Tak över huvudet, men ingen mat på bordet

Ett och ett halvt år efter Mitch bor Santo Catalino fortfarande i ett hus av kartong och presenning. På andra sidan vägen har 3 000 familjer fått nya hus i staden Nya Choluteca, döpt efter staden där de bodde innan orkanen ödelade deras bostäder. Men ett nytt hus ger inget nytt jobb, och mat ska på bordet och räkningar ska betalas.

Den gamla gula skolbussen från femtiotalets USA svänger av vägen från Choluteca. På skylten vid avtagsvägen står det Nueva Choluteca (Nya Choluteca). Bussen drar upp damm och grus medan den rullar ner mot infarten till den nya staden. På andra sidan vägen ligger en liten by med fallfärdiga hus av kartong, med tak av presenning och plåt.

I dessa tillfälliga bostäder lever fortfarande byborna från byn Limón de la Cerca, ett och ett halvt år efter orkanen Mitch svepte över Centralamerika och lämnade byn täckt av ett meterdjupt lager sand. För ett år sedan lät en av byborna, Santo Catalino, uppgivet sanden rinna mellan fingrarna medan han berättade om de 35 hus som stod där, om den åkermark som låg där, om hur bra de ordnat det för sig i kooperativet Nuevo Modelo (Nya modellen) i byn.

Sandöknen ligger kvar, men Santo och hans grannar har av egen kraft och spadar grävt fram nästan hälften av marken. Nu växer där majs igen, men någon mark att bygga hus har de inte fått, trots enträgna försök att köpa loss lite av den mark som ligger bredvid. Den torra brunbrända mark där de bor i dag är bara till låns.

Härifrån har de kunnat se hur Nya Choluteca rest sig, hur enskilda organisationer, FN och kyrkor från hela världen slagits om vilka som har den största skylten med sina namn som bidragsgivare på. För ett år sedan lades de första cementblocken till den nya staden på plats och även de 3 000 familjerna som nu lever här bodde i hus av presenning och papp. I dag ligger här ett rutigt gatunät av likadana hus.

Befolkningen levde tidigare utmed floden Choluteca, som rann genom staden med samma namn, men Mitch förvandlade en fjärdedel av staden till en stenöken och i dag får de ta bussen till sina arbeten. För i Nya Choluteca finns inga arbeten, bara bostäder.

Bussen passerar huvudgatan och stannar vid stationen mitt i staden. Det är med denna buss som Santo Catalino och hans kamrater rest till Tegucigalpa varje vecka i över ett år för att få mark att bygga på. Han hälsar med ett leende på läpparna. Män, kvinnor och barn samlas fnittrande runt honom. På frågan om hur det har varit att se alla människor på andra sidan vägen få nya hus medan de själva har fått bo kvar i sina kåkar svara han att det inte har varit några problem, ”vi har glatts med dem”.

– Hoppet är det sista man förlorar, säger han och vecklar ut ett dokument där det står att läsa att byn har fått köpa 3,8 ha mark för 5 800 kronor.

– Och nu finns det mer hopp, fortsätter han leende. Vi har haft så att vi har överlevt, tak över huvudet och mat, men det har varit varmt och en uppoffring att bo så här. Nu har vi kommit till en punkt då vi känner mer hopp. Om Gud vill står husen klara i maj.

På kullen ovanför Nya Choluteca där byborna ska bygga sina nya kyrka, en skola och 35 hus står Jose Benito Ordoñes Caranza och tittar ut över sin nya hemstad.

– Det är bra med fler byggen, säger han. Jag behöver pengarna.

Jose är byggnadsarbetare och har haft fullt upp sedan Mitch lämnade Choluteca bakom sig.

– Jag byggde mitt eget hus medan vi bodde i flyktingläger. Sedan dess har jag byggt 49 hus här i stan. Lönen har räckt till mat åt hela familjen och lite mer.

Ett av de största problemen med att så många nya hus har växt upp över stora delar av Honduras och grannländerna, som också drabbades av Mitch, är att flera av de människor som flyttat in i dem aldrig har bott så bra i hela sitt liv. De drabbade förlorade inte bara sina bostäder i orkanen, utan även den lilla stadiga inkomst som de levde på. Risken är nu stor att de inte får i gång någon ekonomiskt produktiv verksamhet, att de inte kan betala sina räkningar och få fram mat på borden. Att de tvingas sälja huset och flytta tillbaka till flodstränderna och de trädlösa bergssluttningarna, under, i bästa fall, ett plåttak.

Om inte Jose hjälpt sina grannar Doña Tina och änkan efter hans döda bror hade de redan fått lämna Nya Choluteca. När bostäderna stod klara lämnade de organisationer som donerat dem de nyinflyttade med en oviss framtid i skuggan av en skylt med organisationernas namn.

– Doña Tina har inget arbete och är väldigt fattig, säger Jose. Jag har fått hjälpa henne och hennes son med vänskap, goda råd och huset. Min bror hjälpte också till, men han är död nu. Det skedde plötsligt i september förra året. Han var bara 25 år och dog i AIDS. Han lämnade sin AIDS-sjuka fru och tre barn efter sig, men som tur var är inte de smittade. Eftersom hon inte heller har något arbete har jag fått hjälpa även dem.

De många andra som inte har kvar sina gamla arbeten på någon av Cholutecas verkstäder eller affärer får ta bussen till Choluteca eller Tegucigalpa för att tigga pengar, sälja tortillas eller sin kropp i gatuhörnen.

Publicerad i Omvärlden 3/2000

«
»

Din e-postadress kommer ej att publiceras Obligatoriska fält är märkta *

*