Honduras nya president Juan Orlando Hérnandez bjuder in utländska företag att skapa egna stater på honduranskt territorium. Han lovar även utländska investeringar inom gruvnäringen, tunga privatiseringar och hårdare tag mot brottsligheten. Konflikterna lär bli många och hårda i det fattiga centralmerikanska landet de kommande åren.
I början av februari anlände en grupp sydkoreaner till Honduras sydvästra provins Choluteca. Med löfte om att investera motsvarande 26 miljoner kronor ska gruppen, som representerar den koreanska ståljätten Posco, genomföra en förstudie för bygget av en stadsstat med egna rättigheter, fristående från övriga Honduras.
Bygget är kontroversiellt och har under flera år mött hårt motstånd från inte minst det honduranska civilsamhället, men även från landets högsta domstol och flera politiska partier. Det är först med landets nytillträde president Juan Orlando Hérnandez som idén faktiskt konkretiserats.
Faktum med att det bara rörde sig om dagar efter att han tillträtt, den 27 januari, innan han gav klartecken åt sykoreanerna. Presidenten har också varit en av de mest drivande bakom projektet.
– Det var Juan Orlando som först föreslog stadsstaterna med möjlighet för utländska företag att skapa egna områden där de kan utvinna mineraler, energi och annat utan att betala skatt eller någon kompensation till staten eller de invånare som ägde marken tidigare. Han kommer sälja ut hela landet och belåna oss upp till öronen. Vi kommer bli som Panamakanalen, säger Bertha Cáceres, ledare för ursprungsfolksrörelsen COPINH som i över ett halvår förföljts av den honduranska staten för sitt civila motstånd mot ett dammbygge i norra Honduras.
Juan Orlando Hérnandez är advokat och känd för att under sina år som parlamentsledamot för det konservativa Nationella partiet ha ägnat mycket tid åt säkerhets- och rättsfrågor. När Porfirio Lobo Sosa valdes till president i de kontroversiella val som genomfördes efter statskuppen 2009 tog Hérnandez plats som parlamentets talman.
Under Hérnandez ledning röstade i januari 2011 en stor majoritet i parlamentet igenom en grundlagsändring som gjorde det möjligt att ge särskilda privilegier åt områden på upp till 33 kvadratkilometer inom Honduras territorium. Förutom privilegier som lägre skatt, egna poliskårer och lagar skulle områdena även kunna undantas Honduras lagar. Frågan är om de då ens är ”Honduras” i egentlig mening.
President Lobo försvarade grundlagsförändringen med att landet behövde utländska investeringar och att flera utländska företag med intresse av att bygga egna städer i landet skulle skapa tusentals arbetstillfällen. Ett stort problem i sammanhanget är att många av de områden som pekas ut som möjliga platser för ”stadsstaterna” var omdiskuterade. Om de inte låg på mark som historiskt tillhör ursprungsfolk låg de på land som sedan 1990-talet varit epicentrum i blodiga ägarkonflikter mellan förmögna företagare och jordlösa bönder.
I oktober 2012 förklarade 13 av högsta domstolens 15 domare lagen om stadsstater grundlagsvidrig. Beslutet möttes av öppen kritik från inte bara parlamentet med Hérnandez i spetsen, utan även president Lobo. Bara månader därpå avsatte parlamentet fyra av högsta domstolens domare, helt i strid mot grundlagen som säger att domarna är valda på livstid. Domstolen tog senare tillbaka sitt utlåtande om stadsstaterna.
Konflikten mellan parlament och presidentämbete å ena sidan och högsta domstolen å den andra sidan visar att den institutionella kris som Honduras befunnit sig i allt sedan parlamentet, med stöd av högsta domstolen och militären, avsatte presidenten 2009 fortfarande pågår. Det faktum att det Nationella partiet, understött av det Liberala partiet, tagit kontroll över hela statsapparaten innebär i korthet att de gör vad de vill.
– Nationella partiet och liberalerna har tillsammans styrt landet i 120 år. Nu kontrollerar Nationella partiet allt, alla statliga institutioner. Innan valet skapade man också en ny militärpolis, officiellt utbildad för att bekämpa brott, men i realiteten ett instrument för förtryck, säger Rafael Alegría, ledare för bonderörelsen Vía Campesina i Honduras och parlamentsledamot för vänsterpartiet Libre.
Juan Orlando Hérnandez valdes till president den 24 november, med 34 procent av rösterna mot 28 procent till Xiomara Castro de Zelaya från Libre. Både Libre och ett annat parti ropade valfusk, men valobservatörer från en rad internationella organisationer menade att valet gått rätt till.
För det Nationella partiet var det en historisk vinst. För första gången någonsin fick partiet förnyat förtroende på demokratisk väg. Samtidigt gick man kraftigt bakåt i parlamentet, liksom det Liberala partiet. Bakom tillbakagången stod två nya partier som tillsammans lyckades få 50 av 128 mandat.
Med sina 48 mandat tvingas det Nationella partiet nu söka stöd hos liberalerna med 27 mandat. Oppositionen har lovat att sätta alla käppar de kan i hjulen för regeringen. De leds av Manuel Zelaya Rosales, partiledare i Libre och Xiomara Castro de Zelayas make.
Det var Manuel Zelaya som avsattes 2009, på pappret som representant för det Liberala partiet men i realiteten socialdemokrat. När han två år efter kuppen bildade sitt nya parti, Libre, slog han sig samman med bonde- och fackföreningsrörelserna.
Valet av Xiomara Castro de Zelaya som Libres presidentkandidat såg länge ut som en vinstlott. Med sina löften om sammanförståndspolitik såg det länge ut som hon skulle vinna, men etablissemanget stod emot. Medierna utmålade henne som ”okunnig hemmafru” och ”socialisten” Zelayas nickedocka. Valrörelsen blev inte bara verbalt tuff, utan även blodig. 39 kandidater till parlaments- och borgmästarvalen, varav majoriteten från Libre, fick sätta livet till.
Liksom alla val under 2000-talet kom säkerhetspolitiken att stå i fokus. Landet är idag med 85 dödade per 100 000 invånare och år världens mest våldsamma där det inte pågår krig. Löften om ”hårda tag” vinner röster.
I praktiken avgjordes valet när regeringen i september placerade ut en nybildad militärpolisiär styrka i de kriminellt tyngst belastade stadsdelarna i huvudstaden Tegucigalpa och industristaden San Pedro Sula. Idén var Hérnandez egen. Styrkans alla tillslag dokumenterades noga av media och lyftes sedan i kampanjfilmer på tv och i tal till väljarna.
Medicinen är gammal. Med undantag för ett år har militären i Honduras satts in att stödja polisen varje år sedan 2002. Argumentet är att poliskåren måste reformeras och att i väntan på att det görs får militären avlasta poliserna. Men reformerna genomförs aldrig, och våldet bara ökar.
Det nya med Hérnandez militärpoliser är att de inte står under justitiedepartementets kontroll, utan försvarsdepartementets. Styrkan koordinerar inte med polisen och tar inte hänsyn till det polisiära arbete som pågår i de områden de opererar i.
– Det är ingen idealisk lösning, men vi befinner oss i ett katastroftillstånd och då har vi rätt att sätta in militären. Riskerna för övergrepp på de mänskliga rättigheterna är stora, men det finns områden ditt polisen inte kan nå utan eldunderstöd och då är den här typen av militärpoliser den bästa lösningen, säger Marcela Castañeda, juridisk rådgivare i presidentkansliet och tidigare vice säkerhetsminister med ansvar för mänskliga rättigheter.
Lika tuff som säkerhetspolitiken tycks Hérnandez ekonomiska politik bli, vilket inte minst genomförandet av ”stadsstaterna” visar. Strax före sitt tillträde banade det avgående parlamentet vägen för privatseringar av både de statliga el- och telebolagen. Han har även öppnat för utländska investeringar inom gruvnäringen, vilket inte varit möjligt sedan Zelaya satte stopp för detta 2007.
Det mesta talar för fortsatt tuffa konfrontationer i Honduras, inte bara inom statsapparaten, utan även ute i landet. Oppositionen kommer bekämpa den ekonomiska politiken och såväl ”stadsstater” som den privatiserade gruvnäringen kommer möta motstånd bland landets ursprungsfolk och 300 000 jordlösa bönder.
– Folk kommer inte sitta med armarna i kors, säger Rafael Alegría.
– Det kommer bli tufft. Presidenten har egna intressen i flera av sina projekt. Vi kommer att få se mer av militarisering, kriminalisering av folkrörelser och terror, säger Bertha Cáceres.
Publicerad i Ordfront Magasin, nr 2 2014