I en värld där relationerna mellan många stater präglas av misstänksamhet och nationalism går det allt trögare för både det globala samarbetet och för genomförandet av Agenda 2030 och de 17 globala målen för hållbar utveckling. I nuläget ser målen inte ut att kunna nås – även om de bidrar till att utvecklingen rör sig i rätt riktning.
Inför sommarens högnivåmöte för de globala målen i FN, i New York, publicerade FN en dyster rapport. Det står med all tydlighet klart att det blir svårt för världens länder att nå de uppsatta målen.
”/—/ genomförandet av flera mål har varit långsamt, det är de mest utsatta människorna och länderna som får lida och omvärldens svar har hittills
inte varit tillräckligt ambitiöst”, skriver rapportförfattarna. Rapporten går sedan igenom vilka utmaningar världen står inför inom vart och ett av de 17 målen.
Utmaningarna är flera – inte minst inom mål 5 om jämställdhet och 16 om fredliga och inkluderande samhällen, som Svenska FN-förbundet arbetat mycket med. För att ta några exempel:
Data från 106 länder visar att nästan var femte flicka och kvinna i åldrarna 15-49 år, som lever i ett parförhållande, har utsatts för psykiskt och fysiskt våld av sin egen partner.
I 83 undersökta länder har också åtta av tio barn i åldrarna 1-14 år utsatts för psykiskt eller fysiskt våld i sina hem. Därutöver saknar mer än vartannat barn under fem år i Afrika söder om Sahara födelsebevis.
Under perioden 2015-2017 ökade dessutom det dödliga våldet i världen. Bland annat dödades varje vecka åtta människorättsförsvarare, journalister eller fackligt aktiva i samband med att de försvarade sina rättigheter.
Siffrorna går på tvärs mot den optimism som rådde när världens alla regeringar kom överens om de 17 globala målen hösten 2015. Då lovade presidenter och regeringschefer att tillsammans satsa på långsiktigt hållbar utveckling för alla. Så har det inte blivit.
En som följt arbetet med de globala målen är Katarina Sundberg. Hon var fram till i mars i år kanslichef för regeringens Agenda 2030-delegation. Idag arbetar hon på Miljödepartementet som ämnesråd för Agenda 2030.
– Spelplanen har förändrats sedan 2015. Vi ser hur handelsmakterna USA och Kina agerar. I EU görs en del bra arbete, men det verkar vara lättare att prata än att verkligen agera. Man tycks vara överens om det övergripande målet att skapa bättre villkor för den värld vi lever i, men när det ska fattas beslut går man ner sig i detaljer och fastnar i gamla politiska strukturer, säger Katarina Sundberg.
Även Svenska FN-förbundets ordförande Annelie Börjesson tycker sig se hur arbetet med de globala målen ibland fått ge vika för ett protektionistiskt och nationalistiskt agerande.
– Vi står inför en rad utmaningar där flera länder i världen motarbetar varandra i stället för att samarbeta. USA har till exempel dragit sig ur flera internationella samarbetsavtal. Ska vi lösa det här måste vi hjälpas åt, säger Annelie Börjesson.
Hon försöker ändå uppbåda viss optimism.
– De globala målen är både en vision och en konkret handlingsplan. Som det ser ut nu kommer alla länder inte att uppnå alla mål till år 2030, inte heller Sverige, men precis som med millenniemålen kommer vi 2030 att ha nått en bra bit på vägen, säger hon.
Sverige låg länge etta i den tyska stiftelsen Bertelmans Stiftung och FN-initiativet UN Sustainable Development Solutions Networks årliga sammanställning över vilka länder som ligger bäst till för att uppnå de globala målen. I år fick vi för första gången se oss omkörda, av Danmark.
I en jämförelse över tid framgår det att Sverige presterat ungefär lika bra varje år. Danmark har å sin sida varje år presterat bättre. Därför har de gått från tredje till första plats.
Tillsammans med bland annat Frankrike och Estland utgör dock vårt grannland ett undantag. Mer än något annat säger årets sammanställning att en majoritet av världens länder saknar ambition att bli bättre i arbetet med att uppnå de globala målen. OECD, som samlar världens rikaste länder, har sammantaget aldrig fått en så låg poäng som i årets rapport.
OECD konstaterade också i egen rapport före sommaren att deras medlemsländer har mycket kvar att göra innan de uppnår målen. Världens mer fattiga länder ska inte räkna med att de rikare länderna kommer visa vägen.
Författaren och föreläsaren Staffan Landin har följt de globala utvecklingsfrågorna i många år. För honom kommer det inte som någon överraskning att arbetet med att uppnå de globala målen går för långsamt.
– Ser du på Sverige har intresset för bistånd och andra hållbarhetsfrågor varit sjukt lågt de senaste åren. Dels handlar det om flyktingfrågan, om att finansiera flyktingmottagandet med biståndspengar, men också om att arbeta mer i närområdet i Europa, med demokrati och flyktingfrågor här, snarare än om att bekämpa fattigdom i de områden som flyktingarna flyr ifrån, säger Staffan Landin.
Staffan Landin påminner om Agenda 2030 och dess paradord ”leave no one behind”.
– Vi behöver bli bättre på att se var det krävs mest resurser och vilka mål vi behöver arbeta mest med för att vi ligger efter. Där har vi tappat bollen, både vad det gäller resurser, men också i fokus, säger Staffan Landin.
Enligt Staffan Landin finns det likheter med dagens situation och hur det var under kriget på Balkan på 1990-talet. Även då tappade världens rikare länder fokus på att stödja de fattigaste människorna i världen. Trenden höll dock bara i sig i ett par år och kort därpå lanserades millenniemålen. Staffan Landin hoppas på en liknande utveckling nu.
– Det fokus som USA och Europa väljer får stor effekt. Om britterna driver Brexit och Trump strider för USA:s tillväxt och liksom Ryssland begränsar demokratin och press- och yttrandefriheten, då gör också andra länder det. Om ingen politiker satsar på de globala målen kommer ingen annan att hoppa på, varken näringslivet eller det civila samhället, säger Staffan Landin.
Även Katarina Sundberg och Annelie Börjesson lyfter vikten av modiga och engagerade politiker.
– Svenska politiker skulle behöva bli bättre på att sätta sig in i Agenda 2030 och vad det handlar om. Många som jag träffat har inte så stor koll, om ens någon, säger Annelie Börjesson.
Katarina Sundberg saknar tydligare åtgärder av regeringen. Hon kan inte säga huruvida det handlar om ny lagstiftning, skattelättnader eller subventio- ner, men menar att det krävs djärva och tydliga politiska beslut.
– Jag upplever det lite som att den svenska regeringen tenderar att tala om att gå i bräschen, men sedan lägger ut själva agerandet på myndigheterna och kommunerna. De behöver å sin sida få större tydlighet i vad som förväntas av dem från regeringen. Kommunerna har ansvar för en stor del av de områden inom vilka omställning behövs. Samtidigt får vi larm om att en tredjedel av kommunerna knappt överlever. Det vore säkert effektivt att ställa om, men att ha kraft och resurser att göra det kanske man inte kan förvänta sig av någon som knappt håller näsan över vattenytan, säger Katarina Sundberg.