När allt mer blir digitalt, har Europeiska företagare blivit förmögna på att sälja mjukvara till regimer som övervakar sina medborgare, skriver Erik Halkjaer i en krönika i Chef & Ledarskap.

Den 2 november förra året skulle jag dela ut svenska Reportrar utan gränsers pressfrihetspris till journalistnätverket Sudanese Journalists Network. I vanliga fall skulle vi bjudit en av nätverkets medlemmar till Sverige för att ta emot priset. 

Vi reser numer digitalt, över nätet, och möts i varandras vardags- eller arbetsrum. 

Allt var riggat och klart. Två representanter för nätverket hade tagit sig till Sveriges ambassad i Sudans huvudstad Khartoum. Där skulle de ta emot diplomet som vi skickat ner med post.

Teknikerna hade testat uppkoppling, ljud och bild. Inte bara en gång, utan två, tre, kanske fyra gånger. Allt skulle livesändas. 

Jag klev upp på scen och introducerade dagens seminarium. Vi hade flera samtal och paneldiskussioner inplanerade. 

När det var dags för prisutdelningen bröts uppkopplingen till Sudan. Som i ett trollslag. 

Genom en back up-lösning där en person på ambassaden utnyttjade ett annat nät via sin telefon var vi dock snart igång igen. Priset delades ut. Tal hölls.

Sudan är placerat på plats 159 av 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, en förbättring på 16 placeringar mot året innan. Sudanese Journalists Network prisas bland annat för att de bidragit till förbättringen, men internet kontrolleras ännu av den regim som har makten efter diktatorn Omar al-Bashir, som ledde landet med järnhand i 30 år.

En av Omar al-Bashirs favorithobbies var att jaga journalister. Sudanese Journalists Network och Reportrar utan gränser står inte på säkerhetstjänstens lista med bästa vänner. 

Därför ströps internet. 

Videomöten över nätet i all ära. Covid-19-året 2020 betydde ett lyft för mjukvaruföretagen bakom apparna, och som sagt för möjligheten för oss alla att resa över världen och mötas vid varandras bokhyllor i digitala rum. 

Covid-19 gjorde också klart och tydligt vilka som har internet och vilka som inte har det. Och vilka som kontrollerar internet, som kan styra och ställa vad som sägs, visas och sprids, och för all del, vem som gör det. 

Samtidigt som vi hemma i Sverige har frossat i videomöten och skrattat år alla galna klipp som spridits över världen har bland annat regimen i Belarus, kungahuset i Saudiarabien, kommunistpartierna i Kina och Vietnam, presidenten i Venezuela och regeringarna i Egypten och Ryssland jagat journalister, oppositionella, kritiska bloggare och influerare samt människorättsaktivister på nätet. I dessa länder arbetar tusentals människor dagligdags med att bara övervaka och censurera människor på nätet.

Liksom framgångsrika företagare blivit rika på lyftet för digitala möten, har företagare i flera europeiska länder blivit förmögna på att sälja mjukvara till regimer som övervakar sina medborgare. Som tur är finns det också appar för att undvika övervakning. 

Det är när journalister och oppositionella rundar regimens system och hörs bortom gränserna som internet bryts. I bästa fall. I värsta fall tystas de med fängelse eller mord. 

Sudanese Journalists Network vet att de övervakas, men tystnar inte.

Publicerad i Chef & Ledarskap 1-2021