Sverige missar Kuba

I USA blir pressen på kongressen och senaten att slopa embargot mot Kuba allt kraftigare. Över hälften av av nordamerikanerna är emot embargot, visar en undersökning.

Förra året sålde landet mat, säd och mediciner för 250 miljoner dollar till Kuba, och samma år reste 80 000 amerikaner dit. Under tiden investerar allt fler företag på ön. Fullt medvetna om de vinster som väntar när embargot försvinner. De svenska investeringarna lyser dock med sin frånvaro.

Idag bedriver 400 företag från 46 länder någon form av affärer med Kuba. Bland dem finns tio svenska, bland annat Ericsson, Volvos byggmaskinbolag VCE och handelshuset Elof Hansson. Det svenska handelsutbytet med Kuba ligger på blygsamma 40 miljoner dollar per år, men här om året erbjöd bara Swedish Match kubanerna 100 miljoner dollar för att köpa in sig i den kubanska tobaksindustrin.

Affären gick inte i lås. Swedish Match kom sent in i förhandlingarna. Spanska Altadis hade redan köpt upp ett par cigarrmärken. Swedish Match kunde erbjuda investeringar på 100 miljoner dollar. Altadis erbjöd 500 miljoner dollar. Utöver detta hade de även med sig krediter.

– I affärer med Kuba säljer man två saker, krediter och produkter, säger Max Coll, chilensk konsult på Kuba.

På grund av embargot har inte Kuba tillgång till de multilaterala kreditinstitutionerna. Därför går kubanerna genom enskilda företag eller nationella kreditinstitutioner.

Max Coll fungerade som konsult åt Swedish Match vid affären. Han arbetade även med Vin & Sprit som undersökte möjligheten att köpa in sig på ett rommärke på Kuba. De ville skapa en motsvarighet till Absolut Vodka med en rom från Kuba, men franska Pernod-Ricard hade redan genom ett avtal inrättat 1994 säkrat sig en monopolställning inom den kubanska romexporten.

Efter Berlinsmurens fall och Östblockets kollaps hamnade den kubanska ekonomin i en djup kris. Räddningen var att dollarisera ekonomin och skapa förmånliga investeringslagar åt utländska företag. Länder som Frankrike, Spanien, Kanada och Mexiko var snabbt på plats med erbjudande om krediter och lån i utbyte mot affärer.

Ett direkt svar på detta var Clinton-administrationens Helms-Burton-lag, som röstades igenom 1996. Sedan 1960 får amerikanska företag inte handla med Kuba. Helms-Burton-lagen ger amerikanska medborgare rätt att åtala företag i tredje land som bedriver handel med Kuba.

Mindre företag världen över drar sig därför för att handla med Kuba. Enligt den kubanska staten har landet förlorat närmare 70 miljarder dollar sedan 1960 på grund av USAs handelspolitik gentemot Castroregimen. Siffran är naturligtvis svår att kontrollera, då den bara bygger på hypoteser.

De redan etablerade företagen, som till exempel den kanadensiska gruvjätten Sherrit International, struntar dock i lagen. Företaget tjänar stora pengar på sitt samarbete med den kubanska gruvindustrin. Sherrits förra vd är kuban och är idag Utrikeshandelsminister på Kuba.

En konsekvens av affärerna med Kuba är att ingen i Sherrits ledning får visum till USA.

Ytterligare några företag har drabbats av lagen, men i stort betyder den ingenting i skuggan av de ekonomiska risker som många företag tar genom att handla på Kuba.

Sedan mitten av 1980-talet har Kuba ställt in alla sina avbetalningar på sina utlandsskulder. Landets betalningsförmåga är långt ifrån vad den var på 70-talet. Svenska exportkreditnämnden (EKN) är mycket restriktiva med krediter till investeringar på ön. Tills förra året gav de inga krediter alls, men det ser nu ut som att handelshuset Elof Hansson får 10-20 miljoner kronor i en kortfristig kredit.

– Kuba har en stor skuld till Sverige och har inte betalat något på den sedan 1986, säger Claes Nordström på EKN. Det har gjorts flera försök att göra någonting åt detta, men kubanerna har inte visat något intresse.

Skulden är på 120 miljoner dollar. Andra länder har också fodringar på Kuba, men framför allt de länder som kom till landets räddning i början av 90-talet ger ändå krediter till sina företags affärer med kubanerna. Spanien och Frankrike har över 100 miljoner euro var i krediter till Kuba. Majoriteten av dem är långfristiga. Många andra länder har flera kortfristiga krediter på Kuba.

– Det finns sedan tio år tillbaka några länder, som Frankrike, Kanada, Spanien och i viss mån även Italien, Tyskland och Storbritannien, som i begränsad omfattning och med vissa restriktioner ger krediter åt företag som vill investera på Kuba, säger Claes. Deras erfarenheter är dåliga. I praktiken innebär det att dessa länder exporterar till Kuba utan att få betalt.

Om det vore så skulle ingen handla med Kuba, vilket många bevisligen gör. Vad de flesta väntar på är embargots försvinnande. De företag som idag finns inom cigarr-, rom-, gruv-, och turistindustrin tjänar redan stora pengar, men med USA som potentiell marknad kan vinsterna bli enorma. Miljoner amerikanska turister väntar på att få semestra på Kuba och kubanska mineraler och jordbruksprodukter kan sälja stort i USA.

Embargot kommer inte att försvinna över en natt. I väntan på detta letar kubanerna med ljus och lyckta efter andra investerare. Deras export måste öka och det räcker inte med de företag som redan är där.

– I den senaste kubanska regeringsförklaringen står det att landet måste öppna sin marknad för fler investeringar, säger Max. Både Kubas Industriminister och Utrikeshandelsminister anser att många av de utländska företagens monopol på vissa marknader är fel. De vill se större konkurrens.

Det finns två hinder för denna öppning. Den ena är politisk. Fidel Castro anser att landet har en moralisk skuld till de länder som hjälpte dem för tio år sedan. Därför vore det fel att släppa in nya aktörer som inte hjälpte till. Det andra är enkel nationalekonomi.

– När ett fattigt land har en starkare kapitalistisk handelspartner befinner sig den fattigare i underläge, säger Max. Denne måste hela tiden ta ut pengar för kyckling och mjölk åt sitt folk, medan den rikare hela tiden kan återinvestera sina vinster. Nu vill kubanerna ta sig ur denna tvångströja.

Men han ser också ett politiskt problem bland investerarna, som svenskarna till exempel:

– I Frankrike stödjer politikerna företagen. Man blandar gärna politik och ekonomi. Det gör man inte lika mycket i Sverige. Därför hamnar svenska företag i underläge. Både Swedish Match och Vin & Sprit hade haft ett bättre förhandlingsläge med ett par krediter och kanske samtidigt något större besök på statsmannanivå.

Han får medhåll av Kubas vice utrikeshandelsminister, Pedro Luis Padrón Zamora:

– Affärer är affärer. Kanske inte de svenska företag som du talar om hade några bra erbjudanden. Många företag från Europa kan erbjuda krediter. Det måste finnas en bank bakom varje investering.

Han efterlyser en större aggressivitet från svenska företag och ett svenskt deltagande på den årliga internationella handelsmässan i Havanna. Han ser gärna ett utökat handelsutbyte med Sverige.

På både det svenska utrikesdepartementet och EKN förnekar man att det skulle finnas några politiska orsaker till den restriktiva kreditpolicyn.

– Det finns inga politiska orsaker, säger Claes. Det har skett vid två tillfällen, i fallet Sydafrika, under apartheidtiden, och i viss mån nu med Irak. Våra beslut fattas på grund av betalningsrisker, inget annat.

Faktum kvarstår att den sista minister som besökte Kuba var biståndsminister Pierre Schori 1995. Innan honom var Leila Freiwalds, som justitieminister, där 1990 och dåvarande statsminister Olof Palme 1975. Under 90-talet har Spaniens drottning besökt Kuba och Fidel Castro har varit i Paris. Bägge länderna har stora investeringar på ön.

Flera länder som bedriver affärer med Kuba använder handelsutbyte som ett sätt att påverka Kuba i människorättsfrågor. Kanada utnyttjar till exempel handel med Kuba för att skapa en dialog med Castro om förbättringar av de mänskliga rättigheterna. Många hävdar samtidigt att handelsembargot drabbar Kubas folk så hårt att det kan anses vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Publicerad i tidskriften Latinamerika 2/2003

«
»

Din e-postadress kommer ej att publiceras Obligatoriska fält är märkta *

*