Den 12 december tillträder Anders Kompass officiellt tjänsten som Sveriges ambassadör i Guatemala. Efter åtta år återvänder han till ett Centralamerika där de demokratiska processer som han en gång var med att bidra till hotas av militärer och gamla revolutionärer.
För många i Guatemala är Anders Kompass den förlorade hjälten som nu återvänder. Det var här han en gång i tiden inledde sin karriär som biståndsarbetare, människorättsförsvarare och diplomat. Han var med och bidrog till fredsprocessen i El Salvador och öppnade kontor för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Guatemala.
Det fanns på 1990-talet och början av 2000-talet ett stort hopp om framtiden i Centralamerika, efter årtionden av inbördeskrig och diktaturer. Poliskårerna avmilitariserades, civilsamhället släpptes in, kvinnors rättigheter och jämställdhet stod i fokus och politiker och militärer respekterade resultaten i regelbundna och återkommande val.
Tills 2009. Samma år som Anders Kompass lämnade Guatemala för att arbeta i Génève, i Schweiz. Militären tog makten i Honduras och kastade ut den sittande och av folket valda presidenten Manuel Zelaya. Som ett eko från 1970-talet stängdes människor in på en fotbollsstadium i huvudstaden Tegucigalpa och fängslades, torterades och dödades för sina politiska åsikter.
Samma år i Nicaragua fick den sittande presidenten, och tidigare vänsterrevolutionären, Daniel Ortega landets högsta domstol att stryka de paragrafer i grundlagen som hindrade en president från att ställa upp till omval. Två år senare valdes Daniel Ortega om.
Genom att ytterligare ändra i grundlagen har Daniel Ortega stärkt sin kontroll över inte bara högsta domstolen, utan även valmyndigheten och parlamentet. Han är nu inne på sin tredje mandatperiod och vägrar föra en dialog med oppositionella och kritiker inom civilsamhället, som han istället möter med polis och militär.
Det var också 2009 som El Salvadors president, den tidigare journalisten Maurico Funes, valde att ge landets militär polisiära uppgifter med rätt att genomföra husrannsakningar och att gripa civila brottslingar. Regeringen ansåg inte att polisen räckte till för att ta sig an landets våldsamma ungdomsgäng och organiserade brottslighet.
Militären har även fått alltmer civila polisiära uppdrag i Guatemala och Honduras. Motiveringen har varit kampen mot ungdomsgängen och narkotikakartellernas mellanhänder i regionen. Det är en regional militarisering som strider mot flera av de fredsavtal och konstitutionella förändringar som genomfördes under 1990-talet.
Att Honduras i dagarna återigen kastas in i en djup politisk kris hänger ihop med denna utveckling. Inför presidentvalet 2013 skapade den dåvarande talmannen i parlamentet, och presidentkandidaten Juan Orlando Hernandez en militärpolisstyrka med civila polisiära uppdrag. Han vann valet. I år ställde han upp till omval fastän det strider mot landets grundlag.
Juan Orlando Hernandez i Honduras är konservativ och stödde kuppen 2009. Liksom Daniel Ortega i Nicaragua såg Hernandez till att högsta domstolen strök de paragrafer som förbjuder omval. Han struntade i att det bara är parlamentet som kan ändra grundlagen. Under de senaste åtta åren har Hernandez parti inte bara tagit kontroll över högsta domstolen, utan även valmyndigheten och parlamentet.
De landsomfattande protester som nu pågår i Honduras beror på att folk är trötta på valfusk, men också mot själva idén att en president ska kunna väljas om. Väljarna vet vilka risker det innebär. De äldre minns tiden när makthavarna förlitade sig på militären och inte tillät någon kritik eller val där oppositionella kunde vinna.
Som svar på väljarnas uppenbara besvikelse i Honduras har inte Hernandez öppnat för dialog, utan har skickat militärer och tungt beväpnad polis på demonstranterna. Han har infört undantagstillstånd och utegångsförbud. Åtta år efter kuppen upprepar sig historien. Igen.
Anders Kompass återvänder nu till ett Centralamerika där soldaternas stöveltramp åter ekar mellan husväggarna. Det är en region där demokratin hotas av skrupellösa politiker uppbackade av militärer och stora delar av näringslivet som är livrädda för att förlora sitt fria tillträde till maktens salonger.
Utrymmet för journalister, civilsamhället och människorättsförsvarare har inte varit så litet i Centralamerika sedan i början av 1990-talet. Att granska, kritisera och ställa sig i opposition mot regeringarna i Centralamerika är idag förenat med livsfara.
I Guatemala grep riksåklagaren en sittande president 2015 med stöd av en svenskfinansierad FN-kommission mot korruption. Samma riksåklagare och kommission anklagar nu också presidentens efterträdare, Jimmy Morales, för korruption.
Jimmy Morales företräder partiet Fronten för nationell samling (FCN), som grundats av militärer med ett förflutet i det guatemalanska inbördeskrigets massakrer och folkmord. Flera av militärerna hotas av långa fängelsedomar för dessa brott mot mänskligheten.
Det ligger därför i den guatemalanska militärens intresse att backa upp Morales. För faller han, faller även de. Och när en ny riksåklagare ska utses nästa år blir det med stor sannolikhet en person som är mer vänligt inställd till presidenten.
Nästa år går den guatemalanska riksåklagarens mandat ut och en ny ska väljas. Med stor sannolikhet blir det en person som är mer vänligt inställd till presidenten.
Sverige ger sedan länge bistånd till Guatemala, men har i år öppnat upp för stöd till även El Salvador och Honduras. Anders Kompass kommer att ha mycket att stå i, men han har fortfarande civilsamhället bakom sig. För 1990-talets demokratsieringsprocesser har ändå skapat ett aktivt och starkt civilsamhälle som vägrar låta sig trampas på.
Militärerna till trots tar folket i Centralamerika till gatorna och protesterar. De gör sina röster hörda och kräver respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.
Går även att läsa i OmVärlden