Sju år efter fredsavtalet i Guatemala fortsätter militären att utöva stor makt över statsapparaten, ursprungsbefolkningen är lika diskriminerad som under kriget och de sista åren har våldet och dödshoten mot journalister, MR-arbetare och vittnen i rättsprocesser ökat.
– Här är det gratis att hota någon till döds, säger Tom Koenigs, chef för FNs uppdrag att övervaka fredsprocessen i Guatemala (MINUGUA).
De mänskliga rättigheternas kris i Guatemala är ingen nyhet. De har alltid varit i kris, långt innan USA trappade upp kriget mot terrorismen efter den 11 september 2001. Enligt Tom Koenigs kommer sig situationen av de svaga statliga institutionerna i landet, politikernas bristande socialpolitik och vilja att följa fredsavtalet, den stora klyftan mellan rika och fattiga och givetvis spåren av det 36 år långa inbördeskriget.
– Staten, inklusive polis- och rättsväsendet och de politiska partierna, är svag, säger Koenigs.
– Det värsta är den utbredda straffriheten. Folk behöver inte stå till svars för sina brott. Ingen har hittills fått stå till svars för brott begångna under kriget. Detsamma gäller brott som begås idag.
FN-chefen ser som så många andra en stark koppling mellan krigets ouppklarade brott och dagens laglöshet. Det finns flera fall där bybor på landsbygden tagit lagen i egna händer. De har misshandlat misstänkta brottslingar, sedan hällt bensin på dem och låtit dem brinna till dötts. Detta sker främst i områden som drabbades av extremt våld under.
Ingen ljusning
Tyvärr ser inte Koenigs någon ljusning, trotts rådande valkampanj och klara tendenser till regimskifte. Av elva presidentkandidater har ingen nämnt något av behovet att förstärka de statliga institutionerna eller ens att accelerera den avstannade fredsprocessen.
– Självklart spelar det roll vem som vinner, om det är någon från oligarkin eller från den sittande regeringen, eller någon från mitten, men det finns ingen tydlig vänsterkandidat eller någon tendens till en modernisering av staten. Inte eller finns det någon tilltro till nationalkongressen som lagstiftande församling.
– Sedan fredsavtalet har vi haft två regeringar. Först var det Arzús regering som skrev under avtalet och tog flera viktiga kliv framåt i processen, men några konkreta reformer genomförde den aldrig. Den nuvarande regeringen har genomfört några punkter till, men har inte visat någon vilja att accelerera processen. Nästa regering kommer med all säkerhet inte heller att visa det. Fredsavtalet är något långsiktigt som måste finnas med i alla partiers program. Det innehåller mänskliga rättigheter, ursprungsbefolkningens rättigheter och flera politiska aspekter, säger Koenigs.
Majoriteten indianer
Guatemalas ursprungsbefolkning utgör över hälften av befolkningen, varav de flesta tillhör landets 57 procent fattiga. Det var dessa fattiga och jordlösa människor som drabbades hårdast av kriget. De som inte dödades eller tvingades in i militären, paramilitära grupper och gerillan tvingades på flykt. Enligt fredsavtalet ska deras rättigheter förstärkas, men de är lika diskriminerade idag som under kriget.
Enligt Koenigs krävs det en politisk förändring för att situationen ska förändras, men så länge politikerna tillhör, eller stöds av, den oligarki på tre procent av befolkningen som äger 67 procent av marken och än mer av industrin kommer inget att ske. Alla partierna har också stort inflytande av militären.
Sedan militärkuppen 1954 har militären haft en stark kontroll över regeringsmakten. Fortfarande efter fredsavtalet sitter högt uppsatta militärer med i regeringarna. För ett par år sedan gick det rykten på en militärkupp, men inget skedde.
– Idag finns inget sådant hot. Militären tycks ha avsagt sig alla öppna politiska projekt, men å andra sidan finns det fortfarande inget parti som kan tänka sig att styra oberoende av militären. Militärens makt har inte ökat, men det har deras del av statsbudgeten, säger Koenigs.
Paramilitärer stort problem
Två större problem är krigets före detta paramilitära grupper (Patrullas de Autodefensa Civil, PAC) och de ökade antalet brott med anknytning till före detta militärer och maffialiknande brottsorganisationer.
PAC skapades 1982 av diktatorn General Efraín Ríos Montt när han gjorde statskupp samma år. Genom att tvångsrekrytera den fattiga landsbygdsbefolkningen till paramilitära grupper hoppades militären kunna hindra gerillan från att få fotfäste på landsbygden. När grupperna avvecklades 1996 bestod de av flera hundratusen personer och hade utfört många av krigets värsta massakrer på civilbefolkningen.
De senaste åren har paramilitärerna återigen vaknat till liv och hotat med våld om de inte får ersättning för förlorad arbetsinkomst under kriget. De har nu erbjudits 2,4 miljarder kronor. Detta ska ses i skuggan av att hälsovårds- och utbildningsbudgeterna tillhör de lägsta i Latinamerika och att inget av krigets offer hittills fått någon ersättning.
– Frågan om PAC är mycket komplicerad. Det är totalt oansvarigt av regeringen att lova dessa grupper ersättning för förlorad arbetsinkomst. Det är bara valpropaganda strax innan valet. Här i landet finns massor av familjer som förlorat anhöriga, att då hedra PAC och glömma offrena är ytterst oansvarigt, menar Koenigs.
Paramilitärerna har de sista två åren legat bakom flera fall av kidnappningar, våldsamma manifestationer och ockupationer. De har dock inte kopplats samman med de sista årens många fall av dödshot, överfall, misshandel, inbrott, rån och till och med avrättningar på människor som jobbar med mänskliga rättigheter. Det finns flera tecken på att dessa brott begåtts av organiserade grupper med militär anknytning.
I början av året föreslog därför representanter för det civila samhället och Guatemalas ombudsman för de mänskliga rättigheterna (MR-ombudsmannen) att en särskild kommission (Comisión Investigadora de los Cuerpos Ilegales y Aparatos Clandestinos de Seguridad, CICIACS) skulle skapas för att utreda dessa fall.
– Förslaget bygger på att bekämpa den utbredda straffriheten i landet och den maffialiknande aktivitet av före detta militärer som bland annat utgör ett hot mot statliga organ och enskilda organisationer. Varken den nuvarande eller den förra regeringen har lyckats utreda dessa gruppers verksamhet. Därför har det civila samhället, och vi inom FN och OEA bett om att utländska expert kommer hit och undersöker fallen.
Trots det stora stödet för CICIACS, som bland annat backas upp av svenska ambassaden och svenska biståndsorganisationer med verksamhet i Guatemala, har förslaget stött på hinder. Problemet är att FN inte är beredda att stödja en sådan kommission om inte Guatemalas rättsväsende förstärks, medan MR-ombudsmannen och det civila samhället tycker att man bör komma igång så snart som möjligt.
– Om staten ska kunna straffa och fängsla brottslingar ur dessa grupper måste det finnas en bra polis som kan arrestera dem, ett bra fängelse för att hålla dem kvar och en åklagare som kan utreda fallen och finna medbrottslingarna. Just nu utgör inte de statliga institutionerna något hot för dessa grupper, istället hotas de statliga organen ständigt av dem, och här i landet ställs ingen till svars för dödshot även om du har telefonnumret till den du hotat inprogrammerat på din telefon, säger Koenigs.
FN-uppdrag avslutas
MINUGUA har funnits i Guatemala sedan 1994, men ska enligt planerna snart lämna landet för att låta andra FN-organ och den guatemalanska staten ta över uppföljningen av fredsprocessen. Den institution som hjälpt FN i arbetet med de mänskliga rättigheterna är MR-ombudsmannen, men för närvarande är det den lägst prioriterade av statens alla organ och lider stor brist på pengar.
Ombudsmannens svaghet och de allt fler hoten mot MR-arbetare har dock gjort att FNs kommission för de mänskliga rättigheterna beslutat att öppna ett kontor i Guatemala. Förhoppningen är också att CICIACS ska kunna bli ett stöd i arbetet i framtiden.
Koenigs tycker att detta stöd är viktigt, men menar att det är av större vikt att det guatemalanska samhället investerar i sociala program:
– De rika betalar inte skatt här. Trots att det står i fredsavtalet har inte regeringarna lyckats höja skatteintäktens del av statsbudgeten till 12 procent. Det största motståndet kommer från den oligarki av storföretagare som styr landet. Till skillnad från Europa finns här ingen tradition av att utjämna sociala skillnader i samhället genom skatt. Istället ber de rika om pengar från andra länder. De ber om en solidaritet som de själva inte är beredda att betala.
Fattigdom leder vill våld
– Den sociala utvecklingen har avstannat och brottsligheten ökat. Idag kan du beställa ett mord för en billig peng och folk smugglar droger för enorma mängder pengar. Det finns inte heller några myndigheter som kan stoppa detta. Hur säger du till en polis som smugglar droger att inte göra det när hans familj inte har någon mat. Den låga utvecklingsnivån är sorglig och hindrar utvecklingen av utbildningssystemet och infrastrukturen. Det skapar våld. Våld är en extrem yttring av fattigdom.
Så länge Guatemalas överklass, militärledning och före detta gerilla inte tar ansvar för krigets grymheter och släpper in landets fattiga och diskriminerade ursprungsbefolkning i samhällsutvecklingen kommer situationen för de mänskliga rättigheterna att fortsätta vara dålig. Fredsavtalet innehåller punkter som alla utgör en bra bas för att förbättra situationen, men än så länge är de guatemalanska politikernas vilja, eller snarare deras finansiärer, att genomföra avtalet låg.
Publicerad i Världshorisont 4/2003