Unicef räknar med att det finns ungefär 7 000 barnsoldater i Burundi. I januari i år avväpnades de första och innan året är slut ska förhoppningsvis hälften ha lagt ner sina vapen, återförenats med sina anhöriga och vara tillbaka i skolbänken. Processen sköts helt av den burundiska regeringen och nationella organisationer.

Till ljudet av en trumpetstött inleds den burundiska arméns första ceremoni för avväpning av barnsoldater. Redan en månad tidigare avväpnades 24 barn, men de var alla från den tidigare rebellgruppen Forces pour la Défense de la Démocratie (FDD). Denna gång gäller det 29 barn ur armén.

De 29 pojkarna i åldrarna mellan 11 och 18 ser bortkommna och obekväma ut. De är alla klädda i nyinköpta byxor, skjortor och likadana skor. När trumpeten tystnat kliver två prydligt uniformerade soldater i baskrar och två civilklädda män ut på Burundis första fallskärmsjägarbataljons basketplan. De slår sig ner vid bordet som placerats på planen mitt emot pojkarna.

Medan den ställföreträdande chefen för fallskärmsjägarbataljonen börjar tala inför de församlade drar tunga svarta moln in över himlen. Pojkarna skruvar på sig. Efter flera år som soldater i ett blodigt inbördeskrig som fortfarande pågår har de plötsligt blivit beordrade att lägga ner sina vapen och åka hem. De flesta av dem tvingades in i armén.

Den talande officeren talar om försoning, om att avväpna barn är en bra start. Han önskar också pojkarna lycka till.

– Ni som har familjer får nu återvända hem till dem. Ni får stöd för att studera och socialarbetare att prata med. Ni som inte har något hem att återvända till får även stöd för boende och mat.

De samlade representanterna för presskåren, armén, regeringen, FN och enskilda organisationer applåderar. Planen framför bataljonens barracker är full av åskådare. I bakgrunden tornar de gröna kullar som omger huvudstaden Bujumbura upp sig. De är där uppe som kriget utkämpas numer, där de sista två till tre tusen rebellerna gömmer sig. Att barnen kan återvända hem nu beror på att kriget i övriga delar av landet är över.

När UNICEFs representant och talesmannen för Burundis minister för de mänskliga rättigheterna talat är det befälhavaren för Burundis första militärregions tur:

– Burundis regering är delvis ansvarig för att det finns barnsoldater. Därför är det bra att också regeringen och vi inom armén tar vårt ansvar för att hjälpa barnen att återvända hem. Krig ska inte bekämpas mellan barn, utan mellan vuxna. Barn ska skyddas, men det är viktigt att komma ihåg att vissa barn gått med i armén av egen fri vilja eller har tvingats in av sina familjer.

Befälhavaren konstaterar också att det är brottsligt att använda barn i krig. Han tittar mot de samlade pojkarna och säger att han inte vill se dem i uniform igen.

– Ni ska studera, avslutar han. Inga barn kommer någonsin att tas emot av den burundiska armén igen.

Därefter ropas pojkarnas namn upp ett efter ett. De samlas i mindre grupper runt basketplanen. Varje grupp leds av en socialarbetare från den region av landet som barnen kommer ifrån. Ceremonin avslutas med att barnen körs hem till sina hemregioner.

Clement Kizogombe kommer från regionen Bubanza, norr om Bujumbura. Han har jobbar för organisationen Bubanza Development Program och det är hans jobb att ta hand om de avväpnade barn som återvänder till Bubanza.

Den här dagen kör han med fem pojkar hem. Den yngsta är 11 år och har varit soldat i fem år. Efter den förra avväpningen, i januari, körde Clement hem tre. Organisationen har även fått ta hand om barn som varit soldater i det lokala medborgargardet, med kopplingar till armén. Sammanlagt räknar han med att få ta hand om 217 barnsoldater innan året är slut.

Den här dagen visar han de fem nya pojkarna in i det hus där de får bo i väntan på att deras familjer kommer och hämtar dem. Det kan dröja innan familjerna får reda på att deras barn är på väg hem. Under tiden får barnen mat och en sovplats i ett stort hus på en slänt i utkanten av byn Bubanza.

Utsikten från huset är vacker. Genom sina fönster kan pojkarna titta ut över en grön dalgång. Utanför huset har flera av byns barn samlats för att träffa de nyanlädda killarna. En kille i äldre tonåren sitter för sig själv med en grön militärkeps långt nertryckt över ansiktet. Han heter Jean-Marie Ngendahayo och är en av de tre som kom hit efter den första avväpningen i januari.

Jean-Marie är 19 år och slogs i rebellgruppen FDD i fem år innan han avväpnades. Harn har varit i Bubanza Development Projects hus i två veckor nu. Hans familj vill inte ha med honom att göra. Själv påstår han att han inte vill se dem heller.

– Min familj kastade ut mig när jag var 14 år, säger han. Jag sov utomhus några veckor innan jag gick med i FDD. Nu vill jag bygga ett eget hus och odla min egen mark. Om jag inte får det och regeringen inte hållar vad den lovat mig går jag med rebellerna igen.

Jean-Marie är redan vuxen och ger ett kaxigt, tufft intryck, men hans barndom är förlorad och hans familj vill inte ha honom. Clement hoppas de går att ge honom ett hus och att de kan ge honom så pass mycket stöd att han kan återvända till ett någorlunda normalt liv, men det är inte lätt.

En av de föräldrar som kommit för att hämta sina barn är Marie Bucumi. I början av året fick hon reda på att hennes son Gervais Bijanya, 16, var på väg hem. Båda hennes söner tvångsrekryterades av armén för fyra år sedan, men Gervais bror, Martin, lyckades rymma och ta sig tillbaka hem. Gervais var inte lika tursam.

– Jag och min bror blev tvingade att följa med armén. Först var jag bara arg och ville hem, men sedan blev jag rädd. Det var läskigt när det var krig och alla sköt. Vi barn tvingades att ta allt vi kom åt i husen vi passerade. Jag var hela tiden rädd för att dö.

Till slut lyckades även Gervais fly, men på vägen hem plockades han upp av ett medborgargarde som tvingade honom att följa med dem istället. När han till slut fick komma hem var han mycket lättad.

– Jag var så glad när de talade om för oss att vi fick komma hem, säger han. En av mina bästa kompisar sköts ihjäl strax innan och jag visste att det snart var min tur. Nu vill jag bara komma tillbaka till skolan igen.

Gervais mamma Marie är tacksam för att ha båda sina söner tillbaka i livet. Hon tackar Gud och säger att bara Gud kan döma de soldater som tvingade hennes barn att delta i kriget.

– Jag var så rädd för att mina söner var döda, säger Marie. De var inte förberedda för krig. De var för små och andra barn har dödats i kriget. Jag grät hela tiden när de tvingades iväg. När jag frågade soldaterna var de var slog de mig bara och skrek åt mig att gå iväg. Jag är så lycklig för att de är tillbaka nu, men jag kan aldrig vara helt säker på att jag får ha dem kvar.

Marie kramar Gervais och håller om honom länge. Trots att han varit hemma i någon vecka redan har Gervais svårt att hålla tårna tillbaka. Det är svårt att föreställa sig vad han har varit med om. Fyra år av hans barndom har stulits från honom.

En annan mamma i Bubanza berättar att hon är lycklig för att hennes son är tillbaka efter fem år som soldat, men det kommer att ta lång tid innan han är normal igen. Hon säger att hennes son inte respekterar henne längre och att han inte hjälper henne i hemmet. Hon menar att det verkliga svåra är att återintegrera barnen i samhället igen, ”att göra dem mänskliga.”

Avväpning på regeringens initiativ

UNICEF har arbetat med avväpning av barnsoldater tidigare, men för första gången i organisationens historia sköts allt arbete på fältet av lokal organisationer. UNICEF bidrar enbart med finansiellt stöd.

– Vi har arbetat med avväpningen i Burundi i två år, säger Ushari Khalil, representant för UNICEF i Burundi. Det hela började på initiativ av Burundis regering. Ministern för de mänskliga rättigheterna hade gjort en rapport om problematiken kring barnsoldater i landet och frågade UNICEF om vi kunde stödja en avväpningsprocess.

Ushari påpekar det komplicerade i processen, som att övertyga alla de inblandade aktörerna om det rätta i att låta barnsoldaterna återvända hem. Bland annat har UNICEF stött förhandlingarna med rebellgrupperna FDD och Forces Nationales pour la Libération (FNL). Bara FDD har gått med på att delta i avväpningen.

– De flesta av aktörerna tycker att det är bra att avväpna barnen. Det är bra, men ett problem är att det råder brist på förståelse för varför barnen dragits in i konflikten från början.

UNICEF finansierar socialarbetare och psykologer som tar hand om barnen och deras familjer under arton månader, barnens skolgång under lika lång tid och dessutom extra stöd åt barn som är sjuka i svåra sjukdomar eller i behov av särskild hälp. Varje barn har även rätt till 20 dollar i veckan, men de pengarna går till alla barn i den by där barnet bor. Pengarna ska gå till projekt som alla barn i byn kan ha nytta av, som en skola, en brunn eller en hälsovårdscentral.

För tillfället är inte barnsoldaterna i rebellgruppen FNL med i avväpningsprocessen, men så fort ett fredsavtal mellan regeringen och FNL skrivs under räknar UNICEF med att få med FNL i processen. Gruppen har ungefär 1 500 barnsoldater. FDD, armén och medborgargardena har ungefär 5 500 barnsoldater tillsammans.

Fakta

Burundi är ungefär lika stor som Småland och har 6,5 miljoner invånare. Det är världens tredje mest fattiga land och det över elva år långa inbördeskriget räknas till en av de mest bortglömda konfikterna i världen. Kriget har hittills skördat över 300 000 offer, men konflikten mellan de stridande hutu- och tutsigrupperna har pågått från och till allt sedan självständigheten från Belgien 1962. Totalt räknar man med att över en halv miljon människor har dött och att över en miljon har tvingats på flykt. Alla rebellgrupper utom FNL har vid detta lag lagt ner sina vapen och de andra allmänna valen i landets historia ska hållas i november i år. De första valen hölls 1993 och ledde till det krig som nu härjar i landet.

Publicerad i Unicef idag 2/2004