingar.
Ruth Jacoby räknar med att den svenska delegationen under det halvår Sverige var EU-ordförande höll i er än 600 förhandlingar inom FN. Sverige skulle förutom att få fram sina egna ståndpunkter även skapa gemen- samma ståndpunkter för EU:s alla medlemsstater.
– Men vi kunde se resultat. Sverige låg bakom EU:s samsyn i en lång rad frågor, säger Ruth Jacoby.
Enligt Ruth Jacoby har Sverige ha en synlig och tydlig roll i FN allt sedan Sverige blev medlem 1946. En av FN:s grundläggande idéer är att alla länder, oavsett storlek och rikedom, ska ha lika mycket att säga till om, detta med undantag för säkerhetsrådet där de fem permanenta medlemmarna har vetorätt.
Men ensam är inte stark. För att åstadkomma något i FN krävs det att medlemsländerna samarbetar, driver sina egna och andras frågor tillsammans och försöker få med sig andra länder.
– För att göra avtryck i FN-sammanhang krävs en djup övertygelse om FN:s grundläggande principer, och ett stort engagemang och hårt arbete. Därutöver en vilja att överbrygga klyftor och försöka få med sig andra länder. Allt detta har Sverige ha i nästan 70 år, säger Ruth Jacoby.
Hon menar att Sverige varit delaktig i nästan alla de stora frågor som drivits inom FN genom åren. Sverige har, enligt henne, varit med och skapat en samsyn bland många av världens länder vad gäller vikten av ekonomisk och social utveckling, jämställdhet, mänskliga rättigheter och klimatförändringarna.
Kritikerna å sin sida anser att FN är något av en pratmaskin där överenskommelser på möten och i resolutioner sällan leder till konkret handling i fält. Efraim Gomez, chef för utrikesdepartementets FN-enhet, känner väl igen kritiken.
– Visst, man kan bli väldigt frustrerad när det inte händer något, men ett bra exempel är klimat- och hållbarhetsfrågorna. 1972 höll FN sin första miljökonferens, i Stockholm, och det är först idag som vi äntligen har lyckats introducera ett mer integrerat hållbarhetstänk i olika policydokument. Man får inte ge upp på de här processerna, även om de kan verka tröga för stunden, för till slut när man tittar tillbaka kommer man se att det har lönat sig, säger Efraim Gomez.
När utrikesdepartementet (UD) under hösten ska lägga upp en strategi för hur Sverige ska arbeta i säkerhetsrådet står dialog och samsyn högt på agendan.
Efraim Gomez vill inte föregripa detaljerna, men lyfter de löften som regeringen gjorde under kampanjen i våras.
– Strategin ska få växa fram, inte minst i samråd med det civila samhället, men också i dialog med riksdagen. Vi kommer också föra en dialog med de länder som kommer upp på säkerhetsrådets dagordning, säger han.
Receptet på framgång i säkerhetsrådet är, enligt Efraim Gomez, att också förankra den förda politiken i Sverige, bland alla de politiker och representanter för det civila samhället som jobbar med utrikesfrågor dagligen.
Utrikesförvaltningen kommer behöva för- stärkas, både i Stockholm och i New York, men även på andra platser i fält. Arbetsbördan för dem som jobbar med relationerna mellan Sverige och FN kommer att öka. Det måste nnas en exibilitet att snabbt hantera de oplanerade ärenden som kommer att dyka upp på säkerhetsrådets dagordning.
Under kampanjen för att få en plats i säkerhetsrådet överraskades UD-personalen över många journalisters bristande kunskap om hur FN fungerar. Därför hoppas man på UD att de två åren i säkerhetsrådet ska leda till att kunskapen om organisationen ökar.
– Det finns en frustration över att organisationen inte levererar så som vi tycker att den borde, enligt svenska mått mätt. Ett missnöje över att den inte levererar i Syrien, till exempel. Men Sverige är inte ett land som ger upp, utan vi gnetar på för att åstadkomma förändringar och förbättringar. Vi har FN, måste investera i det och vara beredda att ta vårt ansvar, även om det kostar, säger Efraim Gomez.
En annan grupp som visat bristande FN- kunskap är ledamöter i riksdagen. Svenska FN-förbundets ordförande, Aleksander Gabelic, menar att Sverige bidragit med mycket inom FN, men att minnet är kort, inte minst inom statsförvaltningen.
– Om man skulle göra en undersökning bland riksdagsledamöterna om kunskapen om FN, tror jag knappt resultatet skulle vara publicerbart. Det skulle bli ett obehagligt uppvaknande, säger Aleksander Gabelic.
FN-förbundet vill att riksdagen under de kommande två åren skapar en ny ordning där ledamöterna möts regelbundet, vid sidan av de utskott de deltar i, för att föra en dialog med regeringen och representanter från civilsamhället om Sveriges arbete i FN. Aleksander Gabelic hoppas att ordningen kan hålla i sig även efter 2018.
Aleksander Gabelics önskelista på vilka frågor som Sverige bör lyfta i säkerhetsrådet är en ganska exakt kopia på de frågor som Efraim Gomez nämner. Förutom de frågor som Sverige alltid driver, som fred och säkerhet, nedrustning, jämställdhet, mänskliga rättigheter och klimatfrågan, lyfter de båda två FN:s nya utvecklingsagenda, Agenda 2030.
I början av nästa år tillträder också en ny generalsekreterare, som ska väljas under hösten. Det öppnar för större möjligheter till mer omfattande reformer, ett behov som inte minst två framträdande FN-svenskar, Anders Kompass och Inga-Britt Ahlenius, vittnat om på senare år. Aleksander Gabelic tycker att Sverige ska dra nytta av just dessa två personers erfarenheter.
Efraim Gomez konstaterar krasst att reformer alltid varit själva hjärtat i det svenska FN-arbetet.
– Vi ska hela tiden hålla på att förbättra och snickra på huset. Så har det alltid varit om man tittar historiskt. Dag Hammarskjöld gick 1953 in med en väldigt ambitiös reformagenda. Jag nämnde tidigare miljökonferensen 1972, som var en ambitiös reform på den tiden, liksom den agenda för att stöpa om FN efter Kalla kriget, som bland annat Sverige förde fram efter Berlinmurens fall. Och 2005-2006 fick Jan Eliasson som ordförande i generalförsamlingen hantera den dåvarande generalsekreteraren Kofi Annans stora reformagenda, säger Efraim Gomez.
Att Sverige i januari nästa år håller i ordförandeklubban i FN:s säkerhetsråd är något som inte sker så ofta, men det svenska engagemanget för FN och arbetet för en global samsyn utifrån FN:s principer pågår dagligen, oavsett om Sverige sitter i säkerhetsrådet eller inte.
Reportaget publicerades i Världshorisont i september 2016.