Motvind för Chávez revolution

Med stigande oljepriser i ryggen säger sig Venezuelas president Hugo Chávez ha förbättrat situationen för landets många fattiga, men trots detta växer missnöjet. I oktober är det lokalval, ett första test inför presidentvalet 2012.

På den centrala marknaden i Caracas, Guaicaipuro, är diskarna fulla med importvaror, grisfläsk och kalkon, men några ägg finns inte, mjölken tycks vara slut och en liten ynka kyckling lyser med sin närvaro.

Hos Felicidad Gomez dos Santos står tomma äggkartonger staplade på hög, men i glasmontrarna är det tomt. I vanliga fall ska här ligga kycklingar och ägg. Hon säger att hon inte har haft råd att köpa några varor eftersom producenterna säljer varorna dyrare än vad handlarna sedan har tillåtelse att sälja för.

Sedan 2003 finns det ett statligt pristak på 500 basvaror i Venezuela, däribland socker, ris, kyckling och mjölk. I januari höjdes priset på mjölken med en tredjedel. Det var första gången priset på någon av de 500 varorna höjdes. Samtidigt har den årliga inflationen i Venezuela inte varit lägre än 12 procent sedan 1985. Förra året nådde den 22,5 procent.

Inflationen gör att livsmedelsproducenternas utsäde, verktyg och foder blir dyrare och att de måste sälja sina produkter dyrare. Felicidad Gomez dos Santos får betala 6,5 bolivares fuertes (bf) för en kyckling, men enligt staten får hon bara sälja den för 4,5. Fram till slutet av 2006 gick det, enligt Felicidad Gomez dos Santos att hantera, men sedan dess är situationen ohållbar.

– Det har varit så här i över ett år nu, säger hon och pekar på de tomma diskarna. Bara regeringen kan lösa detta och vi hoppas de gör det snart. Hur ska vi kunna sälja våra varor till mindre pris än vad vi köper in dem för?

För att överleva säljer de flesta privata livsmedelshandlare de av staten priskontrollerade varorna under disk, till högre pris. En dam, som precis betalat sju bf för en kyckling i ett annat stånd säger att hon förstår handlarna. Hur ska de annars överleva? frågar hon.

De försäljare som kringgår de statliga priskontrollerna riskerar dryga böter och i värsta fall näringsförbud. Felicidad Gomez dos Santos visar upp en böter på 200 000 bf som hon fick när hon sålde ägg för mer än det tillåtna priset. Som ett tecken från ovan skiter en duva på disken.

Långt från Guaicaipuro, i den södra stadsdelen Caricauo, ringlar sig kön till den statliga livsmedelsbutiken Mercal likt en orm under tunnelbanespåren. Pensionären Rafael Gallardo har köat i två timmar. Han visar stolt upp sin kölapp, nummer 64.

– Vi pensionärer har inte mycket pengar och Mercal ger oss möjlighet att handla mat till rimliga priser, säger han. Folk kommer till Mercal för att det är billigare och så finns det till exempel mjölk vilket inte finns i de privata butikerna. Men ibland kan det ta lång tid att få handla.

Utanför den av vakter bevakade grinden till butiken sitter en prislista med de officiella priserna och det antal varor som varje kund max får köpa. I entrén ligger ett mindre berg med kycklingar och hyllorna är fulla med ris, socker, flingor, tonfisk, bönor, pasta och mjölk.

Mercal är en av de misiones (sociala program) som Chávez inrättade 2003 för att ge fattiga och marginaliserade venezuelaner tillgång till utbildning, hälsovård, bostäder och mat. I Mercals butiker finns alla de varor som saknas i de privata butikerna. Anledningen är att staten subventionerar inköpen och importerar bristprodukterna.

För två år sedan importerade Mercal en tredjedel av sina varor. Året därpå hade importen ökat till 70 procent, men alla varor märks om och ger sken av att vara producerade i Venezuela. Orsaken till den ökade importen är att inflationen har gjort de inhemska produkterna för dyra. De flesta varor importeras från grannlandet Colombia, vars export till Venezuela ökade med 85 procent förra året.

Mercals butiker finns framför allt på landsbygden och i städernas förorter där få av invånarna tidigare hade råd att handla i de privata butikerna. Förra året stod Mercal för en femtedel av all livsmedelsförsäljning i Venezuela, enligt regeringen.

Det är på landsbygden och i Caracas förorter som Chávez tid vid makten har betytt mest för befolkningen. Förutom det statligt subventionerade livsmedelsbutikerna har det öppnats hälsovårdsstugor, sjukhus, förskolor, skolor, soppkök och lokala universitetet. Arbetare i den informella sektorn har fått stöd att bilda kooperativ och all hälsovård och utbildning är gratis.

Sedan 1999 har fattigdomen minskat från 43 till 27,5 procent och arbetslösheten från 11 till 6,2 procent. Vilket naturligtvis Chávez tar åt sig äran av, men en större anledning är att priset på olja tiofaldigats under samma period, vilket lett till att Venezuelas ekonomiska tillväxt varit i genomsnitt 11 procent sedan 2004. Och medan exporten är densamma som 2004 har importen ökat fyra gånger om, med följd att inflationen nått galoppfart.

När han valdes till president 1999 lovade Chávez att införa ”verklig demokrati” i Venezuela efter ”40 års vanstyre”. Han valdes med stor majoritet efter 15 år av politiskt och ekonomiskt kaos som gjort att stora delar av befolkningen tappat förtroendet för politikerna och de politiska partierna. Prioritet ett på Chávez lista över reformer var systemförändring, vilket han genomförde när han genom en konstituerande församling lät skriva om grundlagen.

Efter att 2006 ha valts till president för tredje gången (omval hölls efter att den nya grundlagen trätt i kraft 1999), lanserade Chávez flera förslag till reformer av grundlagen. Till skillnad från 1999 handlade det den här gången om rent socialistiska reformer. Bland annat skulle den representativa demokratin med borgmästare och guvernörer tas bort. Den skulle ersättas med direktdemokrati i form av de 18 000 kommunala råd, som Chávez med Kubas kvarterskommittéer som förebild skapat runt om i landet.

Väljarna röstade ner förslaget i en folkomröstning den 2 december förra året, vilket historieforskaren Margarita López-Maya vid det venezuelanska institutet för utvecklingsstudier CENDES, förklarar med att väljarna vill ha förändring, men inte socialism av 1900-tals snitt. En annan förklaring som framförts av Chávez och politiskt engagerade Chávezväljare är ett ökat missnöje bland väljarna.

Grästrotsorganisationen Front Francisco de Miranda (FFM) jobbar med att sprida kunskap om Chávez politik bland det venezuelanska folket. Organisationens 30 000 medlemmar tar på sig ett stort ansvar för misslyckandet i folkomröstningen.

– Vi har helt enkelt inte varit tillräckligt övertygande, säger José Pinto, utbildningsledare för FFM i Caracas. Och oppositionen gör bara sitt jobb och sprider sina lögner genom massmedierna. Men folk är också besvikna på oss för att vi talat om socialism, men inte har levererat. Väldigt lite i deras vardag har egentligen förändrats.

Han jämför med situationen när Chávez under ett par aprildagar 2002 avsattes av delar av militären och det privata näringslivet. Då reste sig folket och marscherade till presidentpalatset för att kräva att han återvände. Militären trädde tillbaka och Chávez återinstallerades.

– Då var människor beredda att offra livet för honom, säger Pinto. Men förra året valde flera av dessa människor att rösta emot honom. De är inte glada längre och därför måste vi se över vår egen revolution.

Sedan årsskiftet pågår en process som kan liknas vid självrannsakan inom Chávez koalitionsregering Polo Patriótico och hela hans bolivarianska rörelse. Chávez har sagt att de måste stanna upp, reflektera och närma sig folket, som han menar att man distansierat sig från.

Ett av de områden där FFM jobbar mycket är förorten Mamera, inte långt från Caricuao. Här har de genomfört en folkräkning och försett invånarna med identitetshandlingar. De har också målat om husen, med naiv Hötorgskonst som resultat – färgglada tätt packade hus som klättrar uppför sluttningen mitt emot tunnelbaneutgången.

Stadsdelen har dåligt rykte. Ungdomsgäng styr gränderna och skottlossning förekommer ofta, vilket Mamerabon Hérnan Rios fått erfara. För tre år sedan träffades han i axeln av en förlupen kula.

Skottskadan gjorde Rios förlamad i armen, han kunde inte fortsätta jobba och utan socialförsäkring stod han utan ersättning. Fram till i höstas levde han på sin fru, men hon dog i en hjärnblödning i november. Nu lever han och barnen på vad hans mamma har i pension.

Medan hans döttrar Yenderlin och Yeverlin leker med dockor till glad popmusik ser Rios rätt ledsen ut där han sitter nedsjunken i en stor fåtölj ute på den lilla gården. En Che Guevarakeps skyddar ansiktet mot den starka solen.

– Chávez har gjort mycket för oss, säger han. Vi har fått rinnande vatten, elektricitet, hälsovård, utbildning och stöd och pengar för att bilda kooperativ. Men våldet blir bara värre och värre.

Som engagerad medlem i det lokala kommunalrådet vet Rios vilka de stora behoven är i området. Förutom arbetslösheten är våldet något som måste åtgärdas så snart det går. Enligt den venezuelanska polisen har antalet personer som dött på grund av våld ökat från 5 000 till 12 250 under perioden 1999-2007.

Inför lokalvalen i oktober står våldet och kriminaliteten högst på listan över valfrågor, därefter följer livsmedelsbristen, korruptionen och inflationen. Förutom livsmedelsbristen, är alla saker som Venezuela hade problem med redan på 1990-talet. Det är problem som bygger på svaga och dåligt fungerande statliga institutioner.

Istället för att reparera och förstärka institutioner som polisen, rättsväsendet, skattemyndigheten och värnandet om de mänskliga rättigheterna har Chávez skapat ett parallellt statligt system, styrt och finansierat av honom själv. Presidenten har tillsatt en ombudsman för mänskliga rättigheter och ledamöter av Högsta domstolen som är lojala med honom. Dessutom har han skapat nya så kallade sociala program istället för att verka inom de redan existerande hälsovårds-, utbildnings- och socialförsäkringssystemen.

Att institutionerna är svara syns också i opinionsundersökningarna. Medan hans egen popularitet är, om än minskande, fortsatt hög, får hans regeringar underkänt.

Det grundläggande problemet är att mellan 1998 och 2006 har antalet partier i regeringskoalitionen Polo Patriótico ökat från åtta till 24. Alla dessa partier vill vara med och dela på makten, varför Chávez ombildar sina regeringar varje år. Resultaten är att han bytt ministrar närmare 80 gånger och varje gång en minister går, går också tjänstemännen, vilket inte borgar för kontinuitet.

Grundlagen från 1999 satte mänskliga rättigheter i fokus, inrättade en ombudsman för mänskliga rättigheter och förstärkte den Högsta domstolen. Ombudsmannen för de mänskliga rättigheterna var fram till i år en Chávezvän som aldrig kritiserade honom. Och när den Högsta domstolens tjugo domare satte sig upp mot Chávez lät han helt enkelt inrätta tolv nya platser i domstolen, vilka han fyllde med honom närstående domare.

López-Maya menar att Venezuela tyvärr har blivit en mer centraliserad stat under Chávez, men vill också lyfta fram det positiva i att han lyckats mobilisera en sektor av befolkningen som under låg tid var marginaliserad och diskriminerad av det politiska och ekonomiska etablissemanget.

– Den bolivarianska revolutionen har öppnat utrymme för folket att delta, höras och bli lyssnat på, säger hon. Folkets sociala problem lyfts upp till ytan och man försöker finna lösningar på dem, som bristande hälsovård eller brist på rinnande, rent vatten ute i förorterna.

López-Maya anser att han har lyckats engagera många människor, som tidigare inte trott att politik kunnat förändra deras situation.

– Under 1990-talet gjorde den nyliberala politiken att folk distansierade sig väldigt mycket från politiken. Nu är människor mer medvetna om allas behov och lika rättigheter. Tidigare rådde det mycket rasism och man såg inte bortom klassgränserna. Chávez projekt har skapat en medvetenhet och har återpolitiserat samhället.

Framför allt gäller detta ungdomarna som på 1990-talet förkastade alla politiska partier och politiker då de inte såg hur de skulle kunna åstadkomma några förändringar. Flera av ungdomarna har engagerat sig i Chávez gräsrotsrörelser, som FFM, men ännu fler har intresserat sig för politik utan att för den skull välja mellan Chávez och oppositionen.

Enligt en undersökning utförd av det venezuelanska opinionsinstitutet Hinterlaces 2003 ansåg 51 procent av de tillfrågade i åldrarna 18-34 sig vara politiskt oberoende, vilket var långt fler än i andra åldersgrupper. Många ungdomar gick också i spetsen för flera av förra årets protester mot regeringen och Chávez.

Samtidigt är oppositionen lika splittrad och svag som den var inför presidentvalet 2006 då 48 politiska partier i koalition endast lyckades skrapa ihop 38 procent av rösterna. Inför de kommande lokalvalen har åtta koalitionspartier ställt sig bakom ett gemensamt tiopunktsprogram och lovat att enas om gemensamma borgmästar- och guvernörskandidater

López-Maya tror att bara Chávez lyckas med sin självrannsakan och ”närmar sig folket” kan han göra ett bra val. Oppositionens chanser ger hon inte mycket för, men tror den kommer att göra ett bättre val än 2003 då den bara lyckades vinna en tiondel av alla av guvernörs- respektive borgmästarposter. Chávez har varnat för att oppositionen ska göra framsteg och på så sätt skapa en bredare bas att utgå ifrån inför valet till nationalförsamlingen 2010.

Chávez har också andra problem. I hopp om att ena Polo Patrióticos 24 partier inom ett och samma parti skapade han förra året ett nytt socialistparti PSUV, men bara elva av koalitionspartierna ställde upp. Flera av de andra drev kampanjer mot Chávez förslag till grundlagsreformer och bildandet av PSUV, som de menade motverkar den demokratiska pluralismen. Från att ha kontrollerat nationalförsamlingens alla 167 mandat (oppositionen bojkottade valet till nationalförsamlingen 2005) har han bara under det sista året förlorat 42.

Framtiden för Chávez är långt ifrån lika ljus som den en gång var. Även om han, som han lovat, lyckas genomföra ytterligare en folkomröstning om hur många mandatperioder en president frå sitta vid makten, är det mycket tveksamt om han skulle vinna en sådan. Om fyra år måste han lämna presidentpalatset Miraflores, men kampen om vem som ska efterträda honom har redan börjat.

Fakta/Valutan

Den 1 januari 2008 devalverade Venezuela valutan och döpte om den till bolivar fuerte (bf) istället för bolivar. Landets centralbank gör reklam för den nya valutan med mottot: ”Una economia fuerte, un bolivar fuerte, un pais fuerte” (En stark ekonomi, en stark bolivar, ett starkt land).

Den nya valutan har tre nollor färre än den gamla. Anledningen till devalveringen är den höga inflationen. Den officiella växelkursen är 2,15 bf för en dollar, men på gatan får man det dubbla. Det är lagligt att växla svart och att publicera den inofficiella kursen. Den övervärderade valutan gör att de som kan köper billiga varor utomlands för att sälja dem dyrt i Venezuela.

Publicerad i tidskriften Latinamerika 2/2008