Den 11 mars går salvadoranerna till valurnorna för att välja 84 parlamentsledamöter och 262 borgmästare. Opinionsundersökningarna pekar på nästan dött lopp mellan högerpartiet ARENA och den tidigare vänstergerillan och regeringspartiet FMLN – i långa loppet en seger för högern.
I tre år har El Salvador haft en president från vänsterpartiet FMLN – den före detta journalisten Mauricio Funes. För både Funes och FMLN har det varit tre tuffa år. Fram till 2009 försökte partiet erövra makten med hjälp av ärrade gerillaveteraner, ideologiskt märkta av den väpnade konflikten. Resultaten var magra.
Högerpartiet ARENA lyfte fram företagare och med Francisco Flores och Antonio Saca i valen 1999 och 2004 använde man sig även av yngre, för väljarna relativt okända politiska profiler. Inför valet 2009 valde FMLN samma taktik. Man lyckades värva Funes, som under sina många år som nyhetsankare och nyhetschef på tv-kanalen Canal 12 varit en nagel i ögat på makten.
När jag själva intervjuade företrädare för FMLN 2009 var de tydliga med att Funes var en kompromiss. Han var nyckeln till makten. Funes skulle visa salvadoranerna att FMLN visst var regeringsdugliga. Efter Funes fem år som president skulle partiet kunna föra fram en mer tydlig socialistisk politik under en president med rötter i partiet.
Om två år är det presidentval. Frågan är om FMLN:s plan verkligen håller.
Valförlust hårt slag
Valförlusten i presidentvalet 2009 var ett hårt slag mot ARENA som splittrades. Tretton av partiets parlamentsledamöter bildade ett nytt parti – GANA. De ville fortsätta på den lite mindre konservativa väg partiet tagit under den förre presidenten Saca.
Det stukade moderpartiet, nu med bara 19 parlamentsledamöter, mot FMLN:s 35, kallade in den förre partiordföranden och presidenten Alfredo Cristiani (1989-2004). Under hans nya ledning har partiet långsamt rest sig igen och inför helgen ser det ut som att partiet kan ta tillbaka de tretton förlorade mandaten, om inte fler. GANA lär bli tredje största parti på bekostnad på kristdemokraterna och det numer i praktiken utraderade högerpartiet PCN.
Opinionsundersökningarna visar på en knapp seger för FMLN, men det på håret. ARENA ligger hack i häl. För FMLN och Funes är det en förlust. Särskilt som krisdemokraterna och PCN lär försvinna. Tillsammans kan ARENA och GANA styra parlamentet. Funes sista två år vid makten lär bli värre än vad de tre första varit.
Men faktum med att Funes vid flera gånger fått igenom lagförslag med hjälp av GANA och ARENA, och även röstat ner FMLN-förslag med hjälp av högern. För FMLN och Funes drar långt ifrån jämt. Slittningarna har varit tydliga.
Nära allierad till USA
Medan FMLN velat se tydligare samarbete med Hugo Chávez i Venezuela och bröderna Castro på Kuba har Funes lutat sig mot Brasiliens tidigare president Luis Inácio Lula da Silva. Funes har även varit en lika god allierad till USA som sina högerpolitiska företrädare. Tillsammans med Colombia har El Salvador varit, och är än idag, USA:s absolut närmare allierade i Latinamerika.
Visserligen har Funes infört fattigdomsbekämpningsprogram kopierade från Brasilien med bidrag till fattiga familjer och stöd med mat, material och uniformer till skolbarn. Han har lovat att de av kriget drabbade familjer och krigsveteraner ska få den erstättning som de lovats men aldrig fått, och landets småbönder ska få dela på 17 000 hektar åkermark som står i träda. I slutet av förra året fick han även igenom en, för att vara i Centralamerika, mycket progressiv skattelagstiftning.
Men det omvärlden och väljarna minns av Funes är hans misslyckade kamp mot våldet och brottsligheten. Under valkampanjen talade han vitt och brett om vikten av en mer socialt förebyggande politik med arbeten och bostäder. Han fördömde de tuffa tag mot ungdomsgängen och den organiserade brottsligheten som ARENA stått för.
Funes har de senaste månaderna även anklagats för att tumma på fredsavtalet från 1992. Han går till historien för att han är den första president i landet som bett om ursäkt för de övergrepp som staten begick mot landets civilbefolkning under inbördeskriget 1980-1992, men sedan i höstas leds landets hela säkerhetspolitk av tidigare militärer, något som strider mot fredsavtalet där det tydligt står att den ska ledas av civila.
Militärer tar över säkerhetsfrågorna
I november fick plötsligt inte bara landets säkerhsetsminister Manuel Melgar lämna regeringen, utan så även polischefen och chefen för den nationella säkerhetstjänsten. Melgar var dessutom kampanjgeneral åt Funes och den som i praktiken krattat vägen fram till presidentposten åt honom.
Istället trädde general David Munguia Payés in som säkerhetsminister. I januari blev general Francisco Ramón Salinas Rivera polischef och överste Simón Molina Montoya vice chef för säkerhetstjänsten. Payés och Salinas kom båda från försvarsdepartementet där de varit Funes försvarsminister respektive vice försvarminister. Deras närmaste rådgivare på försvarsdepartementet var Montoy.
Chef för säkerhetstjänsten blev Ricardo Perdomo, som var ekonomiminister för den kristdemokratiska regering som ledde landet under 1980-talet. Hans kunskap om säkerhetsfrågor anses vara så liten att Montoy i praktiken är den som leder institutionen.
Som ny säkerhetsminister lanserade Payés snart en ny plan för att minska det skeenande våldet. El Salvador är tillsammans med grannländerna Honduras och Guatemala världens mest våldsamma land.
Payés lanserade en ny specialstyrka av 320 poliser utbildade av salvadoransk militär och amerikanska säkerhetsexperter och en grupp av åklagare och domare specialiserade på ungdomsgäng och ungdomsbrottslighet. För Payés anser att 90 procent av El Salvadors våldsbrott kan tillskrivas ungdomsgängen, en teori som känns igen från tidigare ARENA-regeringar och högerregeringar i grannlandet Honduras.
Sedan tidigare har Funes, liksom den honduranska regeringen, gett militären en allt mer polisiär roll i kampen mot våldet. Både El Salvador och Honduras har testat en militariserad polisiär hantering av brottsligheten under 00-talet, med enda resultat att våldet ökat.
Eftergift till USA
Kort efter Payés tillträde kunde den salvadoranska nättidningen El Faro publicera uppgifter om att den kraftiga omstruktureringen av säkerhetspolitiken var en eftergift till USA. Detsamma gällde ett beslut under hösten att skicka salvadoranska trupper till Afghanistan.
USA ska ha villkorat två stora investeringsprogram i landet med en tuffare säkerhetspolitik utan influenser av den tidigare vänstergerillan. De första att kritisera Funes beslut var FMLN som menade att de bröt mot fredsavtalet. Funes hävdade dock att han inte gjort det eftersom militärerna sagt upp sig och var civila vid tillträdena i sina nya roller.
För FMLN var förlusten av ministerposten och chefsrollen för landets polis ett hårt slag, då kontroll av säkerhetspolitiken var en del av överenskommelsen med Funes när han fick makten. Utrikes- och säkerhetsfrågorna skulle kontrolleras av FMLN. Det finns också en prestige i säkerhetsfrågorna efter att många FMLN-medlemmar i årtionden varit föremål för förföljelse och registrering av landets olika säkerhetsapparater.
Och ingen lär vara gladare åt Funes tuffa tag mot våldet än oppositionen i ARENA och GANA.
Det mesta talar för att sprickan mellan Funes och FMLN bara kommer att bli större ju närmare presidentvalet 2014 rycker, och att de som kommer att tjäna mest på det är ARENA. Just vinsten för ARENA talar dock också för att Funes och FMLN försöker överbygga sin meningsskiljaktigheter inför valet 2014. Det ligger inte i någon av deras intressen att ARENA åter får makten då.