I delstaten Chiapas flyktingläger har frånvaron av den statliga skolan tvingat fram ett alternativt skolsystem.

Lärarna i Las Abejas är egentligen jordbrukare. De arbetar i skolan utan lön. Tre dagars fortbildning varje månad är deras enda utbildning. Vinsten är att barnen får undervisning trots frånvaron av statliga skolor. Och att de lär sig om sin egen kultur. Även zapatist-gerillan har startat egna skolor.

– Nej, det blir finare med blått där, säger Maria till sin kompis Micaela.

Hon pekar på teckningen som Micaela håller på att rita. Den föreställer en läkningsrit såsom det gick till i tzotzilindianernas byar för länge sedan. Flickorna sitter vid ett litet rangligt bord under ett stort träd. Runt omkring dem springer ett tiotal barn runt och leker. Det är rast i skolan i indianorganisationen Las Abejas (bina) flytkingläger I X´oyep men flickorna väljer att göra klart teckningen.

Deras lärare Diego, 26 år och tzotzilindian precis som sina elever, suckar djupt när det faktum att undervisningen sker utomhus kommer på tal.

– Det är ett stort problem att vi inte har någon skola som alla kan få plats i, säger han. I den här delen av lägret är vi fem lärare och 52 barn. Just nu pågår det undervisning i tre klasser. Två håller till där inne i plasthuset, och jag får sitta här ute med min klass.

Teckningarna som hans elever ritar är en del av undervisningen i tzotzilindianernas historia, traditioner och språk. Genom att tala om gamla seder och bruk kan barnen utveckla sitt ordförråd, lära sig om deras förfäders liv och leverne. Detta sker inte i de statliga skolorna.

Inne i huset, tillverkat av plastskynken, ritar några andra barn fritt vad de känner för. Det blir mycket män med vapen som skjuter på barn och vuxna utan vapen i hus som brinner. Andra föreställer militära helikoptrar och maskerade män med vapen, zapatistgerillan. Barnen ritar sin egen verklighet.

I den tredje klassen pågår en matematiklektion och barnen får räkna hus och äpplen.

All undervisning sker på tzotzil, en dialekt av det gamla mayaspråket. Nästan ingen av barnen förstår spanska, och lärarna är några av de få vuxna i lägret som talar spanska. De har gått sex år i statens skola. Egentligen är de jordbrukare. Någon formell lärarutbildning har de inte. De har av sina byar valts ut till att bli lärare.

Diego är gift och har tre barn. Han skakar på huvudet och ser lite ledsen ut när han konstaterar att han förmodligen inte kan fortsätta jobba med barnen.

– Det är svårt att arbeta som lärare när man har en familj att försörja och inte får någon lön, säger han. Situationen här i lägret är svår. Det finns ingen ved, knappt någon mat och min pappa är mycket sjuk, vilket kostar pengar.

Diego har arbetat på skolan i ett och ett halvt år. Bortsett från lärarjobbet måste han hjälpa till där hemma med att sköta om familjen. Skolan pågår tre dagar i veckan och en gång i månaden får de tre dagars fortbildning.

– Eftersom vi aldrig varit lärare tidigare får vi lära oss detta i takt med hur barnen utvecklas, säger Lorenzo Vasquez, en annan av lägrets lärare. Men jag kan redan se framsteg. Våra skolor kanske inte lika fina som statens, men de är bra för barnen.

– Barnen får dela med sig av sina tankar och idéer. I statens skolor är det är undervisningen på spanska och de är läraren som bestämmer. Eleverna sitter bara och skriver av det som står på tavlan. Vi vill att barnen lär sig av varandra och arbetar tillsammans, vilket är lite svårt eftersom det är ett helt nytt sätt att arbeta på.

Lorenzo nämner också vikten av att barnen lär sig något om sin kultur och vilka rättigheter de har som etnisk grupp.

– På så vis kan de göra något för vårt folk och vår kultur. Idag är det inte många av oss som vet om vilka rättigheter vi har, och ännu färre som kan tala om dem.

Barnens teckningar talar sitt tydliga språk. Isabel, Antonio och Pedro, alla mellan 8 och 12 år, visar stolta upp sina verk. Deras leenden och skratt kan inte dölja att de bär på fruktansvärda minnen och lever under miserabla förhållanden. Diego blåser i visselpipan och klassen tar sin början igen. Micaela och Maria är klara med sin teckning och börjar på en ny.

Deras jämnåriga kamrater i byn Acteal, några kilometer norrut, har inga kritor att rita med och ingen lärare som kan undervisa dem. De är också tzotzilindianer, och innan konflikten lekte de ofta med varandra, men zapatisupproret har spittrat många indianbyar I olika grupper. Befolkningen i Acteal har valt zapatisternas sida och stödjer deras väpnade kamp. Lägerinvånarna i X´oyep är pacifister.

På den stora skolgården i Acteal spelar Carmelo och Benjamin basket. Den studsande bollen ekar mellan skolans byggnader. Dammet ligger tjockt på golven i de tomma klassrummen. Receptionen är låst. På väggarna på husen bredvid har någon målat bilder av den berömde revolutionären Emiliano Zapata och zapatistgerillans mytomspunne talesman Subcommendante Marcos.

Benjamin och Carmela har inte tillåtelse att tala med besökare. De försvinner runt hörnet och spelar kula. Egentligen har de alla möjligheter att gå i skolan. Zapatisterna har kastat ut alla statliga lärare ur sina byar och har skapat ett eget skolsystem.

De indianer som stödjer gerillan i kommunen där Acteal ligger har startat en skola i staden Polhó. Undervisningen påminner mycket om Las Abejas, med bybor som lärare och ämnen som tzotzilindianernas kultur, historia och språk, spanska, matematik, socialt uppträdande och hälsa.

Skillnaden är att eleverna själva måste ta sig till skolan, medan Las Abejas har flera skolor på olika platser. Detta beror på att de senare är mer utspridda. Acteal ligger långt från Polhó, vilket resulterat i att byns barn får stanna hemma. Det finns varken tid eller pengar att ta sig fram och tillbaka till Polhó tre dagar i veckan.

– I de byar där befolkningen stödjer zapatistgerillan finns det i genomsnitt tre lärare, som fått sin utbildning av volontärer med universitetsutbildning i pedagogik och undervisning, säger Isabel Martinez Ceja, utbildad lärare från Mexiko City som på frivillig basis arbetar med utbildning i zapatisternas byar.

Där de inte finns skolor har byborna själv byggt skolor. Men detta är långt ifrån tillräckligt. Ta till exempel byn La Realidad, i södra Chiapas, där det finns tre lärare och fyra klassrum på 200 barn I skolåldern. Och klassrummen fylls inte för att barnens föräldrar inte har råd med skrivböcker och pennor.

Bäst lämpad får bli lärare

För drygt ett år sedan förstod medlemmarna i indianorganisationern Las Abejas att de måste göra någonting åt utbildningen för deras barn. Annars skulle deras barn ta skada och få svårt att ta igen allt de missat.

Alicia Gomez García, som arbetar med Proyecto de educación Tzotzil (ungefär: Projektet för tzotzilutbildning) berättar hur man resonerade.

Behovet av utbildning var stort då de statliga lärarna inte fick komma ut till lägrena eftersom regeringen inte erkänt att det finns flyktingläger i Chiapas, Man bad därför kyrkan om hjälp. De i sin tur tog kontakt med lärare och pedagoger som var beredda att hjälpa till.

Under möten med lägerinvånarna kom det fram att indianerna ville att deras barn skulle få lära sig mer om mänskliga rättigheter, lära sig läsa och skriva, räkna och sitt egets folks historia, kultur och språk.

Las Abejas valde själva ut vilka medlemmar som var lämpligast till att bli lärare. Dels för att de talar tzotzil, men också för att de redan känner barnen. De statliga lärarna kommer ofta utifrån och talar sällan tzotzil.

De utvalda lärarna fick gå en kort kurs och har sedan fått regelbunden fortbildning tre dagar i månaden i San Cristobal de las Casas. Resan, mat och boende betalas av kyrkan. De som utbildar lärarna är frivilliga statliga lärare, som Alicia, som arbetar gratis.

I projektet ingår även nyutexaminerade universitetsstudenter från Mexiko City som under sex månader arbetar för en lön som täcker mat, boende och resekostnader. De fungerar som observatörer ute i lägrena, ger råd till lärarna och hjälper till att ta hand om barnen.

– Ett stort problem för lärarna i lägrena är att de måste improvisera mycket, säger Lourdes Pacheco, 23 år, och observatör. De har ingen bas att utgå ifrån. De saknar resurser och material. Visserligen är det bra att de använder sin kreativitet, men vi kan inte lämna dem med det.

– Framöver kommer vi observatörer att bli mer aktiva i vår roll och göra en undersökning av barnens baskunskaper för att det ska finnas något att arbeta utifrån.

Det lilla material som används idag har projektets personal satt ihop själva. Efter samtal med barnen har deras historier och bakgrunder fått fungera som utgångspunkt för språkhäften i tzotzil, men det är långt ifrån tillräckligt.

Skolministern i delstaten Chiapas ovetande om flyktinglägren

I en stor svart skinnfåtölj i byggnaden för delstatsregeringens utbildningsfrågor sitter Pedro René Bodeas Alvaro. Han är sedan ett år och åtta månader Chiapas ansvarige för utbildning.

Varela har tidigare varit universitetslärare och rektor, men den enda erfarenhet han har av grundutbildning är hans egen, och hans barns skolgång.

Delstatsregeringen har haft stora problem med kontinuiteten på posten. Under de senaste fem åren har Pedro haft fyra företrädare, som fallit bort på grund av korruption, att de inte kunnat sköta jobbet eller att de inte kommit överens med guvernören.

Att zapatistgerillan skulle ha ett eget utbildningssystem har han hört talas om, men han har aldrig sett något av det och vill därför inte uttala sig i ämnet.

– De påstår att deras skolor ska vara integrerade, men de har inte förklarat hur.

Några flyktingläger känner han inte till, och ställer sig mycket frågande till att indianerna säger att statens och delstatens skolor inte skulle undervisa i ursprungsbefolkningens egna språk och deras historia.

– Om det finns ett flyktingproblem så måste man naturligtvis se var de finns och försöka lösa problemet. De som säger att vi inte har ett program för ursprungsbefolkningen ljuger. Vi har sedan flera år tillbaka ett program där indianernas lärare är indianer och ska lära ut deras kultur, historia och språk som andraspråk.

Vad han inte säger är att det i Chiapas finns nio olika indiangrupper med varsitt språk och att de statliga lärarna i indianernas byar ofta kommer från någon annan indiangrupp. En lärare som är tzotzilindian är lika främmande för indianer från cholgruppen som en lärare från Mexiko City.

– Dessutom är det ett välkänt faktum att indianlärarna har alkoholproblem och därför inte är särskilt omtyckta av befolkningen, vilket skapar osämja.

På delstatsregeringens projekt för ursprungsbefolkningens utbildning finns en anställd indian.

Fakta/Chiapas

• Sydligaste av Mexikos delstater. Här finns Mexikos fattigaste och mest marginaliserade kommuner, med landets högsta mortalitet, analfabetism och flest rapporterade dödsfall i kolera och tbc.
• Chiapas är också en av landets rikaste delstater, med stora naturresurser. Turismen inbringar miljonbelopp varje år.
• En fjärdedel av Chiapas fyra miljoner invånare är indianer. Nio indiangrupper finns. Sedan sju år tillbaka pågår ett inbördeskrig mellan zapatistgerillan (EZLN – Zapatistiska armén för nationell frigörelse) och regeringen.
• 1996 skrev de stridande parterna på ett fredsavtal i San Andrés. Det innebär att den mexikanska konstitutionen slår fast att det i Mexiko finns flera olika etniska grupper och att ursprungsbefolkningen har rätt till självbestämmande. Därmed skulle olika traditioner och kulturer ges möjligheter till social och ekonomisk utveckling. San Andrés-avtalet har dock aldrig uppfyllts av regeringen och zapatistgerillan har därför inte lagt ner sina vapen.

Fakta/Zapatistgerillan

• Säger sig slåss för det som den gamle mexikanska revolutionären Emiliano Zapata slogs för under 1910-talet. Hans revolution vann, men han mördades och mer konservativa revolutionärer tog över. De bildade så småningom partiet PRI, som kom att styra landet i 71 år (den 8 december tog en regering från ett annat parti över).
• Zapatas jordreform och utökade autonomi åt Mexikos ursprungsbefolkning har aldrig genomförts. Gerillan anser att det är dags nu.

Fakta/Las Abejas

• Las Abejas betyder bina. Det är namnet på katolsk-pacifistisk indianorganisation där alla medlemmar är tzotzilindianer, som bildades 1992.
• När zapatistupproret började 1994 valde de att ställa sig utanför konflikten och kämpa för ursprungsbefolkningens rättigheter och erkännande som etnisk grupp på fredlig väg.
• På grund av oroligheterna i Las Abejas byar, där regeringsvänliga indianer hotade dem som stödde zapatisterna och tvingade de neutrala att välja sida, valde las Abejas medlemmar till slut att fly till tre flyktingläger i kommunen Chenaló, norr om staden San Critsobal de Las Casas i centrala Chiapas.
• Den 22 december 1997 sköts 45 av deras medlemmar, bland annat barn, gravida kvinnor och gamla, ihjäl av regeringssympatisörer i lägret utanför byn Acteal. Regeringen har inte erkänt dem som flyktingar och anser att de borde flytta tillbaka till sina byar.

Publicerad i Lärarnas tidning 22/2000