Det som går förlorat i kampen mot pandemin

I sin senaste krönika i tidningen Chef & Ledarskap lyfter Erik Halkjaer ett varningens finger för hotet mot demokratin i spåren av covid-19-pandemin.

Vi tar demokrati för givet. När pandemin började frågade mig franska vänner och bekanta när polisen och militären skulle kallas ut på gatorna för att reglera hur folk kan röra sig. I Sverige. 

Tanken roade mig först. Jag såg framför mig hemvärnet i gathörnen, k-pistbeväpnade poliser vid t-baneuppgångarna och centralstationerna. Ganska snabbt sköt jag bort tanken. Den var inte så rolig. Ganska skrämmande faktiskt. 

Samtidigt var det precis vad som hände och fortfarande händer i många länder i världen. Och folk har bett om att få bli bevakade och registrerade i appar för smittspårning. 

Den svenska ”slappheten”, utan påtvingade restriktioner med poliser på gatorna, blir ett skämt. Samtidigt rapporteras det under maj och juni om protester och demonstrationer i allt fler länder. Även i Sverige.

Demonstrationerna är välkomna. Att begränsa demokratin med allt vad yttrande- och organisationsfrihet heter är inget vi ska ta lätt på. Redan före pandemin, hösten 2019, tog miljoner människor över hela världen till gatorna för demokrati och mänskliga rättigheter.

Under vårens tunga och våta pandemitäcke har hösten 2019 känts långt borta, men i och med den tidigare sommarens demonstrationer påmindes vi om vad som verkligen står på spel. Covid-19 eller inte.

I mer än ett års tid har miljoner Hongkongbor protesterat mot fastlands-Kinas försök att begränsa demokratin. Med våld har demonstranter, journalister, politiskt oppositionella slagits ner och gripits. 

Pandemin till trots har Hongkongborna fortsatt demonstrera. De vet att covid-19 kan vi leva med, men demokrati är något vi måste kämpa för, varje dag. Den begränsas i allt fler länder i världen. 

I USA dödas svarta medborgare i brutalt polisiärt övervåld. I de landsomfattande protester som följt har journalister och demonstranter skjutits och slagits ner och president Donald Trump uppmanat till våld. Låt oss inte förblindas av pandemin.

Sverige kan tyckas vara en isolerad liten ö, utan tuffa restriktioner på grund av covid-19, som blir skrattat åt. Allt för många har dött i Sverige, framför allt på grund av socioekonomiska klyftor och brister i äldrevården, problem som bör åtgärdas så fort det bara går. 

Globalt hade i slutet av juni nästan en halv miljon människor dött i coronapandemin. En nästan ofattbar siffra och 500 000 för många, men i långa loppet bör vi också fundera på vad som i övrigt gått förlorat i kampen mot pandemin. 

Auktoritära ledare har med våld eller hot om våld och rättsliga åtgärder tvingat fattiga människor hemma, censurerat och tystat journalister, människorättsaktivister, politiskt oppositionella, fackligt anslutna och flickor och kvinnor som redan före pandemin kämpade i uppförsbacke för att försvara de rättigheter som redan kostat dem alltför mycket att uppnå.

Nu när skolorna öppnat igen efter sommaren bör fokus ligga på vikten av demokrati och mänskliga rättigheter, inte bara för att stå bättre rustade inför nästa pandemi, utan för att de aldrig bör tas för givna.

Publicerad i Läraren (Chef & Ledarskap) den 25 september 2020

«

Din e-postadress kommer ej att publiceras Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.