Fyrtio år efter den sandinistiska revolutionen torteras åter oppositionspolitiker, journalister, studenter och bondeledare i landets fängelser. Men nu av sandinistregeringen.
Det har gått mer än ett år sedan Nicaragua kastades in i stora civila oroligheter. Ett tillstånd med landsomfattande protester som om och om igen slås ner med brutalt våld från polis, militär och regeringstrogen milis. Den tidigare gerillaledaren Daniel Ortega, en gång hyllad av omvärlden som ett progressivt hopp i ett nyliberalt mörker, tycks på gamla dagar hemfallit åt det auktoritära beteende han en gång själv gjorde uppror mot.
Xiomara sjunker ner på en bänk. Tårarna börjar rinna. Hon beskriver hur studenterna barrikaderade sig här uppe ovanför trapporna och entrén. Hon pekar på ett rum en bit bort här i Universidad Politécnica (Upoli).
– Där hade de sjukstuga och tog hand om de skadade, säger Xiomara, som inte vill ha sitt riktiga namn i medier. Risken för repressalier är för stor.
Bakom fönstret till salen skymtar studenter som lyssnar på en föreläsare. Livet i Nicaraguas huvudstad Managua har återgått till det normala. Hela universitetet är städat och alla spår av uppror, barrikader, skottlossning, sårade och dödade är borta.
Det var den 19 april 2018. Xiomara skulle gå till jobbet som lärare vid universitet. Men alla gator till och från universitetsområdet var fulla av poliser, och blockerade med järnstängsel och stenhögar.
Hon hade hört nyheterna om kravallerna i staden León dagen innan. Regeringen hade presenterat stora nedskärningar i landets socialförsäkringssystem, och såväl oppositionspolitiker som pensionärer hade börjat protestera på gatorna, bland annat demonstrerade de utanför Nicaraguas nationella institut för socialförsäkringar (INSS).
Demonstranterna möttes av medlemmar ur regeringspartiet FSLN:s ungdomsförbund, Ungsandinisterna. Konfrontationerna blev våldsamma, och polisen tog i med hårdhandskarna. I protest mot polisens agerande mot demonstranterna tog även studenter vid Universidad Centroamerica (UCA) i Managua till gatorna.
– Men att polisen slagit en ring även runt Upoli hade jag inte förstått. De frågade om mitt id-kort, tittade i min väska och släppte sedan in mig, säger Xiomara.
Den 19 april kom att utvecklas till en mardröm som Xiomara sent kommer att glömma. Studenterna hade redan på kvällen fattat beslut om att protestera i solidaritet med de pensionärer och studenter som de ansåg drabbats av polisens övervåld.
Liknande protester blossade under dagen upp på flera platser både i Managua och i andra städer. Polisen slog ner på alla demonstrationer med gummikulor och tårgas. Mycket tyder på att de även använde riktiga kulor. På kvällen den 19 april sköts Darwin Manuel Urbina ner utanför universitetet.
Darwin var 29 år och arbetade i en mataffär i närheten. Han var på väg hem från arbetet när han sköts ner med ett skott i nacken. Han blev den nicaraguanska proteströrelsens första offer.
Xiomara blev fast på universitet den natten. Studenterna barrikaderade sig med bänkar och allt det kom åt, men polisen stormade universitetsbyggnaderna.
– Det var blod överallt. Det låg skadade studenter i trappan, utanför. Det kom ambulanser. Många studenter kastade sig ut över balkongräcket på baksidan. De ropade att även jag skulle hoppa, men jag vågade inte. Jag klättrade ner för en stege som någon ställde upp.
Polisen drog sig sen tillbaka och slog en järnring runt hela området. Studenterna å sin sida barrikaderade sig på hela området. De beväpnade sig med hemmagjorda granatkastare.
Belägringen av inte bara Upoli, utan även av flera andra av landets universitet skulle komma att pågå i nästan tre månader. Xiomara återvände hem redan den andra dagen, men gick tillbaka så ofta hon kunde med mat och vatten till studenterna.
Poliserna vid vägspärrarna kände snart igen henne. Med tiden bevakades universitetet inte bara av poliser utan även maskerade civilklädda män med tunga vapen. På taken runt omkring låg prickskyttar. Inom loppet av fem dagar hade 46 personer dödats i de landsomfattande protesterna.
Sedan belägringen av universitetsområdet hävts har Xiomara knappt varit tillbaka. Att återse platsen där upproret började väcker många känslor. Förra året kidnappades hon också av maskerade poliser, som förde henne till en cell där klädde av henne naken, hotade henne med vapen och sa att de skulle våldta henne. Hon släpptes efter en dag, men upplevelsen har lämnat djupa mentala sår.
Vi lämnar Xiomara vid hennes hem, väntar tills hon kommit in och låst både gallergrind och dörr. Så lever många nicaraguaner idag, nödtorftigt barrikaderade i sina hem, med färska minnen av övergrepp och rädsla för hot och våld. Från staten.
Bara en dag efter att studentupproret börjat gick Nicaraguas vicepresident Rosario Murillo ut och attackerade studenterna. Med målande metaforer anklagade hon dem för att ha ”själar fulla med hat” och för att vara ”vampyrer på jakt efter blod”. Enligt henne var studenterna ute efter att förstöra den fredliga nation som FSLN – sandinisterna – byggt upp.
En gång poet, alltid poet. Som lärare, poet och revolutionär fängslades hon under diktatorn Anastasio Somoza Debayle på 1970-talet, tvingades fly landet och träffade sin nuvarande make, revolutionären Daniel Ortega, som tillsammans med sina kamrater i vänstergerillan Nicaraguas sandinistiska befrielsefront (FSLN) tog makten den 17 juli 1979.
Vid den sandinistiska revolutionen hade Anastasio Somoza García och hans söner Luis och Anastasio Somoza Debayle styrt landet med järnhand i 42 år. USA:s president Franklin D Roosvelt lär ha sagt om far Somoza att ”han är en jävla idiot, men han är våran jävla idiot”. När stora delar av Managua förstördes i en jordbävning 1972 roffade sonen Anastasio åt sig alla biståndspengarna. Landet var i total misär. Revolutionen, som startades av idealistiska studenter, lyckades mycket för att alla i landet var trötta på diktatorklanen Somoza.
Efter revolutionen 1979 införde sandinisterna långtgående socialistiska och kulturella reformer. Allt förstatligades och bönderna organiserades i kooperativ. I presidentvalet 1984 vann Daniel Ortega. Han stöddes av inte bara Sovjetunionen, Kuba och flera stater i Östeuropa, utan även av Sveriges socialdemokratiska regering.
Rosario Murillo valdes in som parlamentsledamot för FSLN. Hon var också generalsekreterare för det nicaraguanska författarförbundet och även för landets förening för kulturarbetare.
De här åren var Nicaragua liksom Kuba tropiskt militärgrönt och betonggrått med färgklickar av revolutionens budskap i svart och rött. Utefter vägarna och på affischer tittade förebilden, den gamla liberala generalen Augusto César Sandino som bekämpat USA redan på 1920-talet, ner på betraktaren. Intill skymtade FSLN:s grundare Carlos Fonseca Amador.
Den sandinistiska dagstidningen hette Barricada och hade varje dag ett nytt slagord på förstasidan: No pasarán, Hasta la victoria siempre, Patria libre o morir och Aquí no se rinde nadie! McDonalds hette Servipronto, köpcentret Metrocentro var stängt och på zoo låg krokodilerna utanför stängslet istället för innanför. De som hade dollar, diplomatpass eller tillstånd av staten kunde handla i en särskild dollarbutik på en ödetomt mitt i Managua.
I djungeln och kullarna mot gränsen till grannländerna Costa Rica och Honduras, men även på den nicaraguanska Atlantkusten slogs nicaraguanska värnpliktiga mot den av USA finansierade högergerillan Contras. USA:s president Ronald Reagan var fienden, inte bara i Nicaragua, utan även ute i världen. Sandinisterna hade ju ändå kastat ut en ”jävla idiot”, även om det var USA:s jävla idiot.
Den brittiska punkgruppen The Clash sjöng om Washington bullets på albumet Sandinista. I Sverige lovsjöng Imperiet, Mikael Wiehe och Björn Alfzelius den nicaraguanska revolutionen. De spelade till och med i Managua. De svenska biståndsarbetarna flockades till Nicaragua.
Det blev till slut fred. Efter fredssamtal ledda av Costa Ricas dåvarande president Óscar Arias kom Danial Ortega och ledarna för Contras överens om fred och fria val. Daniel Ortega och Rosario Murillo var övertygade om att de skulle vinna, men den 25 februari 1990 stod oppositionens kandidat Violeta Chamorro som segrare. Den sandinistiska revolutionen var slut.
Med Rosarillo Murillo som kampanjstrateg gjorde Daniel Ortega två misslyckade försök att återfå makten i presidentvalen 1996 och 2001. För att förbättra oddsen lyckades FSLN inför valet 2001 genomföra en valreform som gör att det sedan dess endast krävs 40 procent i en första valomgång för att vinna presidentvalet.
Om den ledande kandidaten dessutom leder med mer än fem procentenheter över den näst mest populära kandidaten räcker det med 35 procent. Reformen genomfördes tillsammans med det liberala partiet PLC. I valet 2006 valdes också Daniel Ortega till president med enbart 38 procent av rösterna.
Nicaragua 2006 var ett annat land än det som Daniel Ortega styrde över på 1980-talet. Metrocentro var åter öppet och fanns nu i flera upplagor. Servipronto hette återigen McDonalds, djurparken var stängd och där dollarbutiken tidigare stått låg en importfirma av internationellt kända europeiska modemärken.
Privat hade Daniel Ortega gift sig med Rosarillo Murillo, som nu blivit hans hans talesperson och FSLN:s kommunikationschef. Med sin make på presidentposten lanserade hon åter en revolution, men inte i svart och rött med affischer av gamla spöken, utan i klara neonfärger med budskap om fred, rättvisa och liv som börjar i livmodern.
Inför valet 2006 ställde sig Daniel Ortega bakom totalförbud mot abort och fick därmed den katolska kyrkans stöd. Han lierade sig också med stora delar av den privata sektorn, som utlovades mer resurser och företagarvänlig lagstiftning.
Bakom galler satt vid det här laget Nicaraguas liberala president 1996-2001, Arnoldo Alemán, dömd för korruption. Med Daniel Ortega vid makten dröjde det bara tre år så beslutade Högsta domstolen sig för att befria honom. Av en händelse var de regeringsvänliga domarna frånvarande vid tillfället.
Ett par månader senare var tre av de liberala domarna bortresta och de regeringsvänliga domarna beslutade då att ogiltigförklara de paragrafer i konstitutionen som hindrar personer från att ställa upp i politiska omval som president och borgmästare. Efter vad som bara kan förklaras som ännu en uppgörelse mellan FSLN och PLC kunde Daniel Ortega ställa upp till omval både 2011 och 2014. Nu med Rosario Murillo som vicepresident.
Gamla ideal tycktes ha skrumpnat bort och dött. De hinder som stod i vägen för maktexpansion, såsom demokratiska institutioner och lagar revs ner.
Under 1960- och 1970-talen fängslade diktatorn Anastasio Somoza en hel generation unga nicaraguaner i sina tortyrkammare i källargångarna under sitt eget palats mitt i Managua. En av dem som passerade revy var Daniel Ortega, gripen för bankrån 1967.
Under sina sju år bakom galler skrev Daniel Ortega flera dikter, bland annat en om att sitta i fängelse. Den avslutas med raderna: ”… vi lärde aldrig känna Managua i minikjol.” Han har senare hävdat att han förlorade hela sin ungdom i Somozas tortyrkammare.
Efter revolutionen lovade Daniel Ortega att stänga fängelset. Det gjorde han inte.
På en stenbänk i en lummig trädgård, på kullarna ovanför Managua sitter Nelly Roque, 27 år. Som en omedveten provocerande blinkning till Daniel Ortega ger hon sitt vittnesmål iklädd en kort skuren klänning, eller minikjol. Hon har innan intervjun angett ett flertal olika adresser för att försäkra sig om att polisen inte följt efter oss.
– Alla dem som ni ser här har suttit i fängelse, säger Nelly Roque.
På det gröna inhägnade området rör sig flera ungdomar. De har alla det gemensamt att de fängslats av regimen under de senaste året.
– Jag fängslades den 26 juli. När jag kom till cell 37 i El Chipote satt redan en tjej som heter Gabriela Pichardo, från Upoli där. De hade gripit henne samma dag. Sen kom Solange Centeno, också från Matagalpa. Vi var tre som delade cell, säger Nelly Roque.
Tillsammans med några andra studenter från staden Matagalpa var Nelly Roque på väg till Managua för att ge pengar åt en kamrat som blivit skadad i protesterna. När de fick punktering och höll på att byta däck dök plötsligt en bil med flera beväpnade män upp.
Männen var civilklädda och beväpnade. De slog ungdomarna, band dem med deras skosnören och skrek åt dem att de skulle plocka fram vapnen de gömt. När studenterna sa att de inte hade vapen blev de ännu mer våldsamma. Ytterligare två bilar till med civilklädda och beväpnade män dök upp.
– När de upptäckte att en av mina vänner hade en t-shirt där det stod ”rättvisa och frihet åt Nicaragua” skrek de att de skulle döda honom och våldta mig. Sen kom polisen och de kastade upp oss på ett flak och körde mot Managua.
Framme vid El Chipote började Nelly Roque och Solange Centeno att gråta. De hade hört alla rykten om det beryktade fängelset.
– Vi var säkra på att vi skulle försvinna.
Under förhören förstod Nelly Roque att polisen och de civilklädda männen, som hon kallar paramilitärer, att de sökt just efter dem. De hade identifierat henne som ledare för studentrörelsen 19 april i Matagalpa. Polisen var övertygad om att rörelsen var beväpnad och gömde vapen.
I fängelset delade Nelly Roque, Gabriela Pichardo och Solange Centeno allt i en vecka. Medan Gabriela Pichardo kom från en regeringsvänlig familj bar Nelly Roque på flera års frustration över regeringens övergrepp.
Läs hela intervjun med Gabriela Pichardo här!
– Jag är sandinist, men också feminist och har alltid engagerat mig i kvinnors rättigheter. Jag bar på en vilja att kämpa för förändring och när regeringen inte gjorde någonting för att stoppa skogsbränderna i naturreservatet Indio Maíz i början av april gick jag med i demonstrationerna mot regeringen den 12 april, säger Nelly Roque .
Nelly Roque beskriver det som en damm som brast. I åratal hade bönder och många av landets kvinnorörelser protesterat mot regeringens politik, men med skogsbranden uppstod de första riktigt stora sprickorna i dammbygget och med reformen av socialförsäkringssystemet rasade allt.
När Nelly Roque i maj förra året grundade en av delning av studentrörelsen 19 aprils i Matagalpa blev gatan hennes liv. I två månader sov hon bakom barrikader och vägblockader. Hela tiden under beskjutning och hot om slag och misshandel av polis och paramilitärer.
I El Chipote fick tjejerna utstå förhör dygnet runt. De tvingades klä av sig nakna och göra gymnastiska övningar. De hotade Nelly Roque med att de skulle ta hennes fyraåriga dotter. Polisen frågade vilka de andra ledarna för studentrörelsen var, vilka planer de hade för att störta regeringen, var de gömde sina vapen och vilka som var med i rörelsen.
Polisen hotade dem med sina vapen och sa att de skulle torteras och våldtas, men det gick aldrig längre än så. Maten var rutten och vattnet luktade illa. De fick inte träffa några advokater eller sina familjer. Ingen sa något om på vilka grunder de var gripna.
Gabriela Pichardo släpptes redan efter en vecka. Polisen hade svårt att hitta några konkreta bevis mot henne. Nelly Roque och Solange Centeno flyttades till kvinnofängelset Esperanza. Där satt de i åtta månader innan de ställdes inför rätta.
Rättegången hölls inför lyckta dörrar. Nelly Roque dömdes till ett av de högsta straff som delats ut till de närmare 1 000 personer som fängslats under protesterna. Hon fick 18,5 år för organiserad brottslighet och 20 år för terrorism.
I mars släpptes hon ut tillsammans med flera andra fångar, som en eftergift av regeringen att visa att den var villig att förhandla med oppositionen. Straffet kvarstår, men hon har nu husarrest och måste de kommande 38,5 åren anmäla sig varje vecka hos polisen i Managua.
– Dagen efter att jag släppts ut deltog jag i en demonstration i Matagalpa, säger Nelly Roque, som också kastats ut från sina läkarstudier vid Nicaraguas statliga universitet UNAN.
Enligt flera människorättsorganisationer sitter fortfarande fler än 200 personer i fängelse i Nicaragua, dömda eller anklagade för brott relaterade till det senaste årets protester. Av de hundratals personer som släppts ut ur fängelserna lever många fortfarande i husarrest med livslånga straff hängande över sig. Flera ledare för oppositionen och landets bonderörelser har bakom lyckta dörrar dömts till 200 år i fängelse. Antal döda räknas till 325 personer, varav 24 barn. Fler än 2 000 personer har skadats.
Tanken på att lösa den politiska krisen i Nicaragua genom dialog prövades redan i maj förra året. Representanter för den katolska kyrkan försökte då medla, men blev snart själva måltavlor för säkerhetsstyrkornas våld. Kyrkor belägrades och besköts och präster hotades och misshandlades.
I februari i år kunde förhandlingarna återupptas, under överseende av de Amerikanska staternas organisation (OAS). Som ett led i förhandlingar lät regeringen 239 fångar avtjäna sina straff i sina hem istället.
– Sen har inte mycket hänt. Den civila allians som ska representera oss och folket i dialogen består till stor majoritet av representanter för näringslivet. De har aldrig stått på folkets sida. De vill bara försvara sina ekonomiska intressen. Se bara på hur lite som har hänt efter så många veckors så kallad dialog, säger Nelly Roque.
Det enda konkreta resultat som förhandlingarna gett hittills är ett regeringslöfte om att alla politiska fångar ska släppas senast i mitten av juni. Oppositionens krav på att tidigarelägga presidentvalet 2021 till nästa år, utan deltagande av varken Daniel Ortega, hans söner eller Rosario Murillo, har regeringen sagt nej till.
– Det hela är bara ett spel för gallerierna. Regeringen lovar saker för att hålla det internationella samfundet nöjt, men inget händer. Vi unga som suttit i fängelse vet vad regeringen är kapabel till. Vi säger ja till förhandlingar, men inte som de går till nu, säger Nelly Roque.
Bakom den civila allians som för oppositionens talan i förhandlingarna med regeringen står framför allt Nicaraguas högsta råd för den privata sektorn (COSEP). I alliansen finns också andra representanter för näringslivet och landets bönder och studenter.
Studenternas talesperson i alliansen är Justina del Carmen Orozco, 19 år, som greps i februari i år för att hon viftat med den nicaraguanska flaggan i vägkorsning. Eftersom alla former av demonstrationer mot regeringen idag är klassat som terrorism placerades hon i El Chipote i tre dagar. Sen förstod polisen att de gripit en av talespersonerna för den civila alliansen.
Justina del Carmen Orozco möter upp i COSEP:s luftkonditionerade kontor. I konferensrummet intill håller ledningen för den civila alliansen på att ta fram en strategi inför en kommande förhandlingsrunda med regeringen.
Liksom Gabriela Pichardo och Nelly Roque tog Justina del Carmen Orozco till gatorna redan den 19 april. Tillsammans med flera andra studenter vid Nicaraguas jordbruksuniversitet (UNA) där hon läste till agronom demonstrerade hon till stöd för de andra studenter som attackerats av polisen. Hon kom att bli kvar bakom barrikader och polisavspärrningar i nästan tre månader.
– Det var som om många av oss sovit. Vi var ointresserade av politik för vi visste att det är alltid är samma gubbar som vinner, så varför anstränga sig, liksom. Sen plötsligt fick vi se hur polisen misshandlade och sköt våra vänner, anhöriga och släktingar. Man trampade på våra rättigheter rakt framför våra ögon. De dödar och fängslar människor för att de viftar med flaggan, sjunger klassiska visor om Nicaragua eller har på sig fel t-shirt, säger Justina del Carmen Orozco.
När de första förhandlingarna skulle genomföras i maj förra året valdes Justina del Carmen Orozco till en av fem ungdomsrepresentanter.
– Jag representerar ett par av universiteten. Vi kräver att alla politiska fångar ska släppas, nyval med andra politiker än idag och en ny ungdomspolitik som inkluderar oss ungdomar, säger Justina del Carmen Orozco.
Två ungdomsrörelser som inte stödjer den civila alliansen är Studentrörelsen 19 april och Nelly Roques nybildade organisation med före detta fängslade ungdomar, Fängslade nicaraguaners förbund (UPPN). De känner sig inte representerade och tror inte att förhandlingarna ger något.
– Den civila alliansen består ungefär till 60 procent av det privata näringslivet, 30 procent av folk som står näringslivet nära och så till tio procent av studenter och bönder, som näringslivet använder som alibin för sina egna syften, säger Roger Guevara Mena, advokat och tidigare nicaraguansk ambassadör i EU och Venezuela.
På 1990-talet var Roger Guevara Mena en del av Violeta Chamorros koalitionsregering. Han är nu öppet kritisk till både regeringen och den civila alliansen. För att understryka sina argument slår han näven i hotellets glasbord så att kaffekopparna skakar varje gång han vill förtydliga något.
– Det vi ser nu är ingen dialog, utan en skilsmässoförhandling. De privata företagen har backat upp Ortega sedan han återvaldes 2006. I utbyte har de fått ekonomiska resurser och lagstiftning till sin fördel. För ett år sedan tröttnade de och landet exploderade i sociala protester, säger Roger Guevara Mena.
Den före detta ambassadören drar paralleller till diktatorn Anastasio Somoza, som sandinisterna med Daniel Ortega och Rosario Murillo i spetsen en gång kastade ut. Även Somoza knöt näringslivet till sig för att långsamt lägga beslag på stora delar av den privata sektorn. Till slut fick han företagarna emot sig.
Liksom Anastasio Somoza kontrollerar Daniel Ortega idag armén, polisen, rättsväsendet och hela statsapparaten. Och återigen är det studenter, bönder och kvinnor som reser sig i protest mot maktfullkomlighet och övergrepp på de mänskliga rättigheterna.
– Vad vi ser är en ekonomisk kamp mellan två maktpoler. Ortega med sina närstående å ena sidan och den privata sektorn å den andra sidan. Samtidigt slår resten av Nicaragua ihjäl varandra. Fattiga poliser dödar fattiga studenter, fattiga soldater ger sig på fattiga bönder och fattiga, regeringsvänliga sandinister slåss mot fattiga oppositionella. Allt medan USA tittar på och EU undrar vad fan det var som hände, säger Roger Guevara Mena.
Nelly Roque, Gabriela Pichardo och Justina del Carmen Orozco nämner aldrig vapen och revolution, utan pratar om dialog och en fredlig lösning bortom Daniel Ortegas frivilliga avgång. Roger Guevara Mena är mer pessimistisk.
– Nicaraguanerna är inte bra på många saker, men två saker kan de riktigt bra: bruka jorden och slåss. Risken för ett nytt väpnat uppror är stor.
Lika lätt som det är för Daniel Ortega att bli omvald, lika svårt är det att som journalist få officiella uttalanden eller direkta intervjuer med den nicaraguanska regeringen. Det sker bara på ministrarnas egna villkor. Den nuvarande vice utrikesministern, Valdrack Jaentschke gav till exempel en intervju till mig 2009, när Daniel Ortega kastat ut den svenska ambassadören Eva Zetterberg för att hon kritiserat regeringen i abortfrågan.
Han dök upp full på en bar i Managua, svor och beskrev ambassadören i nedsättande termer. Budskapet var klart. Genom Valdrack Jaentschke ville Daniel Ortega förklara sin stora besvikelse över vad han ansåg var ett stort svek.
I 30 år hade Sverige varit ett stöd i vått och torrt. Från de första fotogenlamporna som lös upp i mörkret när nicaraguanska skolbarn skulle lära sig läsa och skriva 1979. Till 150 miljoner kronor i stöd till rättsväsendet. Mellan åren 1979 och 2009 gav Sverige sammanlagt 6,8 miljarder kronor i bistånd till Nicaragua.
Tillsammans med EU och flera av medlemsländerna frös Sverige stora delar av biståndet i samband med regeringssanktionerat valfusk i lokalvalen 2008. Samma år avslutades ett tio år långt stöd till den nicaraguanska polisen, som i en rapport från Sida beskrivs som mycket lyckat.
Enligt Sida ska den nicaraguanska polisen så sent som 2006 ha haft god medvetenhet om mänskliga rättigheter och ha ett tydligt ägarskap relativt frikopplat från partipolitiken. Tolv år senare skulle närmare 300 nicaraguaner fly till Sverige, undan polisvåld sanktionerat av den nicaraguanska regeringen. FN:s flyktingorgan räknar med att minst 62 000 nicaraguaner flytt landet det senaste året.
Med den negativa rapporteringen passade det i januari i år åter regeringen att uttala sig för svensk media. Utrikesminister Denis Moncada ringde upp mig på Skype mitt i natten.
– Vi är utsatta för en statskupp. De nicaraguanska organisationer och medier som vi stoppat från att verka i landet har alla finansierats av USA, som ligger bakom kuppförsöket, säger Denis Moncada.
I vit skjorta låter Denis Moncada som en skådespelare som repeterat sina svar noga. Bakom honom syns en likadan nicaraguanska flagga som Justina del Carmen Orozco bara ett par veckor senare skulle vifta med när hon greps på gatan i Managua.
När sandinisterna tog makten 1979 utsågs Denis Moncada till general, sedermera vice försvarsminister och därefter chef för generalstaben. Nu tittar han in i kameran i sin dator och säger att han inte förstår varför Gabriela Pichardo och andra nicaraguaner flytt till Sverige.
– De är välkomna tillbaka hem. Om de begått brottsliga handlingar måste de naturligtvis stå till svars, men om de har rent samvete har de inget att frukta, säger Denis Moncada.
Han välkomnar att den svenska biståndsmyndigheten Sida förra året fattade beslut om att återuppta biståndet till Nicaragua. Även om summan är blygsam, 10 miljoner kronor. Han påpekar att det är viktigt att pengarna går via den nicaraguanska staten så att de inte hamnar i händerna på några kuppmakare.
Tidigare under våren förra året ringde även Daniel Ortegas närmaste man, svenskättlingen Paul Oquist Kelley. Han kände då inte ens till det nya svenska stödet, som var tänkt att stödja demokrati och mänskliga rättigheter.
–Vi ställer oss positiva till stöd som kan leda till överenskommelser mellan parterna här i Nicaragua, men det behöver vara stöd till objektiva och oberoende observatörer som inte lägger sig i vårt lands interna angelägenheter. Det är också viktigt att stödja återupprättandet av lag och ordning, säger Paul Oquist Kelley, minister för nationell planering i den nicaraguanska regeringen.
Paul Oquist Kelleys far kom från en by utanför Piteå i Sverige, men migrerade till USA där sonen Paul föddes. På 1980-talet sade sonen upp sitt medborgarskap i USA för att bli nicaraguansk medborgare. Sedan dess har han arbetat nära Daniel Ortega.
Liksom sin kollega Denis Moncada beskriver han det senaste årets kris som ett av utländska krafter finansierat försök att störta Daniel Ortega. Han har svårt att förstå missnöjet mot sin egen regering. Han påminner om att den ekonomiska tillväxten legat kring 4,5 procent de senaste åren och att fattigdomen i Nicaragua har halverats under Daniel Ortegas tid vid makten.
Vad Paul Oquist Kelley inte säger är att nicaraguanernas stöd för Daniel Ortega rasat kraftigt. I september 2015 hade han stöd av 66 procent av nicaraguanerna, enligt opinionsinstitutet CID-Gallup. I maj förra året sade tre av fyra nicaraguaner till samma opinionsinstitut att de ville att han skulle avgå. I januari i år ansåg två av tre att han skulle avgå.
Under det år som gått är Nicaragua ett av de länder i världen där pressfriheten försämrats mest, enligt Reportrar utan gränser. Bara i Centralafrikanska republiken och Tanzania har pressfriheten försämrats mer.
Under en av protesternas första dagar sköts journalisten Angel Eduardo Gahona till dötts av okända gärningsmän. Flera radiostationer sattes i brand. Enligt den nicaraguanska organisationen Fundación de Violeta Barrios de Chamorro har det under det senaste året begåtts 1 080 brott mot pressfriheten i Nicaragua. Fler än 60 journalister har flytt landet.
Två journalister, Miguel Mora och Lucía Pineda från tv-stationen 100 % noticias, har dömts till långa fängelsestraff för bland annat terrorism. När de greps attackerade polisen inte bara 100 % noticias redaktion, utan även nättidningen Confidencial där också tv-programmen Esta Noche och Esta Semana produceras. Polisen förstörde redaktionerna och beslagtog datorer och annan utrustning.
Läs mer om medias situation i artikeln Nicaraguas medier under press
Fakta/Deadline 18 juni
Den 27 mars i år kom den nicaraguanska regeringen och den oppositionella Civila alliansen överens om att regimen ska släppa alla politiska fångar senast den 18 juni i år. Om inte detta sker kommer oppositionen lämna förhandlingarna. Den civila alliansen vill också se reformer av bland annat det nicaraguanska valsystemet, en förstärkning av rättsystemet som bör bli mer oberoende och likaså ska protesternas alla offer kompenseras. Internationella rödakorskommittén, ICRC ska övervaka frisläppandet av fångarna. Förhandlingarna leds av representanter för den katolska kyrkan och de Amerikanska staternas organisation, OAS.
Fakta/Nicaraguas regering
Den 10 januari 2007 tillträdde Daniel Ortega presidentposten. Han har sedan dess lett landet och valts om vid två tillfällen (2012 och 2017). Hans mandat går ut den 2021, men efter att konstitutionen ändrats vid ett flertal tillfällen finns det inget som hindrar honom från att ställa upp igen. Sedan 2017 är hans fru Rosario Murillo vicepresident. Daniel Ortega var 1979-1983 en del av den revolutionära junta som styrde landet efter att gerillagruppen den Sandinistiska fronten för nationell befrielse (FSLN) störtat diktatorn Anastasio Somoza Debayle i juli 1979. I presidentvalet 1984 valdes Daniel Ortega till president som företrädare för FSLN. I valet 1990 förlorade han makten mot en oppositionell koalition ledd av Violeta Barrios de Chamorro. Många som på 1980-talet kallade sig sandinister till stöd för revolutionen, FSLN och Daniel Ortega stämplar idag Daniel Ortegas ideologi som ortegism. Detta för att skilja på den sandinistiska ideologi som många sandinister anser att den gamle revolutionären vänt ryggen. Daniel Ortegas regering anser att den Civila alliansen, Universitetsrörelsen 19 april och flera av landets enskilda organisationer, civilsamhällesaktörer, medier och politiska partier är finansierade av utländska biståndspengar för att störta honom.
Fakta/Den civila alliansen
Efter protesternas första veckor bildade delar av oppositionen i Nicaragua en allians för att inleda en dialog med regeringen. Den kallas sig för den Civila alliansen för rättvisa och demokrati och består av bland andra: Amerika-nicaraguanska handelskammaren (Amcham), Nicaraguas råd för den privata sektorn (Cosep), Nicaraguas stiftelse för socioekonomisk utveckling (Fusades), Nicaraguas råd till försvar för vår makt, våra sjöar och självständighet, Federationen för Nicaraguas boskapsuppfödarföreningar (Faganic), Nicaraguas livsmedelsproducenters förbund (Upanic) och ett par representanter för några av landets bonde-, urfolks- och studentrörelser. Alliansen har stort stöd i den privata sektorn och framför allt av det Konstitutionella liberala partiet (PLC) som styrde landet 1996-2006. Fler av aktörerna i alliansen får också utländskt stöd inom ramen för olika utvecklingsprojekt.
Fakta/Studentrörelsen 19 april
Rörelsen skapades på det politekniska universitetet, Upoli, i Managua den 25 april 2018. Den är inte en del av den Civila alliansen, som representanter för rörelsen anser tar näringslivets och den privata sektorns parti, snarare än hela det nicaraguanska samhället. 19 aprilrörelsen är för dialog, men vill att fler delar av det civila samhället representeras vid förhandlingsbordet. De vill också att Daniel Ortega avgår, att nyval utlyses där varken representanter för den nuvarande regeringen eller tidigare liberala regeringar får delta. De vill att alla politiska fångar släpps fria och att förtrycket mot protester och oppositionella upphör. Efter grundandet på Upoli i Managua skapades lokalföreningar även i andra städer i landet.
Reportagen publicerades i Ordfront nr 3-2019