Haiti är det land på det västra halvklotet som har drabbats värst av hiv. Fem procent av befolkningen är smittad, men de sista åren har spridningen bromsats upp. Lösningen har varit informationsspridning och gratis mediciner, men kampen är långt ifrån vunnen. Hiv är fortfarande ett stigma för många och de smittade har få rättigheter.
När man i början av 80-talet fann de första fallen av hiv-smittade i södra Florida, i USA, skyllde forskarna på Haiti. De menade att viruset kom från den lilla fattiga karibiska ön. Som svar på detta skapade 13 haitiska forskare organisationen Gheskio i maj 1982. Det var då världens första institution som forskade kring hiv och aids.
Idag drivs Gheskio av den haitiska staten och ligger inte lång från huvudstaden Port au Princes centrum. Varje dag kommer runt 300 haitier hit för att undersökning, behandling och uppföljningssamtal. Med hjälp av internationellt bistånd bedriver man även forskning på ett vaccin mot hiv här, mitt i den haitiska slummen.
Gheskios chef, Dr. Marie Deschamps, var en av grundarna. Hon har bland annat belönats med den franska hederslegionen för sitt arbete. Hon beskriver sin arbetsplats som ett förenta nationerna. Varje byggnad och avdelning är finansierad av olika hjälporganisationer och länder.
– Ni har kommit på en lugn dag, säger hon medan hon visar runt bland väntrum, mottagningsrum, laboratorium, undersökningsrum och korridorer. I vanliga fall sitter folk på golvet och står upptryckta mot väggarna.
Trots att det är en lugn dag tycks varje stol vara upptagen. I väntrummen och korridorerna sitter hundratals människor. Många har rest över hela landet för att komma hit. Än så länge är det här en av två kliniker i Haiti som kan behandla hiv.
Trots känslan av trängsel och människors hängande huvuden och axlar i väntan på kanske ett dystert besked ger platsen än känsla av renhet, friskhet och förväntan. De klordoftande rena lokalerna kontrasterar hårt mot den skitiga slummen ute på gatan. Möjligheterna till behandling och vetskapen om att det går att leva med hiv gör att Marie kan ta sig tid att skratta och skämta med patienter hon känner igen.
– Förra året tog vi emot 21 000 patienter som besökte oss för första gången, säger Marie. Av dem var 20 procent hiv-positiva. I år räknar vi med att vi får över 26 000 nya besökare. Det blir fler och fler för varje år, i takt med att kunskapen om viruset ökar.
Av Gheiskos 217 anställda är de flesta socialarbetare med uppgift att ge besökarna rådgivning. De talar med dem oavsett om de testas positivt eller negativt. Även de som inte är smittade måste veta om riskerna med hiv, för att undvika att smittas i framtiden.
Elisabeth Dunay är en av fem anställda socialarbetare som själv är hiv-positiv. Hon har jobbat på kliniken i två år, men kom hit för första gången 1988, då hon misstänkte att hennes far var smtitad. Det var han. Han dog 1997. Samma år smittades Elisabeths man, som smittat även henne. Även han dog.
– Jag har tagit bromsmediciner i flera år och vet att man kan leva med hiv som vilket annat virus som helst, säger Elisabeth. Det vill jag berätta för andra som smittats. Jag vill vara en modell för dem. Alldeles för många i Haiti är rädda för hiv och känner skam över att vara smittade.
Elisabeth ser ut som hälsan själv. Hon skrattar och ler, och berättar att hennes största stöd är hennes dotter. Dottern har klarat sig undan sina föräldrars öde, men hon vet idag det mesta om viruset och varför hennes pappa och morfar dött. Utan behandling hade även hennes mamma varit död vid det här laget. Från smittotillfället lever en haitier i genomsnitt fem år
– Sedan i mars förra året får vi bromsmediciner av Global Fund, säger Marie. De som får medicinerna lever mycket längre än fem år.
Marie tycker att det är viktigt att mediciner finns, men det som verkligen måste till för att stoppa spridningen och till slut kontrollera den är information och mer information. Folk måste få veta mer om hiv och aids. Stigmatiseringen måste också tvättas bort.
– Tyvärr kommer nästan sjuttio procent av våra patienter hit utan några anhöriga som stöd. Folk vågar inte komma hit, men det är viktigt att de gör det så att hela familjen förstår vad det är för virus som drabbat deras närstående. Nästan trettio procent av de smittade kvinnorna här sprider viruset vidare till sina barn. Det går att undvika om mödrarna bara får medicin och kunskap om hur de ska göra för att inte sprida det vidare.
Trots Gheiskos insats i kampen mot hiv i Haiti är landet fortfarande långt värre därat än sina grannar på det västra halvklotet. Situationen kan jämföras med vissa länder i södra Afrika. Grannlandet Dominikanska Republiken har inte alls samma problem.
Anledningen till skillnaderna och att just Haiti är så svårt drabbat är flera och svåra att sätta fingrarna på. Mycket hänger ihop med att Haiti också är det fattigaste landet på det västra halvklotet. Fattigdom och spridning av hiv går hand i hand.
– Den politiska situationen gör också sitt till, säger Dr. Raúl Boyle, chef för UNAids i Haiti och Dominikanska Republiken. Dominikanska Republiken är kanske inget bra exempel, men läget där är långt mer stabilt än här. I andra länder drabbar hiv också en speciell grupp, så som homosexuella, sexarbetare eller heroinister. Här drabbar det alla, rik som fattig, stadsbo som landsbo. Kvinnorna är kanske mer utsatta än andra.
Enligt Raúl är ett gott tecken i Haiti att staten hela tiden fortsatt att engagera sig i kampen mot hiv, trots statskupper och regeringsskiften. Likaså finns det en ömsesidig respekt mellan staten och det civila samhället på området.
Global fund ger Haiti 470 miljoner kronor under fem år, vilket bland annat gör att 2 500 hiv-smittade i landet kan få gratis behandling. Global fund skulle aldrig bidra med pengar om bara den haitiska staten var mottagare av pengarna. Korruptionen är för stor.
– Men vi skulle inte heller ha kommit så här långt om inte staten varit koordinatör i arbetet, säger Raúl. Det har bara varit möjligt för att de privata organisationerna och Globel fund respekterat statens roll som ledare, och för att staten gett de privata initiativen fria händer.
Både UNAids och Gheiskos siffror visar att spridningen av hiv i Haiti har bromsats upp de sista åren, kanske till och med minskat. Det svårt att säga säkert eftersom ingen vet hur många som lever med viruset utan att veta om det.
Raúl menar att bromsningen kommer sig av upplysningskampanjer och att allt fler lever med viruset längre på grund av behandling. Han tror inte att det går att uppfinna någon ny metod för att stoppa spridningen. Det handlar helt enkelt om att fortsätta på det spår de redan är inne på, men att göra det mer, bättre och tydligare.
– Pengar har vi, det är inget problem. Vi befinner oss till och med i den något paradoxala situationen att vi snart måste leta rätt på folk som kan få gratis behandling. Naturligtvis finns det massor som behöver den, men de vågar inte be om hjälp.
Liksom i många andra länder är hiv och aids känsliga ämnen. De smittade och sjuka får inte gå i skolan, de fryses ut ur samhället och blir isolerade. Då de flesta redan är väldigt fattiga gör viruset deras liv ännu svårare eftersom deras rättigheter åsidosätts.
– Vi måste kunna visa att hiv går att behandla, att man kan leva med viruset och att man faktiskt kan leva med det som om det vore vilket annat virus som helst. Vi måste även fortsätta att förebygga. Försäljningen av kondomer i det här landet har visat en kraftig ökning. Ytterligare ett viktigt arbete är rättighetsperspektivet. De smittade och sjuka har samma rätt till skydd av staten som andra.
Några som har tagit på sig kampen för de hiv-positiva och aids-sjukas rättigheter är organisationen ASON. Utanför deras nyöppnade kontor i centrala Port au Prince hänger en stor skylt som visar att här ligger Asociacion de Solidarité Nationele des persones infect et affect par le VIH/SIDA (ASON, Den nationella föreningen för personer som smittats eller påverkats av hiv/aids). För inte så länge sedan var det omöjligt att annonsera så öppet. Folk skulle ha skytt huset som pesten.
Saurel Beaugour är hiv-positiv och en av ASONS grundarna. Han fick reda på att han var smittad när han sökte visum till USA. I ansökningsprocessen ingår ett hiv-test. Hans var positivt. Först trodde varken han eller hans familj på det. Ingen annan i familjen var smittad, men resultatet var inte fel. Saurel trodde att livet var över. Det var 12 år sedan.
– Det värsta som hände var när jag gick till ett sjukhus för att söka behandling, säger Saurel. De vägrade ta i mig. Alla gick ut ur rummet. Jag var så ledsen, men så träffade jag en kvinnlig läkare som lovade att hjälpa mig. Det var genom henne som jag förstod att det saknades mycket för de hiv-smittade i Haiti.
Tillsammans med 18 andra smittade startade Saurel ASON för fem år sedan. Då var det den första organisationen i landet för hiv-smittade, och som också drevs av hiv-smittade. Idag har de 2 000 medlemmar i hela landet.
Nu får Saurel själv bromsmediciner och det som hände honom på sjukhuset skulle aldrig hända idag. I december öppnar ASON ett centrum dit ungdomar i centrala Port au Prince kan komma för att surfa på Internet, ringa till sina anhöriga i USA, ta en kaffe och även finna material för skolarbeten om hiv och aids.
Genom verksamheten vill medlemmarna inte bara öka kunskaperna kring hiv/aids utan även dryga ut sina egna inkomster. Idag lever de på välgörenhet och biståndspengar. Några jobb har de inte. Arbetslösheten är stor och att de är hiv-positiva gör dem inte mer attraktiva på arbetsmarknaden.
– Sedan förra året jobbar vi tillsammans med tre andra organisationer för att förbättra de smittades rättigheter, säger Saurel. Vi har samlat berättelser om de hiv-positivas problem i vardagen i en bok. Boken ska delas ut till tjänstemän och politiker inom statsförvaltningen så att de förstår vilka problem vi har. I framtiden tänker vi även ta flera fall av brott mot våra rättigheter till domstol.
Liksom Marie anser Saurel att hans organisations viktigaste arbete ligger i rådgivning. De som smittas måste få möjlighet att träffa andra som smittats som vet hur det är, att det går att leva med hiv.
– Min dröm är naturligtvis att vi hittar ett vaccin så att vi kan rädda våra barn undan aids, men tills dess handlar det om ansvar. Vi smittade har ett ansvar att andra inte får hiv. Det är trots allt en mer långsiktig lösning än mediciner.
Publicerad i Världshorisont 4/2004