”Varje dag måste en författare överträda gränsen för det förbjudna en aning”

Intervju med Pedro Juan Gutiérrez, aktuell på svenska med Dirty Havanna – Havannatrilogin

Under våren utgavs en av den moderna kubanska, kanske latinamerikanska, litteraturens mest kontroversiella böcker, Dirty Havanna – Havannatrilogin, på svenska. Detta tolv år efter att den först kom på det spanska förlaget Anagrama. Bokens realistiska skildring av misären, promiskuiteten, alkohol- och drogmissbruket, rasismen och den desperata kampen för överlevnad under 1990-talets ekonomiska kris på Kuba klassificerades som kontrarevolutionär av regimen. Författaren, Pedro Juan Gutiérrez (f. 1950), miste sitt jobb som journalist, men försörjer sig idag på heltid som författare, poet och konstnär, oftast med utgångspunkt från sin lägenhet ovanför Havannas strandpromenad Malecón, i Centro Habana.

Karavan mötte honom i en by på norra Teneriffa där han besökte sin flickvän och höll på att avsluta sin senaste novellsamling.

Varför tog det så lång tid innan Dirty Havanna – Havannatrilogin översattes till svenska?

– Bokförlagen har svårt att acceptera mina böcker. Det är starka böcker som faller utanför den litteratur som är aktuell idag. Många författare vill inte provocera, inte skapa problem eller att det de skriver ska missuppfattas. De vill sälja många böcker och tjäna pengar. Det finns en trend, framför allt inom europeisk litteratur, att vara politiskt korrekt som tyvärr gör stor skada. Jag tror att Europa just nu genomgår den tråkigaste perioden i litteraturhistorien. I USA och Latinamerika skriver man en mycket hårdare och tuffare litteratur. Om Afrika och Asien kan jag inte uttala mig eftersom jag inte känner till den litteraturen.

Jag läste i en intervju att du redan 1999, då du levde i Sverige i tre månader, lämnade dina böcker till tre svenska förlag. Vad hände?

– Jag fick aldrig något svar. Jag tror att det beror på samma mekanism som jag precis nämnde, att inte heller bokförlagen vill få problem. De vill sälja många böcker och vill att alla böcker ska kunna läsas av såväl gamla damer på 80 år som flickor på 15 år, men så fungerar det inte. Jag skriver för intelligenta och starka personer med öppna sinnelag. Därför behöver jag förlagsredaktörer som är införstådda med vad jag vill, och inte för kommersiella förläggare. Det funkar inte för mig.

Men du har också sagt att dina böcker säljer bra i de nordiska länderna och Tyskland. Varför är det så, tror du?

– De säljer bra och kritikerna tycker om dem. De finns flera universitet, studenter och lärare, som följer mig steg för steg. Jag tror att det finns många som verkligen vill ha en hård och ärlig litteratur som talar om mänsklighetens eviga och verkliga problem. Människan är idag densamma som för tusentals år sedan. Vi söker samma saker, vi har samma problem, vi är rädda för samma saker, vi känner oss hotade av samma saker och jag tror att litteraturen är ett sätt att hjälpa oss att tänka efter och fundera kring detta. En författare får inte vara dum. En författare måste vara modig, bestämd och hård. Den argentinske författaren Ernesto Sábato har sagt att varje dag måste en författare överträda gränsen för det förbjudna lite grann.

Du hade skrivit en del före Dirty Havanna. Varför var det just trilogin som blev det stora genombrottet?

– När jag började skriva Havannatrilogin var jag 44 år. Det var augusti 1994 och Kuba befann sig i djup ekonomisk kris, samtidigt som jag genomgick en tuff personlig kris efter ett raserat äktenskap. Vid samma tid hade min pappa gått bort, en av mina äldsta barndomsvänner begått självmord och mamman till ett av mina barn dött i cancer, bara 32 år gammal. Det fanns ingen mat. Det saknades mediciner och det fanns inget vatten i Havanna. Ingen hämtade soporna. Det var brutalt, och för mig en stor politisk besvikelse.

– Jag blev individualist, jag som varit så socialistisk, kommunistisk, revolutionär och alltid trott på kollektivet. Allt jag trott på rasade samman. Jag var deprimerad, väldigt arg, på gränsen till att begå självmord och mycket alkoholiserad. Det var en fruktansvärd period i mitt liv. Min lön som journalist på tidskriften Bohemia räckte till att köpa 30 ägg, på svarta marknaden, för det fanns inte någon annanstans. Jag försökte tjäna extra pengar genom att sälja flaskor, vad som helst. Utländska vänner på besök tog med sig tändstickor och pennor som jag kunde sälja på gatan.

– Den 5 augusti 1994 tog tusentals människor till gatorna och ropade på frihet. Det höll på i flera timmar för att sedan slås tillbaka av polisen. Därefter började många kubaner lämna Kuba på hemmagjorda flottar. Jag blev ännu argare och började skriva novellerna i Havannatrilogin. Jag visste inte vad jag gjorde. Det var som en uppkastning. Jag har inte kunnat läsa boken sedan dess och jag tänker inte göra det heller. Den var så smärtsam att skriva. Det tog mig tre år att skriva 60 noveller, från september 1994 till 1997. Jag säger noveller, men egentligen var det krönikor om vad som hände.

– Ett bokförlag på östra Kuba, i Santiago de Cuba, fick manuset till de två första delarna av trilogin i slutet av 1997. De svarade aldrig när jag ringde och när en kompis till mig skulle resa till Santiago de Cuba bad jag honom hämta manusen. Efter det skedde allt genom tillfälligheter. Jag gav manuset för alla tre böckerna till en redaktör från det stora franska förlaget Gallimard som var på Kubabesök. Hon tog med sig manusen till Paris, läste dem och tyckte att det var för tuffa för Gallimard. Så hon skickade dem till en agent i Madrid och till slut hamnade de hos Anagrama i Barcelona som bestämde sig för att ge ut dem.

Du lever ett annat, mer bekvämt liv, idag. Hur har ditt sätt att skriva förändrats av detta?

– Det fungerar inte riktigt så. Livet förändras. Folk har sagt att jag har mognat, men jag tror inte på mognad. Jag tror på att leva livet för ögonblicket. Jag är lika tacksam för det liv jag levde då och för det liv jag lever idag. Det är likadant med mina karaktärer. En jineteras liv är fascinerande. En jinetera är en hora om natten i Havanna. Den karaktären kan vara fascinerande, eller mannen som vaktar skolan här mitt emot, eller prästen i kyrkan där borta. Jag tror att prästen är en fantastisk karaktär.

– En författare skriver utifrån förundran. Det är mycket viktigt. Det har jag insett nu. Jag kom till Havanna efter att ha levt ett rutinartat liv som journalist i Pinar del Río i tolv år. Jag förundrades över den del av Havanna jag levde i. Jag var så inne i revolutionen, politiken och journalistiken. Jag hade levt ett bekvämt liv och trodde att alla på Kuba levde så, men så var det inte. I Centro Habana fanns en starkt utpräglad individualism. Man sålde alla typer av droger och prostitutionen var utbredd. Det var en annan värld. Jag förundrades över detta och som av en händelse sammanföll den nationella krisen med min egen och jag började skriva. När jag bodde i Sverige förundrades jag över det. De anteckningar jag tog då blev det centrala mittenpartiet i Animal Tropical (Tropiskt djur).

Vad jag förstår är inte Havannatrilogin utgiven på Kuba?

– Nej, till exempel konfiskerade den kubanska posten flera exemplar som det spanska förlaget skickade till mig vid två tillfällen. Vid det ena tillfället fick jag ett dokument som jag sparat där det står att man konfiskerat åtta exemplar av Havannatrilogin skriven av Pedro Juan Gutiérrez. Motivet var att det rörde sig om kontrarevolutionär litteratur. Jag gick till postens huvudkontor i Havanna och berättade att det var jag som var författaren och att det var mina böcker, men det hjälpte inte. Två månader senare hände samma sak. De säger att det inte är någon viktig bok, och att den därför inte behöver publiceras, men nu har författarförbundet UNEAC:s förlag i alla fall precis gett ut El Rey de la Habana (Kungen av Havanna) i en liten upplaga på 2 000 exemplar. Den tog slut på tre dagar. Tidigare har de även gett ut en liten upplaga av Animal Tropical. Så en i taget kommer de ut.

Men böckerna är inte censurerade i någon form när de utkommer på Kuba?

– Nej, det är ett absolut krav från min sida. Man får inte ta bort ett enda ord ur böckerna. De måste komma ut med vartenda ord. Jag har ett par vänner på UNEAC som tror på mig. De har hjälpt mig och har sett till att böckerna har kommit ut, men det har krävt en hel del arbete.

El Rey de la Habana är, i mitt tycke, en mycket tuffare bok än Havannatrilogin. Är det inte märkligt att man har publicerat den och inte trilogin?

– Mina författarvänner försvarar alltid El Rey de la Habana. De säger att det är en stor roman. Havannatrilogin ser de mer som en anklagelseskrift, eller vad det nu kan vara, memoarer kanske. Men vänta bara ett par år. Historien kommer att upprepa sig. Kubas historia innehåller flera personer som skrivit tunga böcker som de fått ge ut utanför Kuba. Jag har förberett en essä om den här typen av litteratur, den kubanska undergroundlitteraturen. Kuba har flera fantastiska författare, som Alejo Carpentier, José Lezama Lima, Jose Martí, men de skymmer en annan typ av litteratur. Det rör sig om en kanske sju-åtta böcker som inte är lika kända och har ett tyngre innehåll. Havannatrilogin och El Rey de la Habana tillhör den kategorin.

Du har sagt i en intervju att trilogin skulle kunna utspela sig i vilken storstad som helst i hela världen. I Rio de Janeiro eller Mexico City. Men nu utspelar den sig i Havanna, i ett politiskt mycket omdiskuterat land. Alla kommer att läsa mellan raderna, det går inte att undvika. Vad tycker du om det, att läsarna alltid kommer att tro sig finna ett politiskt budskap i boken?

– Jag är säker på att det finns ett politiskt budskap i nästan allt man läser, men det viktiga är författarens syfte. När jag var journalist var mitt syfte att skriva politiskt, att skriva sådant som förverkligade det jag själv trodde på, men när man börjar skriva litteratur inser man att politiken är av underordnad betydelse, att den ständigt förändras. Tar man in politik i sina böcker förlorar de i litterär kvalité.

– Jag tror att det centrala temat i mina böcker är fattigdom. Vad händer människan när hon konfronteras med den totala fattigdomen, med misär? Hur överlever hon? Hur förändras hennes moral, hennes etik? Därför menar jag att Havannatrilogin och El Rey de la Habana skulle kunna vara böcker skrivna i Rio de Janeiro, São Paolo eller i vissa delar av Mexico City, men visst, det finns alltid en viss grad av politisk läsning. Varje läsare läser sin egen bok, precis som man ser sin egen film eller lyssnar på sin egen musik. Var och en utgår från sina egna erfarenheter.

– Om du som läsare är väldigt intresserad av politik kommer du att se mycket politik i mina böcker. Om antropologi intresserar dig kommer du att läsa böckerna ur en antropologisk synvinkel. Om sex är viktigt för dig onanerar du när du läser mina böcker. Jag har träffat män som säger att de fått gömma Havannatrilogin så att deras fruar inte ska hitta den. Andra har erkänt att det har masturberat till boken. Du är journalist och förmodligen läser du mina noveller som krönikor, som Tom Wolfes texter, som new journalism. Jag oroar mig inte över att folk läser in politik eller vad de nu vill i mina böcker.

Dina böcker innehåller mycket manschauvinism, det handlar om män och makt. Finns det kvinnor och kvinnorörelser som stör sig på detta?

– Ja, här i Spanien, i Argentina och Brasilien finns det många som har kritiserat mig för detta. En kubansk journalist i Paris skrivit en artikel om rasismen i mina böcker. Men om ens karaktärer är manschauvinister och rasister, vad ska man göra? Man måste ju skriva på ett visst sätt. Det handlar om typer som är rasister och som tror på manslemmens makt. Det är människor som tar sex till den yttersta gränsen av perversion. Jag skriver om en del av Havanna där invånarna är sådana. Om du frågar en svart kvinna i Centro Habana om svarta män, säger hon att de är lögnare och knullar runt, och att hon inte vill ha en svart man. Hon säger att hon föredrar en vit man för att de är intelligentare. Det handlar om extremt rasistiska uttryck. Därför skriver jag som jag gör. Frågar du en svart man säger han att svarta kvinnor söker konflikter och att han föredrar vita kvinnor. Jag skriver det. Jag vet att det inte är politiskt korrekt, men för mig finns ingen politisk korrekthet. Det intresserar mig inte. Det är korkat. Jag vill säga som det är med mod och kraft. Sedan kan jag konfrontera feministerna.

Vad har du för skrivmetod?

– När jag började skriva skrev jag som när jag var journalist, intensivt på ett desperat, nästan galet sätt. Men sedan dess har jag tagit mig samman och planerar mitt skrivande mer. Jag tycker mycket om att skriva på morgnarna. Ta till exempel den bok jag skriver nu. Jag har jobbat länge med den. Jag antecknar mycket inför varje novell. Jag kan hålla på med att samla in information och anteckna i dagar innan jag skriver. Ibland skriver jag på små papperslappar som jag kommer över. Med alla dessa anteckningar blir en novell till.

– När jag väl ska skriva går jag upp tidigt på morgonen och sätter mig ensam. Jag gillar mycket att vara ensam när jag skriver. Jag skriver med mycket känslor. Till exempel när jag skriver dialoger sätter jag mig in i de olika karaktärerna. Skriver jag om en transvestit blir jag transvestit. Finns det en snygg svart man är jag en snygg svart man. Är det en kvinna är jag en kvinna. Jag skriver dialogen och gestikulerar. Jag behöver lugn, tystnad och ensamhet för det. Det är mycket viktigt. I min lägenhet i Havanna har jag ett litet rum fullt med böcker där jag kan stänga in mig och skriva. Jag har vissa ritualer när jag skriver. Jag skriver med svart bläck i små anteckningsböcker. Först skriver jag för hand, sedan på maskin, men framför allt skriver jag på tom mage på morgonen. Jag dricker kaffe och börjar skriva. Sedan kan jag ta en kopp te eller dricka ett glas vatten. När jag har allt klart kommer det värsta, det jag inte alls tycker om, att skriva in allt på dator.

– Jag njuter mycket av att göra anteckningar och av att skriva på maskin. Det är underbart. Jag lider, jag skrattar, jag gråter. Ibland blir jag rädd. Det är underbart att skriva för hand och på maskin, men det är jobbigt att skriva på dator och idag går det inte att lämna in pappersmanus till något förlag.

Du skriver dikter, noveller och romaner lite om vartannat. När du får en idé, vet du då på en gång vad det ska bli – en dikt, en novell eller en roman?

– Nej, dikterna är en helt annan sak. När jag skriver poesi har jag en väldigt tydlig idé. Det är rätt konstigt för poesin kommer till mig vid de mest underliga tillfällen. Ibland kan det gå två år utan att jag skriver en enda dikt, men plötsligt på baksidan av något av alla mina papper börjar jag skriva dikter. Det är kanske den genre som jag känner mig mest bekväm med. De kommer till mig helt omedvetet. När jag har tio-tolv dikter skriver jag ut dem på maskin. Sedan skriver jag ett par till, kanske totalt 30 stycken och så är det slut. Det finns inget mer att skriva. Att skriva ut dikterna på maskin är väldigt enkelt och det är trevligt att göra ordning en diktsamling.

– Romaner å andra sidan är tunga. Jag kan jobba i åratal med en roman. Novellerna är mycket snabbare. De är som att tillreda en sallad med hjälp av anteckningarna. Du tar en tomat där, en morot där, en isbergssallad och så blandar du ihop dem och lägger till dagens dressing. Men romanen är en mycket lång vandring. Och arbetssam. Ibland har jag börjat på en roman, men inte kunnat avsluta den för att jag inte har varit tillräckligt förberedd. Just nu arbetar jag med fyra-fem romaner, men jag kan inte ta mig an någon av dem riktigt eftersom det kräver en själslig förberedelse, en väldigt känslomässig förberedelse. Det handlar om åratal av funderingar kring över hur jag ska utveckla dem. Och ibland får jag lägga ner dem.

Ditt sätt att skriva går tvärs emot vad de flesta svenskar är vana vid när det gäller latinamerikansk litteratur, du vet Gabriel García Márquez, Mario Vargas Llosa, Carlos Fuentes. Hur kommer det sig?

– Det var inget jag bestämde. Det skedde omedvetet. Jag tog en examen i journalistik vid universitetet i Havanna. Jag lärde mig inte mycket om journalistik. Det lärde jag mig genom arbetet, men som en kurs om kultur i allmänhet var den bra. Jag fick läsa litteratur i fyra år. Vi läste om allt från Iliaden och Odysséen till det senaste. Den del som jag tyckte var jobbigast var ”de gyllene åren” i den spanska litteraturen, och sen magisk realism med García Márquez och de andra.

– På Kuba har vi Alejo Carpentier och Lezama Lima. För de flesta kubanska författare är de som García Márquez för colombianerna. Jag gissar att de har satt honom på piedestal. På Kuba utgår man från ett barockt språk. Den spanska litteraturen har den tendensen. Här i Spanien handlar det även om sättet man talar på, inte bara det skrivna ordet. Man talar, talar och talar. Något som man kan säga på tre minuter tar femton minuter. Man frågar sig varför de talar så mycket? Varför kan de inte bara vara tysta? Detta gäller även den spanska litteraturen. Det finns en lång tradition av utsmyckning och att visa vilken kulturell utbildning man har genom att använda ett vacker tspråk. Jag har reagerat starkt mot det, kanske även för att jag varit journalist. Om man vant sig att skriva journalistiskt fortsätter man med det när man skriver litteratur.

Förutom journalistiken, vilka andra influenser har du?

– När jag var ung tittade jag mycket på bio och läste serier. Min moster hade en affär med tidningar och tidskrifter och jag började gå dit för att läsa serier när jag var sju, åtta år. Serier och film är mycket visuella med action, kort och direkt dialog och ett minimum av berättarröst. Jag har tänkt mer på det nu när folk har frågat mig. När jag var nio, tio år upptäckte jag två fantastiska bibliotek i Matanzas där jag växte upp. Det var bekväma, rena miljöer med luftkonditionering och härliga dofter. Jag satt där och läste i timmar. På det viset upptäckte jag hela världen. När jag var 13 år läste jag Ray Miles, en berömd amerikansk sociolog från den tiden, och Friedrich Engels, en bok om familjen, privat egendom och staten. En av de bästa han skrev. En bok av Jean-Paul Sartre om vad litteratur är för något. Jag läste Frukost på Tiffanys av Truman Capote, och senare Med kallt blod när den kom på spanska, och Erskine Caldwell. Sedan tog jag mig igenom Ernest Hemingways noveller, och några andra av de hårda amerikanska författarna från den här tiden, Sherwood Anderson och William Faulkner så klart, men framför allt de som varit journalister. De påverkade mig mycket

Du har ofta jämförts med Charles Bukowski, Henry Miller och Louis Ferdinand Céline. Hur kommenterar du det?

– Jag kände inte till dem eftersom Kuba stängdes 1960-1961. Det handlade inte bara om att vi inte kunde se amerikansk film, utan Kuba stängdes helt. Man censurerade litteratur, film, ja all kultur, även konst. Någon nämnde Bukowski för mig 1996 och då fanns det ingen möjlighet att hitta en bok av honom på Kuba. Jag läste honom när jag hade publicerat mina böcker. Céline och de andra elitisterna är inget för mig. Jag har ett par böcker av Miller, men jag har aldrig tyckt om dem. Han har inte övertygat mig.

Du har sagt att du som journalist inte kunde skriva vad du ville, och att du började skriva noveller på grund av detta. Har författare större friheter än journalister på Kuba?

– Ja, det tror jag helt klart. När Havannatrilogin kom ut i Spanien och Italien reste jag till Spanien i oktober 1998. Jag återvände till Kuba i början av januari 1999 och man hindrade mig då från att verka som journalist. De kastade ut mig från tidskriften Bohemia, från journalistfacket och två andra tidskrifter, bland annat Habanera där jag skrev kolumner. Däremot sa man nej på författarförbundet UNEAC. De sa att jag fick stanna där, att jag varit medlem i 18 år och att jag skrivit en bok som de visserligen inte tyckte om, men att jag som författare har rätt att skriva så. Det var en attityd som jag är mycket tacksam för, den var modig, ärlig och ärofull.

– Jag stannade kvar i Havanna. Det är värre om man gör sig själv till fiende, sticker till Miami. Jag sa att jag lever i Havanna, är kuban och jag skriver inte politiskt, utan bara om vad jag ser runt omkring mig. Jag tror att journalistiken fungerar annorlunda. Den har ett mycket mer propagandistisk och politiskt syfte.

Är det på grund av författarförbundet som du har internet, e-post och kan resa?

– Jag har varken internet eller e-post på Kuba. Min hemsida gör en kompis till mig som genom arbetet har tillgång till internet. Min e-post kollar jag också hos vänner. Som medlem i författarförbundet är det enklare att resa om man har inbjudningskort från utländska förlag.

Det överraskar mig lite att de har låtit dig hållas, att de låtit dig fortsätta skriva. Havannatrilogin innehåller kritik mot den förda politiken, journalistiken och de mänskliga rättigheterna. Det finns en person som säger att på Kuba kan man bara leva ”full, knäpp eller sovande”, men här sitter du. Du fortsätter att skriva, resa …

– Jag var galen när jag skrev den boken. Jag levde ett dubbelliv. Jag arbetade som journalist på Bohemia och skrev på boken om nätterna. Det var som en stor befrielse. Jag vet inte, men det är nog viktigt att jag inte lämnat Kuba, att jag fortsätter att leva i Havanna. Man stoppade mig som journalist, men jag sitter fortfarande här i min lägenhet. Fast om du frågar folk säger säkert många att de inte känner till mig. När trilogin kom ut slutade många av de människor som jag trodde var mina vänner att tala med mig. Andra slutade hälsade på mig. Jag har levt ett par mycket svåra år på Kuba.

Under åren 2003-2004 genomfördes tre intervjuer med dig i kubansk press. Är det inte märkligt att man gjorde dessa intervjuer med dig trots att ingen visste vem du var?

– Det finns de på Kuba som försvarar mig. Som chefen för La Gaceta de Cuba, Norberto Codina, en intressant författare och poet. Vi är vänner sedan tjugo år tillbaka. Och Marilyn Bobes, också en stor poet och skribent. Hon skriver romaner och noveller. De båda ville intervjua mig trots att knappt någon kände till mig. Var man än befinner sig så finns det alltid anständiga och hederliga människor som vågar gå mot strömmen. Jag har fått flera bevis på detta på Kuba under de senaste åren. Det finns alltid folk som tar risker. ”Pedro Juan känner ingen till, de publicerar inte hans böcker här, men jag gillar dem och småningom kommer folk att veta vem han är.”

Det fanns bibliotek i Matanzas där du växte upp. Idag finns det också bibliotek, men inte med samma litteratur. Vilka litterära influenser har dagens ungdomar på Kuba?

– Dagens kubanska ungdomar har en större kunskap. De känner till Bukowski. De känner till allt. Min generation led mer. Vi levde i ett land som var blockerat av USA och som blockerade sig självt eftersom regeringen stängde landet. Inget kom in, men efter 1990-talet har det förändrats, till exempel läses mina böcker av många ungdomar idag. Vilka har tagit dessa böcker till Kuba? Turisterna. Och det är samma sak med Cabrera Infante och Zoé Valdés. Ungdomarna har mer information idag. De har sig för massa tricks för att komma åt den, de tar sig ut på internet. Jag har stort hopp om den kubanska ungdomen.

– Kuba styrs och kontrolleras av mycket gamla människor som påtvingar oss deras gamla idéer, men det finns en grupp ungdomar som skiljer sig mycket från oss. Jag tillhör en generation som hängav sig åt revolutionen och politiken. Mitt liv mellan 16 och 40 handlade bara om revolutionen och politiken, om socialism, kommunism och marxism-leninism. Dagens ungdomar, på 16-20 år eller som mitt barnbarn på 9 år, säger ”nej”, de är som folk borde vara. De säger ”jag lever bara en gång, jag ska njuta, resa, göra vad jag vill och försvara min rätt att leva mitt liv som jag vill.”

BÖCKER AV PEDRO JUAN GUTIÉRREZ

I ORIGINAL

La realidad rugiendo (1987) dikter

Vivir en el espacio (1989) reportage

Espléndidos peces plateados (1996) dikter

Triología sucia de la Habana (1998) noveller

Fuego contra los herejes (1998) dikter

El rey de la Habana (1999) roman

Animal tropical (2000) roman

Melancolía de los leones (2000) noveller

El insaciable hombre araña (2002) noveller

Carne de perros (2003) noveller

Nuestro GG en la Habana (2004) roman

El nido de la serpiente: memorias del hijo del heladero (2006) roman

Yo y una lujuriosa negra vieja (2006) dikter

No tengas miedo, Lulú (2006) dikter

Corazón mestizo (2007) antituristguide

Lulú la perdida y otros poemas de John Snake (2008) dikter

Morir en Paris (2008) dikter

PÅ SVENSKA

Dirty Havanna – Havannatrilogin. Övers. Peter Landelius (Lind & Co, 2010)

WEBBTIPS

www.pedrojuangutierrez.com

Publicerad i Karavan 1/2010

«
»

2 Kommentarer, RSS

  1. Karin 10 maj 2010 @ 20:56

    Har nu försökt publicera den här länken på FB några gånger, funkar inte

  2. Erik Halkjaer 11 maj 2010 @ 11:07

    Märkligt. Det funkar för mig. Vad har du för webbläsare och vilken version?

Din e-postadress kommer ej att publiceras Obligatoriska fält är märkta *

*