– Ett av FNs milleniummål är att förbättra levnadssituationen för 100 miljoner sluminvånare innan år 2020, säger Farouk Tebbal, chef för Shelter branch på UN Habitats huvudkontor i Nairobi, Kenya.
– Det är löjligt. Alla andra mål handlar om att halvera. Därför har vi beslutat oss för att gå längre. Samtidigt som vi genomför målet ska vi uppmuntra världens länder att bygga fler anständiga bostäder. På så vis hoppas vi kunna halvera antalet sluminvånare till år 2020.
Farouks uttalande är än så länge inte något som är officiellt antaget av FN. När jag tittar ut över Nairobislummens Kiberas till synes ändlösa myller av tätt sammanpackade rostiga plåttak är det svårt att tro att det över huvudtaget är möjligt att nå det ursprungliga målet.
Kibera är med sina 800 000 invånare Afrikas näst största. Folk bor så tätt inpå varandra att de som bor vid järnvägen kan ta på tåget när det passerar. Här lever folk i en miljö som ingen människa är värdig. Toaletterna delas av tiotals husshåll och stängs på grund av säkerhetsskäl på natten. Men trampar inte bara i hundskit.
När regnperioden kommer förvandlas gränder och mark till lervälling blandat med allt det skräp som vi människor producerar. Hälsoläget är katastrofalt. Malaria, dysentri, lungsjukdomar och hiv sprider sig snabbt i de smala gränderna.
Sluminvånarnas hus må vara skjul, men de är inte billiga. Hyran ligger på mellan 700 och 1 000 shilling i månaden. Att investera i bostäder i Nairbois slum är kanske den bästa investeringen en kenyan utan hjärta och moral kan göra.
– Hyresvärden köper lite mark av någon i ett slumområde, bygger hundra skjul och hyr ut dem för runt 1 000 kenyanska shilling i månaden, säger Farouk. På mindre än ett år har han betalat av investeringen och tjänar snabba pengar.
I början av 1990-talet var det vanligt att slumområden i Kenya brändes ner och invånarna tvingades flytta. Marken mutades sedan in av någon med mycket pengar som kunde betala någon i regeringen. Denna person investerade sedan i shoppingcentrum eller sålde av rättigheter att använda marken till hyresvärdar som byggde hus och hyrde ut dem till sluminvånare.
Med Kenyas nya regering har det blivit bättre, men efter årtionde av korruption finns det fortfarande många om gör anspråk på den mark sluminvånarna bor på. Få tar någon större hänsyn till invånarnas rättigheter.
Vågar inte satsa
En kenyansk organisation som arbetar med sluminvånarnas rättigheter och att förbättra deras levnadsstandard (slumuppgradering) är Pamoja Trust.
– Folk i slummen har inte samlat på sig saker och förbättrat sina bostäder av rädsla för att de ska förlora allt, säger Jane.
– Detsamma gäller för skolor och företag. Vem vågar satsa om de inte vet ifall de får bo kvar imorgon? Vår största utmaning är att ge sluminvånarna mark som de kan bygga sina egna bostäder på.
Enligt Jane är det stora hindret för slumuppgradering bristen på mark att bygga på. Tillsammans med Nairbois kommun (Nairobi City Council, NCC) har Pamoja Trust inlett ett projekt för att hitta kommunal mark att bygga på i staden. Längst har de kommit i det mindre slumområdet Huuruma med 6 500 invånare.
Huruma står helt på kommunal mark och NCC har gett Pamoja Trust och sluminvånarna rätt att bygga nya bostäder på marken. Först ut av Huurumas sex bostadsområden är Kambi Moto. Där håller man på att bygga 34 nya hus.
Huuruma ligger intränkt mellan statliga bostadsprojekt med lite högre standard. Det är inte fullt lika trångt som i Kibera, men samma känsla av ghetto infinner sig. De leriga gatorna kantas av smutsiga små fallfärdiga hus med allt från bilverkstad, videouthyrning, skönhetsalonger och grönsakshandel. Luften fylls av en unken doft av skit, urin, brända sopor och avgaser från den intilliggande huvudleden.
Det nya Huuruma
Pamoja Trusts man på plats, Peter Chegge, tar emot med kepsen på sne, en hammare i näven och ett stort smittsamt leende. Han har all anledning att vara nöjd. Mitt i slummen har han och hans grannar tillsammans rest de första våningarna på vad som ska komma att bli det nya Huuruma.
Medan Peter borstar av sig byggdammet visar han oss runt på byggarbetsplatsen. Varje hus ser likadant ut, med ett rum och ett litet kök på nedervåningen. Alla får egna vattenkranar, elektrictet och på andra våningen är det förberett för toaletter.
– Det ska bli tre våningar, men vi flyttar in i den första våningen och får sedan bygga de två andra våningarna i egen takt, beroende på hur mycket pengar vi har, förklarar Peter.
Bygget finansieras genom ett lån som Pamoja Trust tagit. Invånarna sparar pengar i en fond som ska betala av lånet och det fortsatta bygget. I början var folk misstänksamma, men i takt med att de nya husen vuxit fram har intresset bland Kambi Motos 539 hushåll blivit större. Det enda sparkravet är att alla försöker lägga minst någon slant per dag. Har man inga pengar en dag får man låna av de andra eller betala mer en annan dag.
– Detta är en av de första uppgraderingserfarenheterna av det här slaget i Kenya, säger Peter stolt. Vi vill dela med oss av detta till andra och till folket i Kibera så att regeringen och FN ser hur det skulle kunna fungera.
Pamoja hoppas att deras uppgraderingsmetod ska sprida sig som ringar på vattnet, men slumuppgradering är lättare sagt än gjort. När de 34 husen i Kambi Moto står klara i maj i år har det gått fyra år sedan invånarna satte sig ner med Pamoja Trust för att diskutera en uppgradering. Samtidigt har antalet sluminvånare i Nairboi ökat i tusental.
Slumuppgradering handlar om att kartlägga området som ska uppgraderas, inte bara fysiskt, utan även socialt. Vilka är det som egentligen bor i området, vilka äger husen, vem äger marken, vad finns det för förutsättningar att låna och spara pengar? När det är klarlagt ska de boende organisera sig och tillsammans komma överens om hur de ska förbättra sin levnadssituation.
Pamoja låter bland annat invånarna rita sina drömhus. Många ritar hus med flera rum, pool och garage. Pamojas representanter frågar vad de behöver ett garage till, när de inte har en bil? Och om någon ska ha ett hus med fem rum hur ska de andra 33 familjerna få plats? Marken de ska leva på är densamma som tidigare. Den har inte blivit större.
Tillsammans med Pamojas arktikter ritar sedan invånarna de hus som passar bäst för alla. För att lösa trängselproblematiken blir det hus på höjden.
Folk eller regering?
På UN Habitats huvudkontor tar man Pamojas arbete på högsta allvar, men i motsats till Pamoja anser FN att man måste arbete mer med påverkansarbete gentemot regeringen. Annars går det aldrig att lösa slumproblematiken. Peter håller inte med:
– Problemet i Kibera, där UN Habitat arbetar med uppgradering är att FN inte arbetar med folket. För att något ska hända måste man jobba med gräsrötterna. FN jobbar med regeringen. Andra organisationer har jobbat med regeringen tidigare, men projekten har fastnat där, säger Peter
När FN-tjänstemännen talar låter det ändå märkligt lika Peter och Jane. Skillnaden är att Pamoja arbetar med lokalpolitiker och UN Habitat på regeringsnivå.
– Det handlar om att kartlägga slummen både socialt och fysiskt, säger Farouk. Samtidigt har vi fått en bit land på 100 hektar som kan bli större, med hjälp av den finska regeringen. Finnarna sa att om kenyarna gav UN Habitat mark för att bygga bostäder åt sluminvånare skulle Finland skriva av Kenyas skuld till Finland.
Ny markpolicy
Tillsammans med Kenyas regering håller UN Habitat även på med att ta fram en landpolicy som ska lösa kärnproblemet, markfrågan. Med en tydlig policy kring markfrågan blir det enklare att bygga bostäder.
Farouks kollega David Kithakye är ansvarig för UN Habitats uppgraderingsarbete i Kibera. Han förklarar att eftersom det bor många fler människor där än i Huuruma tar kartläggningsprocessen längre tid, men när den väl är klart kommer invånarna själva att få diskutera sig fram till hur de ska förbättra sin levnadsstandard.
– Pamoja Trust har en konventionell lösning med små resurser, säger David. Om vi ska nå milleniummålet på det viset kommer vi aldrig att lyckas. Därför måste vi finna olika lösningar.
– Pamoja Trust eller i vårt fall, regeringen, ger folket något som de inte kan skaffa själva, nämligen mark. Därefter måste man ge folket frihet att bygga själva. Det viktigaste är att folket själva förstår sina problem och finner sina egna lösningar.
Nytt hopp
Även om David och Peter arbetar på olika nivåer för att nå milleniummålet är de övertygade om att uppgradering handlar om mycket mer än bara bostäder. När folk har mark att bygga sina egna bostäder på kommer de att sträva efter något mer.
– Den tuffa levnadssutationen gör att folk spenderar mer, så det har inte råd att förbättra sin levnadsituation, säger David. Folk i Kibera har inga bra kläder, för det har inga pegnar. De använder alla sina pengar till medicin till sin barn, som bli sjuka av det smutsiga vattnet, och köper medicinen från illegala apotek. Apoteken har ingen licens så ägarna köper drogerna illegalt och dyrare, vilket höjer priserna. Uppgradering handlar om allt detta.
Fakta
Enligt FNs boende- och bebyggelsecenter, UN Habitat, finns det ungefär en miljard sluminvånare i världen. Om inget görs kommer denna siffra ha fördubblats till år 2030. En femtedel av alla världens sluminvånare bor i Afrika, söder om Sahara.
Bara i Nairboi har antalet slumområden ökat från 50 till 137 sedan år 1971, och utgör idag fem procent av stadens totala yta. Idag räknar man att ungefär två miljoner, eller 60 procent, av stadens invånare lever i slummen.
Liksom i hela Afrika är det få kenyaner som har papper på marken de bor på. En procent av kontinentens mark ägs formellt av någon. Lika många procent av Afrikas befolkning äger någon form av land. Den som inget äger kan inte heller ta ett banklån. Utan banklån, inga investeringar.
UN Habitat arbetar med slumuppgradering i hela världen, men fokuserar framför allt på policyarbete och påverkansarbete gentemot politiker.
Pamoja Trust arbetar i de flesta av Kenyas slumområden och ingår även i den internationella organisationen Slum Dwellers International (SDI). SDI bildades 1996 av flera organisationer från fattiga länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Det är ett nätverk som arbetar för att förbättra levnadssituationen för världens sluminvånare.
Källor: UN Habitat och SDI
Publicerad i Världshorisont 2/2004