FN:s egen chefsexpert på urfolkens rättigheter har själv känt av den ökade jakt på naturresurser världen över. Enligt Anexa Alfred Cunningham hotas såväl Skandinaviens samer som hennes eget miskitofolk i Nicaragua av ekonomiska intressen som sätter mineral, timmer och energi framför folkgruppers rätt till självbestämmande.
– Världens urfolk står fortfarande inför samma utmaningar som för hundra år sedan, säger Anexa Alfred Cunningham, ordförande för FN:s expertmekanism för urfolkens rättigheter (EMRIP), när hon besöker Stockholm i början av november.
Hon drar en röd tråd till idag från när den kanadensiska urfolksledaren för Haudenosauneestammarna (irokeser), Deskaheh, stoppades från att tala inför FN:s föregångare, Nationernas förbund, i Genève 1923.
Visserligen har det skett en hel del förbättringar sedan dess, inte minst när ILO 1989 införde sin urfolkskonvention 169 och när FN antog sin deklaration för urfolkens rättigheter 2007.
– Men vi får fortfarande kämpa för att kräva samma respekt för våra folk och nationer som Deskaheh gjorde för 102 år sedan, säger Anexa Alfred Cunningham.
EMRIP skapades 2007 som en del av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Mekanismen består av urfolksrepresentanter från olika delar av världen och tar fram rapporter och underlag för rekommendationer och beslut kring urfolkens rättigheter till människorättsrådet.
I en av sina senaste rapporter, från mars i år, lade EMRIP fram rekommendationer till den norska staten rörande samernas rättigheter. Mekanismens experter anser att Norges regering måste ta större hänsyn till samerna som urfolk och framför allt tillgodose samernas rätt att få information om och vara delaktiga i beslut som kan påverka deras rättigheter.
I rapporten tar EMRIP upp en rad exempel på hur den norska staten brutit mot samernas rättigheter. Det gäller utbyggnad av vindkraft, vägbyggen, dragning av kraftledningar och prospektering av mineral.
– Samerna står inför samma problem som urfolk över hela världen. Deras rättigheter hotas av ekonomiska intressen som vill åt naturresurser på deras marker eller som hotar deras kultur, språk och sätt att leva. Det kan vara sökande efter mineral, utbyggnad av energi eller infrastrukturprojekt. Vi ser det över allt.
Själv är Anexa Cunnigham miskito, ett urfolk som lever utefter Atlantkusten i Honduras och Nicaragua. Området koloniserades aldrig av européerna, men när staterna Honduras och Nicaragua bilades annekterades såväl kustområdena som dess invånare av de nya länderna.
Kampen för rätten till självbestämmande har länge varit en del av miskitofolket historia. En viss framgång nåddes 1987 när den dåvarande vänsterregeringen skrev om landets konstitution och inkluderade urfolkens självbestämmande. Det visade sig dock snart mest vara ord på ett papper, i verkligheten togs liten hänsyn till urfolkens rättigheter.
– Det känns ibland som att vi tar ett steg framåt och sedan två bakåt. Självbestämmandet i Nicaragua 1987 är ett exempel på det. Då ansågs Nicaragua vara pionjärer bland världens många länder med urfolk, men nu begår den nicaraguanska staten folkmord på sina urfolk. Det är en del av en global epidemi där urfolksledare och försvarare av urfolkens rättigheter kriminaliseras i en hänsynslös jakt på land och naturresurser.
Anexa Cunnigham kan själv inte återvända till Nicaragua. När hon 2022 valdes in i EMRIP och sedan reste hem släpptes hon inte in i landet. Sedan dess lever hon i exil i Genève. De senaste åren har minst 600 miskitofamiljer från Anexa Cunnighams hem i nordöstra Nicaragua tvingats i landsflykt. De är offer för den auktoritära regim, under president Daniel Ortega, som kom till 2007.
Daniel Ortega har tagit kontroll över såväl regeringen och parlamentet som valmyndigheten och rättsväsendet. Han tolererar ingen opposition, har förbjudit politiska partier, civilsamhällesorganisationer och har tagit total kontroll över hela landet.
– Man kan säga att urfolkens utmaningar i mångt och mycket är detsamma världen över, men på vissa platser som i Nicaragua kämpar vi faktiskt för vår överlevnad. Bara de senaste fyra åren har det begåtts fyra massakrer på nicaraguanska urfolk, i total straffrihet. Det pågår ett folkmord med statens goda minne.
Efter landsomfattande protester mot den nicaraguanska regimen 2018 har förtrycket i landet ökat markant. Tusentals nicaraguaner har kastats i fängelse, närmare 500 personer har mist sina medborgarskap och kastats ut ur landet medan 100 000-tals har flytt till framför allt USA och Costa Rica.
– Det talas ofta om 2018, men för oss på Atlantkusten har förtrycket pågått länge än så. Framför allt sedan 2014 har vi sett en markant förändring i och med att både nicaraguanska och internationella företag tar sig in på våra marker i jakt på timmer, mineral och mark för boskapsuppfödning. Efterfrågan på guld och kött är stor i USA och i Kina. Lagen är tydlig. Den säger var våra marker börjar och slutar, men de garantierna är borta i dag.
Anexa Cunningham är övertygad om att den nicaraguanska staten medvetet vill utradera alla urfolk i landet. Och att det enda som kan stoppa utvecklingen är verkliga ekonomiska sanktioner som sätter stopp för utarmningen av Atlantkustens regnskogar.
Publicerad i Amnesty Press den 14 november 2025