En strimma av hopp för Haiti

I år skulle Haiti ha firat 200 år av självständighet. Istället tvingades den sittande presidenten lämna landet efter ett väpnat uppror i februari. I maj orsakade kraftiga regn död och förödelse i landets sydöstra delar och i september lämnade orkanen Jeanne närmare 3 000 döda och 200 000 hemlösa kring staden Gonaives.

Haiti är ett prövat land, på randen till ytterlgiare ett väpnat uppror. Latinamerikas utsände har dock hittat en liten strimma hopp bland kaffekooperativen i Thiotte.

Där den lilla staden Fond Verrettes, i sydöstra Haiti, en gång låg ligger idag ett stort fält med stenbumlingar, likt en torr flodbotten. Det enda som vittnar om att det en gång låg en stad här är den spruckna fasaden av polistationen och ett par husruiner.

– Mitt hus brukade stå där, säger Sonthonax Sanozier, 14 år, och pekar på en plats bland stenarna. Och där stod kyrkan.

Att det fanns en kyrka och en stadskärna här tidigare går knappt att föreställa sig. Det ser mer ut som att det runnit en flod här sedan tidernas begynnelse, men det har det inte. Den kraftiga skogsavverkningen på bergssluttningarna och hårda regn och sol har tärt på jorden.

När mer regn än vanligt föll i maj drog vattnet med sig lera och stenar i sådana mängder att Fond Verrettes utplånades. Över 2 000 människor miste livet och tusentals blev hemlösa.

På den uppkörda vägen vid sidan av stenöknen rullar lastbilar fullastade med träkol på väg till huvudstaden Port au Princes slumområden. För de fattiga haitierna är träkol oumbärligt för att laga mat och hålla värmen. Enligt traditionen delas också en familjs åkermark upp mellan barnen när föräldrarna dör.

Då andelarna blir mindre och mindre behöver folk mer jord att odla på.

Forskare varnar idag för att Haiti långsamt håller på att förvandlas till en öken. I takt med att befolkningen hugger ner träd för att tillverka kol och finna mer mark att odla på minskar den skog vars rötter håller jorden på plats och marken bördig. Idag finns bara en procent av skogen kvar.

I västra Haiti, strax norr om staden Gonaives, ligger området Mapou Chevalier. Här står Jude Dorlcine, 48 år, och rycker upp cementblock ur det lager av lera som täcker den plats där han och hans grannar levde och brukade jorden.

– Vi måste ha hus, säger Jude. Vi har land, men inga hus. Vi sådde bananer och majs här förr, men nu kan vi inte så någonting. Vattnet tog inte bara mitt hus, det tog min fru och mina två döttrar också.

Det som i september var en lite förort till Gonaives utefter vägen till Cap Haitien är idag ett öppet fält med enstaka träd, rester av husgrunder och bilar och högar av skräp som vattnet lämnat efter sig. På andra sidan vägen står ruinerna av Mapou Chevaliers metodistkyrka. Sammanlagt 126 församlingsmedlemmar miste livet när orkanen Jeanne drog fram över staden den 17 och 18 september.

Jeannes kraftiga stormar och regn fyllde snabbt den sanka marken, åkrarna och floddalarna kring Gonaives med vatten. Redan efter ett par timmars regn var stora delar av stadens hus fyllda med vatten upp till taket på första våningen.

– Jag har sett översvämningar här förr, men det här var det värsta jag har sett, säger Pastor Revenel Benoir vid First Lutheran Church of Gonaives. Vi var alla medvetna om riskerna, men inget hade gjorts för att förhindra katastrofen. Det var mest den fattigaste befolkningen som drabbades. De har byggt dåliga hus nästan på varandra, på sluttningar och utefter floder och vattendrag.

Pastor Revenal är en maktfaktor i Gonaives. Hans kyrka är en av de mest förmögna i staden. Han har en egen radio- och TV-kanal. För fyra år sedan ställde han upp i valet till senaten, men kom inte in. Nu funderar han på att ställa upp igen, i de planerade valen nästa år. För han är upprörd:

– Röda korset och andra hjälporganisationer har satt upp vattenstationer, men situationen är dålig. Ingen gör rent i stan. Det ligger lera och skräp över allt. Man hittar lik och döda djur varje dag. Folk blir ju sjuka. Regeringen har ingen plan. Inga hus till de hemlösa tycks vara planerade. Nödhjälpen kommer inte ut för att lastbilarna attackeras av beväpnade banditer.

Jude är också upprörd, eller snarare förbannad:

– Jag har inte fått någon hjälp alls. Jag får lite hjälp av goda människor i en grannby, men inget annat.

Jude visar en plats där han och hans kamrater hittade ett lik bland massa skräp bara för någon dag sedan, en månad efter orkanen. Han petar lite med en pinne i en hög av aska och förkolnade trädbitar. En bit av ett människokranium rullar ut framför våra fötter. Efter som ingen kändes vid kroppen brände de den.

Både Jude och Pastor Reneval beskriver hur FNs matprograms, WFP, och den amerikanska hjälporganisationen Cares transporter med nödhjälp har anfallits vid flera tillfällen. Ibland har de inte ens kunnat lämna de välbevakade förråden på grund av folkmassorna. Situationen är så instabil att FN-trupperna i huvudstaden Port au Prince har tvingats avdela sina argentinska soldater till Gonaives.

Vi kör igenom staden, kryssar mellan manshöga högar av skräp och lera och passerar husruiner, hjälporganisationernas vattentankar och djupa diken där vattnet fortfarande ligger kvar. En svag doft av skit och sump ligger som ett lock över staden.

Där stadens polishus och centralmarknaden en gång låg finns idag bara ruiner. Det påminner om att Gonaives även var den plats där upproret mot president Aristide började i vintras. Rebellerna jämnade polishuset med marken och brände ner marknaden. Sedan dess har kriminaliteten ökat och beväpnade gäng drar runt på gatorna under natten.

De beväpnade gängen anses av många vara opolitiska grupper av missnöjda före detta poliser och soldater som bara är ute efter pengar. Det är också de som ligger bakom attackerna på transporterna av nödhjälp. På nätterna patrullerar de argentinska FN-soldaterna gatorna med bepansrade bilar.

Påtryckningarna på att interimregeringen måste agera är stora och växer ju längre tiden går utan att några synliga resultat på deras jobb syns. Gonaives ska enligt planerna städas upp och skolorna öppnas, men i början av november hade fortfarande inget gjorts. Samtidigt har anhängare till Aristide tagit tillfället i akt att göra uppror i huvudstaden Port au Prince.

Haitis befolkning lider brist på mat, arbeten, rent vatten, hälsovård och demokrati. Det sista årets katastrofer och den oroliga politiska situationen kan få bägaren att rinna över när som helst.

Upproret mot Aristide och nu mot interimregeringen är kulmen på flera års missnöje. Visas ingen vilja att ta itu med den utbredda korruptionen, våldet och den katastrofala ekonomiska situationen är sannoliketen stor att inte heller den sittande regeringen blir långvarig.

I slutet av oktober hotade en av de rebelledare som i vintras inledde upproret mot Aristide regeringen med ytterligare ett uppror om den inte åtminstone gjorde rent i Gonaives och byggde hus. Problemet är att pengarna inte finns. Haiti har ingen statskassa att tala om. Det är inte för intet som landet har utsetts till världens med korrupta land.

Med Aristide ute ur landet och flera av hans ministrar bakom galler har det internationella samfundet lovat Haiti över nio miljarder kronor i bistånd, men det politiskt instabila läget utgör ett problem. Av de 8 000 FN-trupper som utlovades i våras har bara drygt 3 000 kommit på plats. Med oroligheterna i Gonaives och det uppror i Port au Princes slumområde, Bel-Air, som inleddes den sista september har trupperna fullt upp. FN-trupperna har inte heller rätt att bruka våld, annat än i självförsvar.

På FNs kontor i Port au Prince sitter Philippe Rouzier. Mellan 1994 och 1995 var han administrativ chef på den dåvarande premiärministerns kansli. Idag är han informationschef för FNs utvecklingsprogram, UNDP, i Haiti. Han tar allvarligt på säkerhetsproblemet, men är tveksam till FN-truppernas agerande.

– FN och den haitiska polisen har sammanlagt tillgång till ungefär 5 000 man med vapen och bepansrade bilar. Att de inte kan gå in i Bel-Air och slå ner upproret är ytterst märkligt. Det kan inte röra sig om mer än ett par hundra rebeller.

Rouzier håller med FN-truppernas chef, den brasilianska generalen Augusto Helano Ribeiro Pereira, om att det krävs fler FN-soldater, men han anser också att de trupper som är på plats måste se bortom sina egna politiska intressen.

– Brasilien vågar inte ställa till med något eftersom de vill ha en plats i säkerhetsrådet, FN vill ha kontroll på migrationsvågen och USA vill ha kontroll på droghandeln. Premiärministern lär ha sagt att han hellre har en stridsvagn och 50 amerikanska marinkårssoldater i landet än massa FN-soldater som inte gör någonting.

Rouzier ger inte heller så mycket för hoten om mer våld mot den sittande regeringen. Flera tomma hots har givits under året. Att Gonaives kommer att städas upp är han säker på. Han har själv sätt planerna. Hus kommer också i takt med att det internationella biståndet börjar sippra in.

Frågan är istället hur Haiti på lång sikt ska komma på fötter, när oroligheterna har lagt sig. Rouzier målar upp ett ganska dystert utgångsläge. Miljöförstörningen är enorm, jordbruket kört i botten och turismen lika med noll. Landet importerar idag praktiskt tagit allt, till och med frukter som skulle kunna odlas i Haiti och exporteras, som apelsiner, mangos och bananer och råvaror som ris, vete och kaffe.

– Idag har vi varken export- eller skatteintäkter att finansiera en formell sektor med i det här landet. Istället har vi fått en gigiantisk informell sektor som inte ger några pengar till staten alls. Regeringen måste välja att satsa på den lilla överklass vi har eller på den informella sektorn, som styrs av kriminella grupper.

Under 1980-talet och handelsembargot i början av 90-talet ökade smugglingen kraftigt, och med den även drog- och vapenhandeln. Inkomsterna gick till ett fåtal och den stora majoriteten fick betala dyrt för smuggelprodukter. Samtidigt vittrade långsamt landets el- och vägnät sönder.

Haitis statsskuld är på 8,5 miljarder kronor, inflationen har länge legat kring 40 procent och budgetunderskottet är enormt. Rouziers svar på problemen känns som gammal skåpmat, vilket han säger själv.

– Det må låta som en kliché men lösningen är demokrati. Vi har aldrig haft det här, men allt fler haitier vill ha det. Det var därför Baby Doc störtades och Aristide blev president i fria val. Nu var Aristide inte rätt person, men folk är redo. Det finns ett öppet missnöje, folk strejkar, det finns en kraft som vill se demokrati här.

Jag ser framför mig hur Jude i Mapou Chevalier staplar sina cementblock på det fält där han en gång levde med sin familj.

– Allt är presidentens fel, nästan skrek Jude. Han bryr sig inte om oss fattiga. Vem som ska vara president istället? Ingen. Det finns ingen i det här landet i alla fall.

Jude och många med honom är precis som Rouzier säger trötta på korrupta politiker som inte gör något åt vanliga haitiers problem, men frågan är om det inte har gått för långt. Desperationen och missnöjet är så stort att få har något hopp om framtiden.

En demokratiskt vald regering i Haiti behöver kunna visa snabba resultat, men de kan bara komma genom stöd från utlandet, genom bistånd och investeringar. Utan demokrati ingen bra ekonomi, men är det inte tvärtom också?

– Visst är det så och ekonomi här är svårare än demokrati. Haiti är uppdelat som en stor kaka. Alla har sin lilla jordplätt, men någon monokultur eller storjordbruk finns det inte. Inget att bygga en ekonomi på. Vad vi har är däremot något som andra inte har, orginalitet, som ekologiskt och rättvisemärkt kaffe till exempel. Och så har vi mango, dadlar, kakao, blommor och plantor. Allt detta kan exporteras, men produkterna måste ha en hög kvalité för att kunna konkurrera.

Vid flygplatsen i Port au Prince finns även stora industriparker där utländska företag tillverkar kläder och sportprodukter åt multinationella företag. Liksom i hela Karibien och Centralamerika är investeringen skattefri och arbetskraften billig, men det var länge sedan Haiti var en säker plats att investera på.

Allt går hand i hand – demokrati, ekonomi, säkerhet, investeringar, bistånd och god miljö. Inget utesluter det andra. Allt måste komma samtidigt. Rouzier har en poäng när det gäller kaffe och orginalitet. Det finns en plats i Haiti där jorden fortfarande är bördig och där kaffet är av mycket hög kvalité.

När vi passerar platsen där Fond Verrettes en gång låg och följer stenmassor upp i bergen där raset startade någon gång i början av maj i år kommer vi snart till Forêt des Pins – Tallskogen. Här på över 1 000 meters höjd växer Haitis sista skog. Det är en skog av skandinaviska mått med höga tallar och en tät undervegetation som en gång täckte bergen från Port au Prince till den Dominikanska Republiken. Det var bara 50 år sedan.

Bortom Forêt des Pins, vid gränsen till Dominikanska Republiken ligger Thiotte. Här växer kaffebuskarna likt träd. Bönorna hänger i knytnävsstora klasar, bladen är frodigt gröna och i gryningen dryper daggen om löven.

Till frukost serveras vi ljuvligt kaffe, plockat och malet bara runt hörnet, ute på gården. På sina ställen växer även bananer. Kaffekooperativen här uppe talar om att börja plantera annat, som mango och kakao också, för jorden ger bra skördar. Köparna finns i USA och Frankrike. De betalar extra för att kaffet odlas under samma regler som Rättvisemärkt.

Joassaint Déré, 70 år, är född och uppvuxen i Thiotte. Han har försörjt sig på att plocka kaffe och bruka en egen liten jordplätt hela sitt liv. Idag är han anställd av kooperativet CAPP, ett av sju kooperativ i området.

När vi kommer ser han till att röra om bland de kaffebönor som ligger på kooperativets gårdsplan och torkar i den starka morgonsolen. Till sin hjälp har han pojkarna Yvian Jeudy och Auguste Salomon.

Joassaint ser alldeles för skör och rynkig ut för att kunna plocka kaffe, men han tar oss runt kooperativets lager. Med sig har han en hink. Han visar de av kaffebönor tunga buskarna som växer i anslutning till den stora odling av små nya kaffeplantor som växer till sig i väntan på sådden i december.

Flink i fingrarna fyller Joassaint snabbt på i hinken.

– Plockningen har inte förändrats sedan jag var pojk, men processen från nyplockad böna till torkad böna är annorlunda idag. Då var priset mycket lägre också. Vi fick nästan ingenting för att plocka kaffe. Nu med kooperativet får vi bättre betalt, vi kan använda pengar att utveckla kooperativet med och vi har fått mer kunskap om kaffeodling och en bättre marknad. Vi säljer ju till utlänningar numer.

De sju kooperativen i Thiotte organiserades 1999. De har idag sammanlagt 2 000 medlemmar. På sex år har priset på ett nyskördat kilo kaffe gått upp från två kronor till fem. Köparna i USA och Frankrike köper de torkade bönorna för 18 kronor kilot. På den lokala marknaden betalar köparna bara fyra kronor, men bara de bra bönorna går på export.

Förra året sålde kooperativen sammanlagt fem containrar med totalt 88 ton kaffe, varav 60 gick på export. Nästa år räknar de med att sälja ännu mer.

– Vi har inte känt av den internationella kaffekrisen här, säger Harmel Cazean, agronom på det biståndprojekt som stödjer kaffekooperativen. Kvalitén på vårt kaffe var så dåligt att vi bara genom att höja kvalitén får mer betalt för det. Vi har inga mellanhänder som spekulerar i våra priser heller. Det finns en efterfrågan på rättvisemärkt kaffe och de köparna är beredda att betala lite extra.

När Joassaint var yngre fick plockarna betalt per hink de plockade. Idag får en plockare 20 procent av den del av skörden som denne har bidragit med. Vinsten av försäljningen går kooperativen och dess medlemmar tillgodo.

Genom bistånd får medlemmarna även tillgång till mikrokrediter för att kunna finansiera egna små inkomstbringande projekt vid sidan av kaffet. Joassaint har fått det mycket bättre sedan han var en liten pojke och alla kaffebönder i Thiotte vittnar om ljusare tider.

I Thiotte finns en del av Haiti som blomstrar, som visar på den potential som Rouzier talar om. Lösningen har varit bistånd, investeringar, demokrati, säkerhet, skydd av miljön och en rättvist fördelad ekonomi.

Det finns trots allt en liten strimma hopp för Haiti,

Bakgrund/Haiti

Haiti ligger, tillsammans med Dominkanska Republiken, på ön Hispaniola, i Karibien. Det är världens mest korrupta land och det fattigaste och mest skövlade på det västra halvklotet. Av de ungefär åtta miljoner invånarna är ungefär 80 procent arbetslösa och lika många lever i fattigdom.

Landet skapades år 1804 när de afrikanska slavarna kastade ut de franska kolonisatörerna. 1900-talet präglades av en amerikansk ockupation 1915-1934 och diktaturen under Francois och Jean-Claude Duvalier (Papa och Baby Doc) 1957-1986. År 1991 valdes den katolska prästen Jean Bertrand Aristide till president i landets första fria val. Efter ett år störtades han av en militärjunta. Under militärdiktaturen utsattes landet för ett handelsembargo. År 1994 invarderade USA landet och återinsatte Aristide som president. Den haitiska armén upplöstes. Ett år senare valdes René Preval till president eftersom Aristide inte kunde sitta två perioder i rad. I valet år 2000 återvaldes Aristide igen, men på grund av korruption och misstankar om valfusk drogs allt internationellt bistånd till landet in. Både det internationella samfundet och den politiska oppostionen krävde nya val. I januari och februari i år tog rebeller till vapen mot regeringen. Amerikanska och franska militära styrkor tog kontroll över landet igen. Aristide flydde, en interimregering tillsattes och stora delar av poliskåren upplöstes. I juli kom det internationella samfundet överens om att ge Haiti över sju miljarder dollar i bistånd.

Nästa år ska nya val hållas. Till dess ska säkerheten skötas av FN-trupper, som också ska utbilda en ny poliskår. FN-styrkorna kommer från Argentina, Brasilien, Benin, Bolivia, Chile, Frankrike, Guatemala, Kanada, Kroatien, Nepal, Paraguay, Peru, Sri Lanka, USA och Uruguay. Ytterligare 18 länder bidrar med civil FN-personal.

Fakta/Haiti

Antal invånare: 8 440 000

Förväntad livslängd för kvinnor: 54 år

Förväntad livslängd för män: 50 år

Folkgrupper: svarta 95 %, mulatter 5 %

Läs- och skrivkunnighet (2001): 51 %

Antal radioapparater/1 000 invånare: 18

Antal persondatorer/1 000 invånare: 4,8

BNP per invånare (2003): 325 dollar

Källa: Utrikespolitiska Institutet

Publicerad i tidskriften Latinamerika 4/2004