El Salvador: Kamp för rätten att vara sig själv

Hon har utsatts för tre mordförsök och har suttit fängslad i fem år. Nu leder Karla Avelar organisationen Comcavis Trans som arbetar för hbtqi-personers rättigheter i El Salvador. Hon är nominerad till det prestigefyllda Martin Ennals-priset.

Karla Avelar, 39, är nominerad till det prestigefyllda Martin Ennals-priset som delas ut till människorättsförsvarare. Amnesty Press träffade henne på organisationen Comcavis Trans kontor i El Salvadors huvudstad San Salvador för ett samtal om transpersoners svåra situation i landet.

Att som man klä och sminka sig som kvinna i ett konservativt samhälle som El Salvador är inte helt självklart. Hur berättar man för sin familj att man är transsexuell?

– Oj, det händer ungefär 1 000 olika saker när man väljer att göra det. För det första tas nyheten sällan emot positivt av familjen. Det vanliga är att familjen förskjuter en. Det har att göra med religion och kyrkan, som jämställer transsexuella personer med kriminella. Något stöd av staten kan man inte heller räkna med. Därför väljer de flesta transpersoner att bli sexarbetare på gatan. Visst finns det några enstaka exempel på familjer som accepterat barnen som de är, men de flesta av oss får stå ut med ett liv av diskriminering, mobbning och trakasserier.

Varifrån i El Salvador kommer du?

– Jag kommer från Nueva Concepcion, i regionen Chalatenango, i norra El Salvador.

Det är ett litet samhälle i norra El Salvador, vilket inte kan ha gjort din situation lättare. När bestämde du dig för att lämna byn?

– Jag insåg vem jag var redan som liten, runt fem år, som jag minns det. Jag brukade på skoj och lite i hemlighet låna min mammas och mina systrars kläder. Som nioåring började jag uttrycka det mer offentligt, vilket ledde till att jag utnyttjades av mina kusiner och far- och morbröder. De bjöd in andra män som våldtog mig. En gång drog en av mina kusiners man ut mig ur huset mitt i natten och sköt mot mig. Han sade att i hans familj fanns inga bögar och att om det inte varit för att jag tillhörde familjen skulle han ha dödat mig. Tidigt på morgonen dagen efter flydde jag hemifrån.

Vart tog du vägen?

– Till San Salvador. Jag sov på gatan. Jag åt det jag kom över, tiggde och sedan prostituerade jag mig.

Hur länge levde du på gatan?

– I ungefär ett år. Jag tvättade mig inte på månader, jag åt knappt något alls.

Vad hände sedan?

– Jag lärde känna Diana, som blev min bästa väninna. I henne hittade jag det som min familj inte kunnat ge mig. Det var den första transsexuella person jag lärde känna. Jag identifierade mig med henne och förstod att det inte var mig det var fel på. Med henne kunde jag tala om saker som jag inte kunde tala med andra om. Hon var ett par år äldre än jag. Vi bodde ihop och sålde sex på gatan tillsammans, men vi blev aldrig ett par.

Att som transsexuell sälja sex på gatan i El Salvador är farligt och du har själv nästan blivit mördad flera gånger. När hände det första gången?

– Jag har som sexarbetare upplevt många fruktansvärda saker, men det var först 1993 som jag faktiskt blev utsatt för ett mordförsök. Det var en person som redan dödat flera homo- och transsexuella personer. Han sköt mig nio gånger och lämnade mig att dö vid sidan av vägen.

Hur överlevde du?

– En säkerhetsvakt i närheten hittade mig och ringde polisen. När de kom ville de inte hjälpa mig. De sa att de inte tänkte röra vid någon jäkla bög och att om jag skulle åka med dem måste jag själv ta mig upp i polisbilen. Det var tufft. Jag var naken, svårt skadad, blodig över hela kroppen och så ville inte polisen hjälpa mig. När jag hade lyckats ta mig upp i bilen körde de mig till sjukhuset, men läkarna sydde bara ihop såren och sedan kastade polisen mig i häktet. Det var först när jag svimmade där som jag fick riktig läkarvård. De goda med den här historien är att en av mina bröder fick se mig på TV och min familj kom till sjukhuset.

Läs hela intervjun i Amnesty Press

«
»

Din e-postadress kommer ej att publiceras Obligatoriska fält är märkta *

*