Ingen fred utan pressfrihet

Pressfotograf vid eld

Historien är full av namnkunniga krigskorrespondenter, som riskerat livet, kanske skadats eller fängslats, för att skildra fronten, soldaternas vardag, civilbefolkningens umbäranden och brutala övergrepp. Det är tack vare dem som vi får förståelse och kanske kunskap om den fulla vidden av konsekvenserna av politiska beslut fattade långt över huvudena på dem som får betala krigets höga pris.

Lokala reportrar en oumbärlig länk i arbetet för demokrati

I Sverige minns vi Sveriges radios Nils Horner eller frilansaren Martin Adler, som båda föll offer för de konflikter de så skickligt skildrade. Och flera andra som på senare år suttit frihetsberövade i fjärran länder, i allt från dagar och månader eller till och med år.

De är svenska journalister som rest till konfliktzoner, ofta länder som befinner sig längst ner på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Länder där de lokala journalisterna för länge sedan tystats eller de få som fortfarande jobbar, gör det under tuffa och farliga villkor. Inte sällan bistår de lokala reportrarna just utländska korrespondenter med att få tillgång till vittnesmål för att sätta ljuset på konflikter många mediekonsumenter vet alldeles för lite om.

Krig och bristande pressfrihet hänger så klart ihop. Med krig, konflikt och väpnat våld följer oftast sämre villkor och möjligheter för media och oberoende journalistik. Talesättet sanningen är krigets första offer, må vara en klyscha, men det ligger rätt nära verkligheten.

Sveriges tidigare utrikesminister och FN:s vice generalsekreterare, Jan Eliasson, brukar säga att det går att stoppa konflikter före det bryter ut. En säker varningssignal är ökade övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Han menar att redan där bör FN och det internationella samfundet gripa in och stävja begynnande motsättningar.

De övergrepp och den korruption som Jan Eliasson syftar på, och som ofta ligger till grund för framtida konflikter, granskas av lokala journalister. Liksom krigskorrespondenter ger de sig in på minerat territorium när de ställer makthavare mot väggen, beger sig till avlägsna landsändar för att skildra situationen för ursprungsfolk eller etniska och religiösa etniciteter, eller sätter fingret på den dåliga efterlevnaden av internationella konventioner och avtal.

Lokala reportrar är långt mer än de influgna utrikeskorrespondenterna i behov av en fungerande rättsstat och den säkerhet som bara fred kan skänka dem. Under 2000-talet växte i talibanernas spår en frodig mediesektor fram i Afghanistan, med tusentals journalister, varav många kvinnor. De riskerade livet varje dag, men var en oumbärlig länk i arbetet med att bygga ett nytt mer demokratiskt Afghanistan i fred. När talibanerna åter ryckte fram inför maktövertagandet, i augusti 2021, flydde journalister i hundratals.

Pressfriheten på spel även i Europa

I Europa har på senare år pressfriheten försämrats dramatiskt. Långt ifrån så dramatiskt som i krigets Afghanistan, fler journalister mördas i Europa, och allt fler reportrar utsätts för hat och trakasserier, medier stängs ner och politiker tar kontroll över public service medier. För den saken skull hotas inte Europa av krig, men att Belarus skakats av landsomfattande och månadslånga protester med brutala attacker på oppositionella, aktivister och journalister bör knappast komma som någon överraskning för någon.

Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko har i sin kamp att styra det belarusiska folket valt ut landets journalister till sin huvudfiende. Han drar sig inte för att bombhota passagerarflyg för att kidnappa journalister eller att fängsla journalister som hot mot nationen när de i själva verket bara rapporterat om fredliga demonstrationer.

Likaså bör vakande ögon hållas på Turkiet och Ryssland. De är två länder som tillsammans med Belarus är sämst på pressfrihet i Europa, där situationen hela tiden är på gränsen att utvecklas till vad som i Belarus kan liknas vid en lågintensiv konflikt där lokala journalister riskerar livet och utländsk media knappt kan sätta sin fot.

Pressfrihetens snabba förfall i Myanmar och Etiopien

Bara månader efter de så kallade valen i Belarus, i augusti 2020, utbröt fullskaligt krig i norra Etiopien, och sen tog militären makten i Myanmar. Det är två länder där pressfriheten i många år ansågs bättre än de tre europeiska länderna nämnda ovan.

Den relativt goda pressfriheten i Etiopien och Myanmar till trots tog det inte makthavarna många minuter att hindra journalister i sin yrkesutövning, stänga av internet och avbryta i stort sett all kommunikation. I Etiopien fanns dessutom tydliga varningstecken om vad som komma skulle, ofta med lokala journalister som källor.

När såväl etiopiska som utländska reportrar ville rapportera om lokalvalen i Tigray, i norra Etiopien, i september förra året, fick de helt sonika ge upp eftersom den Etiopiska regeringen stoppade dem. Två månader senare var det krig. I Myanmar har journalister som bevakat ämnen som på ett eller annat sätt kunnat reta militären alltid vetat att generalerna när som helst skulle kunna ta makten.

På den andra sidan skalan finns länderna där drömmen om fred finns precis runt hörnet, efter årtionden av krig. Colombia var länge ett av världens farligaste länder för journalister, men ju närmare freden kom desto bättre blev det. Tills freden var där, då visade det sig att pressfrihet ändå inte stod så högt på makthavarnas prioriteringslista.

Fem år efter 2016-års fredsavtal mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan Farc ökar återigen våldet mot Colombias journalister. När landsomfattande protester mot regeringens politik drabbade landet våren 2021 greps, besköts och misshandlades hundratals journalister av polis och demonstranter. Det polisiära våldet mot journalisterna var av den omfattning att den förde tankarna till krigsåren.

Vad är en fred värd om inte pressfriheten kan garanteras?

I Afghanistan låg pressfrihet länge som en spelbricka på förhandlingsbordet med regeringen på den ena sidan och talibanerna på den andra. Båda parter var medvetna om att i en fred måste något kompromissas, men en fred utan pressfrihet är ingen fred.

Till slut rasade de afghanska fredsförhandlingarna samman och talibanerna kunde åter ta makten. Ett av de första officiella uttalanden rörelsen gjorde var att journalister skulle skyddas och värnas. Huruvida de kommer leva upp till sitt löfte får tiden visa, men historien säger något annat. När talibanerna hade makten 1996–2001 rådde i det närmaste total censur.

Nu har en generation unga afghaner – liksom de burmeser som tagit till gatorna efter militärkuppen – växt upp med internet, demokratiska ideal och pressfrihet. Mycket talar för att en stor majoritet av landets unga invånare kommer kämpa för de rättigheter de vuxit upp med, hotet om våld och krig till trots. De vet, liksom talibanerna, att utan pressfrihet, ingen fred. Och talibanernas styre bygger helt på terror och ett konstant krigstillstånd mot fri och liberal demokrati med medborgerliga fri- och rättigheter.

För när det kommer till kritan är oberoende journalistik, och rätten till information en grundbult i varje demokrati och fredligt samhälle. När det tummas på pressfriheten, tummas det också på demokratin och därmed det själva fundament som den bygger på.

Det internationella samfundets ansvar

Det är ingen slump att delmål 16.10 i de globala målen för hållbar utveckling lyder: “Säkerställa allmän tillgång till information och skydda de grundläggande friheterna, i enlighet med nationell lagstiftning och internationella avtal.” När FN:s medlemsstater i september 2015 åtog sig att uppnå de 17 globala målen till senast år 2030 lovade de även att de skulle leva upp till detta delmål.

För en mottagare av Nobels fredspris, som Etiopiens Abiy Ahmed borde det vara en självklarhet att följa inte bara de löften om de globala målen hans land gjorde i FN-skrapan 2015, utan även de löften han själv gjorde när han kom till makten, och de avtal och konventioner som Etiopien förbundit sig att leva upp till. Ingenstans i dessa texter står det att journalister ska kunna fängslas, tystas eller dödas för att de gör sitt arbete, eller för den delen att internet ska kunna stängas ner, enskilda sajter blockeras och människors rätt till information hindras.

Av talibanerna i Afghanistan, militärerna i Myanmar eller Belarus diktator Aleksandr Lukashenko går det tyvärr inte att förvänta sig mycket mer, men då ligger istället ansvaret hos det internationella samfundet. Ska verkligen en regim som jagar journalister vara en regim som man för en dialog med, som man tillåter vara en del av det internationella lagar och konventioner som sätter reglerna? Vad är priset för pressfrihet? Ett krig? En civilbefolkning i förtryck? När en journalist blir en måltavla, naggas freden i kanten.

USA:s president George W Bush blev historisk när han efter terrorattacken i USA den 9 september 2001 sa att antingen är du med oss eller emot oss. Han inkluderade även media och de journalister som omedvetet plötsligt kunde leda bombflyg till talibanernas gömställen efter att en tv-intervju med en talibanledare i samma gömställe visats på tv-apparater jorden runt. För talibanerna blev journalisterna en del av den internationella koalition de bekämpade.

USA och dess allierade gjorde i ett slag journalister till direkta måltavlor i ett krig de skickats till för att skildra så neutralt som möjligt för att ge allmänheten en chans att själva bilda sig en uppfattning, utan USA:s eller talibanernas propaganda. Plötsligt hjälpte det inte att det stod press eller tv på skyddsvästar, hjälmar eller bilrutor.

Och det gällde inte bara i Afghanistan, nu kunde Eritreas diktator Isaias Afwerki utan konsekvenser och rättegång låsa in en svensk journalist på livstid, Syriens diktator Bashar Al Assad rikta dödliga artillerianfall mot journalister i Homs och Saudiarabiens kronprins, Mohammed bin Salman, helt sonika halshugga och stycka en journalist på ett konsulat.

Ansvaret för pressfrihet i andra länder, och därmed risken för konflikt och krig, journalisters liv och civilbefolkningens öde, ligger därför också på axlarna av de makthavare som i internationella forum säger sig försvara oberoende journalistik. Dessa ledare, ofta från norra Europa där pressfriheten, liksom freden, är god och stabil, bör vara medvetna om att de har världens ögon på sig.

Hotas journalister av makthavare i USA och EU, dödas journalister även här utan konsekvenser, då är det en lätt sak för mindre nogräknade makthavare i andra länder att göra samma sak, eller värre. Hur mycket är pressfriheten värd när fred ska förhandlas med talibanerna, eller när EU:s ledare försöker övertyga Aleksandr Lukashenko, juntan i Myanmar eller Abiy Ahmed i Etiopien om att sluta jaga journalister?

När fred ska mäklas eller försvaras då gäller det att komma till bordet med ryggen fri. Se på oss, vi har pressfrihet, journalister kan informera allmänheten och granska makthavare utan att riskera livet, och olika åsikter kan komma till tals utan väpnad konflikt. Det ska aldrig råda någon tvekan om att en hållbar fred inkluderar grundläggande friheter och rättigheter såsom pressfrihet, rätt till information och journalisters möjligheter att arbeta utan att bli skjutna på eller fängslade.

Texten publicerades i antologin Fredens framtid, hösten 2021

«

Din e-postadress kommer ej att publiceras Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.