Slavarnas nya uppror i USA

Nu tar kampen mot slaveri fart igen. Justitiedepartementet vet att hundratals lantarbetare behandlas som slavar – med politikernas goda minne. Men såväl president Bush som John Kerry lovar nu att agera. Mot slaveriet. År 2004.

Han ser lite bortkommen ut där han står i hörnet av den lilla hörsalen. Han är kort, ung, bara 23 år och för dagen klädd i nystruken skjorta. Runt omkring honom fylls salen långsamt på av unga kvinnor i dräkt och män i kostym och slips.

Han heter Romeo Ramirez och kommer ursprungligen från norra Guatemala. När zapatistgerillan i södra Mexiko gjorde uppror i början av 1994 plockade han kaffe på bergssluttningarna i Chiapas, 13 år gammal.

Sedan dess har han inte bara lett en generalstrejk bland tomatplockare på den lilla orten Immokalee, i Florida, USA, utan även drivit en landsomfattande bojkott mot snabbmatskedjan Taco Bell och infiltrerat en citronplantage för att få information om slaveri.

Snart ska han och tre kollegor från den lilla Floridabaserade organisationen Coalition of Immokalee Workers (CIW) träffa medlemmar av USAs kongress. De ska berätta om situationen på många av de plantager i sydöstra USA där tusentals immigranter från framför allt Mexiko och Guatemala plockar frukt och grönsaker åt USAs jordbruksindustri.

Romeo har varit på Capitol Hill i Washington DC förr, men det mötet gav inga resultat. Den gången gällde det senaten.

– Vi hoppas att detta ska ge mer, säger Romeo. Men eftersom det är så svårt att bli hörda måste vi ibland ta till gatan för att bli uppmärksammade. Här i USA finns det två olika samhällen. Ett samhälle där frihet existerar och ett samhälle där den inte existerar. Det första samhället tillhör USAs medborgare. Vi, immigranterna, tillhör det andra. Vi utför tungt arbete, det tyngsta som finns och det är dåligt betalt. Lönen är densamma idag som 1978. Vi har inga förmåner, ingen rätt att organisera oss.

Tillsammans med Romeo finns också Adelberto Martinez i hörsalen. Med sin lilla mustasch, cowboyhatt och boots ser han ut som en bonde från något av Centralamerikas fattiga bondesamhällen med betande boskap och vulkaner i bakgrunden.

Adelberto är ursprungligen från Campeche, i Mexiko. Liksom många andra kom han till USA för att försörja en familj där hemma, men istället blev han slav. Han berättar om hur han väl inne i USA blev erbjuden jobb i Florida.

Adelberto och 16 andra mexikaner packades in i två skåpbilar. De fick ingen mat, gjorde sina behov i en mugg och fick inte gå ut på tre dagar. Väl framme visade det sig att de var tvungna att betala resan, men ingen hade pengar så deras nya arbetsgivare, bröderna Ramos, betalade chauffören 7 500 kronor per person.

– Det var i alla fall vad de sa. Vi fick betala av skulden genom vårt arbete. Om vi stack innan skulden var avbetald sa de att de skulle slå ihjäl oss.

Adelberto fick dela bostad med flera andra i en husvagn, på den husvagnspark där alla arbetarna bodde. Arbetet satte igång dagen efter han kommit. I tre månader arbetade han tio till femton timmar per dag, sex till sju dagar i veckan. Lönen var tre kronor per tunna tomater. Varje tunna rymde 16 kilo tomater. För att tjäna ihop till den lagstadgade minilönen var han tvungen att plocka två ton tomater per dag.

– När vi fått betalt drog de av pengar för bostaden, skulden för transporten till Florida, mat och till och med de arbetsredskap som vi använde på fälten. För en veckas arbete fick vi kanske behålla tvåhundra kronor. Det var inte rättvist. Många skulle försörja andra och skicka till folk där hemma också. Försökte man fly blev man slagen och hotad med döden. Folk var rädda. Ingen ville heller tala med polisen för vi var där illegalt och hade inga tillstånd.

Under den tid Adelberto jobbade hos Ramos hade han inte råd att skicka ett öre till sin familj hemma i Mexiko. Hans son är cancersjuk och hans fru är arbetslös. Tanken med Adelbertos resa var att han skulle kunna skrapa ihop till mediciner åt sonen.

Romeo, som infiltrerade plantagen som arbetare för CIWs räkning, skakar på huvudet och säger att det han såg på plantagen var bland det värsta han sett under sin tid med CIW:

– Vi hade hört flera rykten om att det pågick slaveri på plantagen så jag fick i uppgift att infiltrera den. Med egna ögon kunde jag se att arbetarna inte fick ta emot besök, inte fick byta arbetsgivare eller bostad och att de var kontrollerade av vakter som var i kontakt med cheferna via mobiltelefoner. Några arbetare försökte fly, men blev tillfångatagna och slagna.

Romeo berättade för flera av arbetarna vad de hade för rättigheter och att om de vågade var de välkomna till CIWs kontor. Deras vittnesmål kunde vara viktiga för att förbättra arbetsförhållandena för andra immigranter.

Adelberto och två andra män var livrädda, men tog chansen. De flydde och kunde tillsammans med den federala polisen (FBI), justitiedepartement och CIW fälla bröderna Ramos för slaveri. I november 2002 fick de tolv års fängelse var. Adelberto arbetar idag på ett kooperativ som odlar vattenmeloner. En bra dag kan han tjäna 700 till 800 kronor.

– Nu kan jag tack vare Gud och CIW skicka hem pengar till min son och min fru.

Sammanlagt kunde 800 arbetare på Ramos plantager i Florida och Nord- och Sydcarolina söka nya bättre arbeten. Sedan 1997 har CIW, genom sitt samarbete med FBI och justitedepartementet lyckats fälla arbetsgivare på fem olika frukt- och grönsaksodlingar, i sydvästra USA, för slaveri.

Men Romeo menar att de som ytterst är ansvariga för problemen ännu inte har fått stå till svars. Det är av den anledningen som han och CIW har uppvaktat senaten och kongressen.

– Vår förhoppning med det här mötet är att kongressen kan påverka snabbmatskedjorna att gå med på våra krav.

Bröderna Ramos och de andra som har blivit fälllda för slaveri var alla underleverantörer av frukt och grönt till större uppköpare. I fallet Ramos levererade de sina citroner och apelsiner till Consolidated Citrus, som i sin tur sålde frukterna till bland annat juicetillverkaren Tropicana (ägt av PepsiCo).

Andra stora uppköpare av produkterna från de plantager som CIW varit med och fälla har varit en annan juicetillverkare, Minute Maid (ägt av Coca-Cola), och YUM Brands!, världens största snabbmatsföretag, som bland annat äger snabbmatskedjorna Pizza Hut, Taco Bell och Kentucky Fried Chicken. Dessa företagsjättar fråntar sig dock allt ansvar för arbetsförhållandena hos sina underleverantörer. Deras ursäkt är att arbetarna inte är anställda av dem.

Sedan tre år tillbaka driver därför CIW en bojkott mot Taco Bell. Gensvaret har varit enormt. Både studentföreningar och kyrkor över hela landet stödjer bojkotten. Hittills har snabbmatskedjan tvingats lägga ner restauranger på 20 college och universitet. Förutom studenterna har Kyrkornas nationella råd, som representerar 50 miljoner medlemmar, och ett dussintal fackföreningar och lokala föreningar över hela landet genomfört demonstrationer och hungerstrejker mot företaget.

– Vi kräver att Taco Bell ska betala 15 öre mer per kilo tomater som de köper från sina underleverantörer, säger Romeo. Om detta påslåg går direkt till arbetarna kan de fördubbla sin lön.

CIW vill också att Taco Bell ska ta fram etiska regler för arbetarna, som ska gälla för alla sina underleverantörer. YUM Brands! vägrar att gå med på kraven, som de anser är absurda, men på företagets årsstämma förra året röstade 43 procent av aktieägarna för att de skulle gå med på kraven.

Förhoppningen är att YUM till slut ska ge med sig och på så vis få landets andra uppköpare av frukt och grönsaker i USA att också ändra sina regler.

Fast det som verkligen skulle förbättra situationen är något som vi svenskar tar som självklart – rätten att organisera sig fackligt.

Till följd av den amerikanska jordbrukssektorns stora inflytande över regeringen är lantbruksarbetare i USA en av två yrkesgrupper som inte har rätt att organisera sig (den andra är hushållsarbetare).

En av de kongressledamöter som Romeo och Adelberto får träffa är Raul Gjialva, från Arizona.

Han ska tala för CIWs sak i kongressen och se till så att så många som möjligt av hans kollegor skriver under ett brev till YUM Brands!, McDonalds och Burger King.

Raul menar att inte bara lagen om organiseringsrätt måste reformeras, utan att hela immigrationssystemet måste ses över.

– Vi har glömt att det finns fattigdom och människor som utnyttjas i vårt land, säger han. Immigranterna har alltid och kommer alltid utgöra USAs hjärta. Det går inte att utnyttja dessa människor för att vi ska fortsätta att leva gott. Det måste till ordentliga reformer för att förbättra dessa människors tillvaro.

En annan av dem som har gett CIWs sitt stöd är journalisten Eric Schlosser, som skriver så här i sin bok Snabbmatslandet: ”Om man sätter rätt tryck på snabbmatsbranschen på rätt sätt kan det leda till snabbare förändringar än någon lagstiftning i kongressen.”

Romeo och hans kamrater håller med, men deras arbete har nu också efter tolv år nått även Vita huset.

I juli besökte president George Bush delstaten Florida. Med hänvisning till några av de uppmärksammade fallen av slaveri i delstaten lovade presidenten och hans bror, Floridas guvernör Jeb Bush, att ta itu med människosmuggling och slaveri på allvar.

John Kerry och hans vicepresidentkandidat, John Edwards, går till val på bland annat just arbetsrättsliga frågor.

Fakta

Coalition of Immokalee Workers bildades 1992. Man jobbar för arbetarnas rättigheter inom jordbruket. Många av de 2 000 medlemmarna är själva före detta slavarbetare. Justitiedepartement utreder idag 125 fall av slaveri. Till grund för några av dessa utredningar ligger delvis CIWs arbete.

År 1998 fanns det 2 – 3 miljoner lantarbetare i USA. 52 procent av dem var illegala invandrare. 81 procent var födda utanför USA. De flesta av dem bodde i arbetsläger, som drevs av arbetsgivaren. Hälften tjänade mellan 57 000 och 76 000 kr per år, vilket var långt under den lagstadgade minimilönen i USA. Tre av fem levde under existensminimum. Nio av tio hade varken pension eller olycksfalls- och sjukvårdsförsäkring. En av tre barn till lantarbetare jobbade heltid. Lönen för en lantarbetare har inte förändrats sedan 1978, vilket i reella siffror innebär att de tjänar 65 procent mindre idag (år 2004). (USAs Arbetsdepartement). Även om siffrorna är sex år gamla menar organisationerna Oxfam America och Robert F. Kennedy Memorial Centre for Human Rights att situationen är likadan, om inte värre, idag.

Publicerad i ETC 6/2004

«
»

Din e-postadress kommer ej att publiceras Obligatoriska fält är märkta *

*