Kuppmakarna kuppade sig vidare

Vad som till en början såg ut som en seger för diplomatin, när parterna i den politiska krisen i Honduras skrev under ett samarbetsavtal den 30 oktober, blev istället ett fiasko. Kuppresidenten Roberto Micheletti vände avtalet till sin fördel medan den avsatte presidenten Manuel Zelayas möjligheter till upprättelse regnade bort med orkanen Ida.

Samtidigt som de honduranska myndigheterna varnade för orkanen Ida, på väg in över gränsen från Nicaragua, satt en handlingsförlamad och frustrerad Zelaya på Brasiliens ambassad i huvudstaden Tegucigalpa. Natten mellan den 5 och 6 november stod det klart att Micheletti gjort sig själv till president i en samlingsregering.

När Zelaya och hans medarbetare skrev på det så kallade Tegucigalpa-San Joséavtalet måste deras tanke ha varit att Zelaya skulle återinstalleras och själv leda samlingsregeringen. Enligt avtalet skulle regeringen ha tillsatts senast den 5 november.

För en utomstående framstår det som att Zelaya gjort en mycket välvillig tolkning av avtalet. För ingenstans står det att hans eventuella återinstallering skulle ske före att samlingsregeringen tillsatts.

Avtalet säger att kongressen, efter rådgivning av högsta domstolen, ska rösta om att återföra den konstitutionella ordning som rådde i Honduras före den 28 juni 2009. Men ingenstans står det när detta ska ske.

Micheletti kunde istället deklarera att han frågat Zelaya om förslag till ministrar i samlingsregeringen, men att denne inte lämnat några förslag. Ingenstans i avtalet står det heller vem som ska leda samlingsregeringen, varför Micheletti naturligtvis såg sig själv som mest lämpad. Strax före midnatt den 5 november dödförklarade Zelaya avtalet.

Att Zelaya dessutom la sitt öde i kongressens händer var ett enormt risktagande. Av parlamentets 128 ledamöter kunde han bara räkna med stöd av 20 ledamöter från det egna liberala partiet och fem från vänsterpartiet UD. De övriga 46 liberala ledamöterna stod på Michelettis sida så hoppet stod till oppositionen, Nationalpartiets 55 ledamöter, som stött Micheletti under hela kuppen.

Det mesta talade för att Nationalpartiets ordförande och presidentkandidat, Porfirio Lobo, som ledde alla opinionsundersökningar inför valen den 29 november stort, övertalat sina partikamrater i parlamentet att rösta för Zelaya. Detta för att vinna omvärldens förtroende inför sin egen mandatperiod med början den 27 januari 2010, men några garantier för detta hade Zelaya åtminstone inte officiellt fått.

Måndagen den 9 november sa en talesperson för kongressen att den inte kunde rösta förrän tidigast den 18 november. Ett ja till Zelaya skulle då innebära att han får sitta av de två sista månaderna av sin mandatperiod.

Att Zelaya ska återvända till makten är också vad honduranerna själva vill. Det har tre opinionsundersökningar gjorda i juli, augusti och oktober månad visat. De har även visat att Zelaya är landets mest populära politiker, före både Lobo och Micheletti.

Så länge Zelaya var utestängd ur landet hade Micheletti något så när kontroll på situationen, utan att egentligen behöva ta i med hårdhandskarna. Det var först när Zelaya helt oväntat dök upp på Brasiliens ambassad i Tegucigalpa den 21 september som förtrycket tog tuffare former

Efter att två gånger, via landvägen och luften, försökt ta sig in i landet lyckades Zelaya tredje gången gillt. Med hjälp av Venezuelas president Hugo Chávez smugglades han gömd i en bil in i Honduras och till ambassaden, utan den brasilianska regeringens vetskap.

Under två dagar belägrades i det närmaste den brasilianska ambassaden, först av Zelayaanhängare, och sedan av militären. Tusentals demonstranter greps och hundratals placerades inledningsvis på den nationella fotbollsstadion i brist på andra häkten.

Kuppmakarna införde först utegångsförbud i nästan tre dygn och undantagslagar i drygt två veckor. Zelayavänliga etermedier slogs igen och 96 personer häktades för det svårbevisade brottet uppvigling till uppror.

I mitten av oktober gjordes ett andra försök till dialog mellan Zelaya och Micheletti. Denna gång i Tegucigalpa, men utgångspunkten var samma plan som Costa Ricas president Oscar Arías tagit fram inför det första försöket till dialog i Costa Ricas huvudstad San José i juli.

Efter två veckor av förhandlingar kraschade dialogen. Liksom vid det första försöket berodde det på att Micheletti vägrade godkänna den punkt som innebär att Zelaya återfår makten. Men när tre av toppdiplomaterna från latinamerikaavdelningen på USA:s utrikesdepartement anlände till Tegucigalpa tog det bara ett dygn så var avtalet påskrivet.

Mycket talar för att Micheletti föll för USA:s erbjudande att erkänna valen den 29 november, men också för det faktum att omvärldens frusna bistånd, inställda krediter, stoppade militärsamarbete, avslutade USA-visum och avståndstagande börjat bli för betungande. Direkt efter att avtalet var påskrivet var också USA:s regering snabba med att meddela att de tänkte erkänna valen.

Resten av världen vilade på hanen och kunde första helgen i november meddela Michelettis samlingsregering att de inte tänkte erkänna några val förrän kongressen röstat om Zelayas framtid. Från USA kunde också höras uttalanden som kunde tolkas som att man var besvikna på att Micheletti inte trätt tillbaka.

Med motiveringen att det var omöjligt att genomföra fria och transparenta val drog den oberoende presidentkandidaten Carlos H Reyes tillbaka sin kandidatur. Likaså meddelade vänsterpartiet UD att man funderade på att dra tillbaka sina kandidaturer till borgmästarposter, kongressen såväl som presidentämbetet.

Ledningen för den nationella motståndsfronten mot statskuppen förklarade i ett pressmeddelande att de tänkte verka för en bojkott av valen, vilket är olagligt enligt honduransk lag. Redan när jag talade med två av frontens ledare, Juan Barahona och Rafael Alegría, i samband med en demonstration i Tegucigalpa i början av oktober varnade de för att de skulle göra allt för att hindra att valen genomfördes om inte krisen var löst före valen.

Hotet om en våldsam valupptakt blev i november allt mer överhängande. Oavsett utgången kommer krisen att påverka Honduras för lång tid framöver. Enligt avtalet ska nästa år en Sanningskommission tillsättas och parterna har tackat nej till amnesti för eventuella brott begångna i samband med kuppen och krisen.

Och även om det i avtalet står att parterna inte ska verka för en grundlagsförändring lär Honduras nuvarande grundlag reformeras inom kort. Hade det till exempel funnits en paragraf om misstroendevotum mot presidenten och riksrätt hade kuppen aldrig behövt äga rum.

Publicerad i tidskriften Latinamerika 4/2009

«
»

4 Kommentarer, RSS

  1. Ruben 12 januari 2010 @ 19:51

    Det är helt otroligt att din lögner får stå oemotsagda. Du sprider dina egna tankar, som är lögner, som om det skulle vara sanning. Kom hit till Honduras så ska jag visa dig hur det verkligen står till.

  2. Erik 12 januari 2010 @ 20:27

    Jag har bevakat Honduras de senaste tio åren. Förutom fem reportageresor har jag besökt landet som turist. Jag anser mig ha både kunskap och belägg för mina artiklar om statskuppen i landet. Jag återvänder förmodligen inom kort och då kanske du kan ge mig din syn på saken.

  3. Ruben 22 januari 2010 @ 18:58

    Jag vet att du är ny på bloggen om detta ämne, men varför bloggar do om sådant som hände för lång tid sedan ??
    Du tar upp sådant som andra har skrivit om för länge sedan. Har du inget nytt att komma med, så är du ganska ointressant att läsa.
    Viva Honduras.

  4. Erik 28 januari 2010 @ 22:47

    Detta ämne är långt ifrån något nytt för mig. Jag har sysslat med Honduras i flera år. Du kan läsa flera av mina artiklar här och så småningom ska det finnas artiklar från så tidigt som 1999 om Honduras här. På så sätt kan läsarna följa utvecklingen i landet. Sedan jag skrev denna artikel som du nu kommenterar har jag som du säkert ser skrivit lite mer.

Din e-postadress kommer ej att publiceras Obligatoriska fält är märkta *

*