Nobels fredspristagare 1992, Rigoberta Menchú, menar att situationen för Latinamerikas ursprungsbefolkningar har förändrats mycket de senaste 30, 40 åren. Bättre tillgång till utbildning och modern teknik har ökat möjligheterna till samarbete och organisering stora, men samtidigt har det sena 1900-talets politiska kamp splittrat ursprungsbefolkningarna i regionen.
Rigoberta Menchú tar emot på sitt kontor i Academía de las lenguas Mayas (Mayaspråkens akademi) i Guatemala City. Det är ett äldre hus av kolonialmodell som ligger strax intill en av stadens stora trafikleder. I huset huserade tidigare försvarsministeriet och i de bakre regionerna finns gamla soldatbaracker.
Menchú gör en grimas åt de tidigare hyresgästerna. För Guatemalas ursprungsfolk har landets militär mest inneburit våld och död. Att Mayaspråkens akademi har kontor i försvarsministeriets gamla byggnader är till viss del symboliskt, ett bevis på att tiderna har förändrats.
För 30 år sedan fanns ingen akademi för mayaspråken och bara tanken att ursprungsbefolkningens barn skulle få lära sig sitt modersmål i skolan var utesluten. Numer läser barnen mayaspråk såväl som spanska i skolan och det finns ett nätverk av lokalradiostationer och en nationell tv-kanal som bara sänder på de olika mayaspråken.
Nästa år kommer det att finnas minst ett universitet som inte bara lär ut mayakulturens språk, traditioner, religion och astronomi, utan där utgångspunkten är att lära ut mayakulturen, inte bara informera om den som Guatemalas nuvarande universitet gör. Detta är naturligtvis stora framgångar för mayabefolkningen, som levt med rasism, diskriminering och marginalisering i mer än 500 år. Rigoberta Menchús egna framgångar är i sig också ett bevis på att tiderna har förändrats.
Det lilla landets andra nobelpristagare (den första var författaren Miguel Angel Asturias, som fick Nobels litteraturpris 1967) är idag inte bara rådgivare åt den nuvarande regeringen i frågor som rör ursprungsfolken. Hon är också egenföretagare, hon mäklar fred i Haiti och är sedan många år tillbaka en internationellt känd förkämpe för sitt folks rättigheter.
Vid en närmare studie av dagens Guatemala visar det sig snart att det inte finns många fler inom ursprungsbefolkningen som likt Rigoberta Menchú har skaffat sig en framträdande roll i landet.
– Om du tittar på den guatemalanska staten av idag och på landets många institutioner och organisationer ser du få ledare av mayahärkomst. Inte ens den tidigare vänstergerillan hade några ledare från ursprungsbefolkningen. De få ledare av mayahärkomst som finns idag är det på sina egna meriter. Deras framgångar beror inte på att befolkningsgruppen som kollektiv har nått några framgångar, säger Menchú.
Hon menar att levnadsförhållandena för ursprungsbefolkningarna i stort i Latinamerika inte har blivit bätte.
– Under 1980-talet levde jag som flykting i Chiapas. Jag mötte då en ursprungsbefolkning som var enad. Nu ser vi hur samma befolkning är splittrad. Det beror på att alla byar i regionen idag stödjer olika politiska partier och grupperingar. Även religionerna är ett stort problem. Olika byar tillhör idag olika kyrkor. Inflytandet från politiska och religiösa grupper påverkar ursprungsbefolkningens kollektivism och andlighet. De partipolitiska, religiösa och ideologiska motsättnngarna blir ett hinder för vår egen integration i samhället.
Menchú målar upp en kultur som för 30, 40 år sedan hade tillgång till egna marker och jord att bruka, som bodde i byar och samhällen där egna regler och lokala lagar gällde. Hon berättar om samhällen där invånarna samarbetade med varandra. De olika befolkningsgrupperna och byarna bytte handelsvaror och erfarenheter. De hjälpte varandra. I Guatemala kom detta att förändras i början av 1980-talet.
Under 1980-talets inledning eskalerade det då 20-åriga inbördeskriget i Guatemala. Militären rekryterade lantbrukare och mayaindianer till medborgargarden som sedermera kom att bli de fruktade paramilitära styrkorna PAC:s, vilka utförde några av krigets värsta massakrer.
Kriget mellan den guatemalanska regeringen och vänstergerillan skapade en klyfta i mayakulturen. Byar som tidigare samarbetat blev misstänksamma mot varandra, precis som i Chiapas under 1990-talet och idag.
Över hela Latinamerika har ursprungsbefolkningarnas kollektivism försvagats de senaste årtiondena. Det handlar allt mer om individuella framgångar eller den egna byns bästa och allt mindre om hela befolkningsgruppens bästa.
– Samtidigt som detta sker har kanske förutsättningarna för att vi ska förbättra vår ställning i Latinamerika aldrig varit bättre.
I och med fredsavtalet i Guatemala 1996 fick mayabefolkningen flera av sina krav på papper. Avtalet ger stort utrymme åt ursprungsfolkens rättigheter och pekar på vikten av jämställdhet mellan landets mestiser och mayabefolkning. Freden har också inneburit att allt fler människor av mayahärkomst återvänder till gångna tiders kulturella identiteter och traditioner.
Menchú tror att freden gjort att mer än någon annanstans i Latinamerika har ursprungsbefolkningen i Guatemala de bästa förutsättningarna för uppnå jämställdhet med den övriga befolkningen. Hon håller med om att det kan tyckas som att ursprungsfolken i Mexiko, Bolivia och Ecuador syns och hörs mer. Att de kanske har tagit större plats i sina länder, men hon tror att den politiska kamp som dessa människor deltar i snarare bromsar än påskyndar integrationsprocessen eftersom det mer handlar om en ideologisk och partipolitisk kamp, än om olika befolkningsgruppers rättigheter.
– Inbördeskriget i Guatemala handlade om klasskamp. Vänstergerillan kämpade inte för mayabefolkningens rättigheter och våra önskemål om att få leva på samma villkor som alla andra i Guatemala. Kriget försenade bara den processen. I resten av Latinamerika fortsätter samma slags klasskamp. Precis om här på 1970- och 1980-talen handlar konflikterna i Bolivia och Ecuador om vänsterns idéer och tankar, inte om ursprungsfolkens rättigheter. Om man inte stoppar dessa konflikter tror jag att ursprungsbefolkningarna bara förlorar på dem i längden.
För Menchú vilar hoppet på de framtida ledarnas och ungdomens axlar. Enligt henne krävs det nya ledare. De som redan engagerat sig i vänsterrörelsen eller i de sociala rörelsernas kamp är förlorade.
– Att återvända till sina kulturella och andliga värderingar efter att ha varit aktiv i vänsterrörelsen, utan tro på andlighet, går inte. Som tur var ser vi nu nya ledare bland mayabefolkningen i Guatemala. De är lokala ledare som har visioner med rötter i våra värderingar och traditioner.
Dessutom har dagens ungdom större möjligheter än någonsin att studera på universitetet, konstaterar Menchú.
– Idag är det också mycket enklare att kommunicera mellan byar, samhällen och över gränser, och våra ungdomar vet hur man gör. De är dessutom villiga att återvända hem från universitetet och dela med sig av sina kunskaper, men ett hinder för detta är tyvärr bristen på arbetstillfällen i byarna.
För första gången har Guatemalas regering skapat ett rådgivande organ med fokus på frågor som rör ursprungsfolken. Tanken är att rådet ska hjälpa regeringen att få med ursprungsfolkens prespektiv i alla sina planer. Rigoberta Menchú menar att rådets mål först och främst är att få inflytande över regeringens politik, men på lång sikt är det den guatemalanska staten som måste förändras.
– Staten är djupt rasistisk och diskriminerande gentemot ursprungsbefolkningen. Det har kostat oss mycket att få de tjänstemän och kvinnor och chefer ur mayabefolkningen på plats inom staten. Att förändra statens syn på vår kultur och öka vårt inflytande kommer att ta tid. Det kommer inte att ske under min livstid. Det viktiga just nu är att få inflytande på regeringen och kongressen, för att på så sätt öka budgeten för de institutioner som arbetar med ursprungsfolkens frågor.
Tidigare i år var Menchú målsägande i den första rasistdom som någonsin fällts i Guatemala. Med hjälp av 33 vittnen, varav 32 var mestiser, och ett flertal experter i det spanska språket lyckades åklagarsidan bevisa att fem medlemmar av det förra regeringspartiet, högerpartiet FRG, diskriminerat Menchú, både genom ord och gester, i en offentlig debatt.
De fem FRG-medlemmarna dömdes till tre års fängelse eller 56 000 kr i böter för rasism. Domen grundade sig på en lag mot diskriminering på grund av kultur, kön, handikapp, religion och hudfärg som skapades 2002. Lagen bygger på en paragraf i 1996-års fredsavtal.
Ett av vittnena i rasisträttegången var vice utrikesminister Martha Altolaguirre, som senare sagt att hon aldrig skämts så mycket i hela sitt liv över att vara guatemalan som den dag Menchú smutskastades. Ändå var de uttryck och gester som de dömda använde sig av inget speciellt, utan sådant som mayabefolkningen får höra och se varje dag. Det var uttryck som ”var inte en sådan indian” och ”smutsindian”.
Efter rättegången sa de dömda själva att det inte var förrän efter att de hört åklagarsidans och språkexpeternas argument som de förstod att de faktiskt var rasister. Så djupt rotad är diskrimineringen av ursprungsbefolkningen. Domen kommer nu att fungera som prejudikat för ett flertal liknande fall i Guatemala.
Organisationer från Bolivia och Ecuador har hört av sig till Menchú för att få ta del av åklagarsidans argument och bevis i form av de djupa språkliga analyserna. Liknande rättegångar som den i Guatemala kan nu vara att vänta i Bolivia och Ecuador. Rigoberta Menchú anser att det enda sättet att bekämpa rasism är i domstol.
– Den största effekten av rättegången går inte att mäta. För första gången ifrågasattes mestisernas vardagliga agerande gentemot ursprungsbefolkningen.
De latinamerikanska ursprungsfolkens rätt att leva på jämlika villkor med regionens andra folkgrupper är fortfarande långt ifrån självklar idag. Befolkningsgruppernas kollektiva medvetande må också vara splittrat, men individuellt framgångsrika ledartyper som Rigoberta Menchú har ändå öppnat fältet för mer inflytande. Finns det en latinamerikansk regering med en etniskt medveten politik om 30 år?
– Kanske, men jag har inga höga förväntningar. Att vi skulle få en president från ursprungsbefolkningen under min livstid, tror jag inte. Toledo i Peru är ett bra exempel på en politiker som har tappat kontakten med sina rötter, säger Rigoberta Menchu.
Publicerad i tidskriften Latinamerika 4/2005