481 år efter spanjorernas ankomst till Mexiko fortsätter förtrycket av ursprungsbefolkningen. Delstaten Chiapas nio olika indiangrupper lever än i dag utan rätt till den mark som en gång var deras och utan ett konstitutionellt erkännande att de utgör flera olika etniska grupper med egna språk, traditioner och annan kultur.
Sedan sju år tillbaka pågår en intensiv kamp för att höras, men regeringen och militären gör allt för att understödja intern splittring bland indianerna.
”I 500 år har hänsynslösa krafter gått i krig mot vårt folk. De har tvingat till sig våra resurser och stulit våra andliga värderingar. De har försökt att kuva, muta och utplåna hela befolkningar. De har förvandlat rättvisa till damm och de har skapat lagar för att rättfärdiga sina orättvisor. I mer än 500 år har vårt folk kämpat mot dessa orättvisor. […] Aldrig mer ett Mexiko utan oss!”
Texten är skriven av Mexikos Nationella Kongress för Ursprungsbefolkningen och kan läsas på Skammens pelare utanför byn Acteal, norr om San Cristobal de las Casas i den mexikanska delstaten Chiapas. Skammens pelare är ett monument bestående av en kolonn av människokroppar som inlindade i varandra sträcker sig mot himlen. Den danske konstnären Jens Galshiot donerade, förra året, pelaren till folket i Acteal, till minne av den massaker som den 22 december 1997 lämnade 45 dödade, däribland kvinnor, barn och gamla, utanför den provisoriska kyrkan i flyktinglägret utanför byn.
Flydde våldet
Massakerns offer var alla medlemmar i den katolsk-pacifistiska indianorganisationen Las Abejas (bina) som under hösten 1997 valde att fly sina byar och samhällen för att bo tillsammans i tre flyktingläger i kommunen Chenaló. De flydde undan de paramilitärer som hotade dem med våld om de inte tog ställning mot zapatistgerillan och för regeringen.
– Paramilitärerna och regeringssympatisörerna var våra grannar, kompisar, familjemedlemmar, söner och döttrar, säger Jose Vasquez, medlem av Las Abejas och boende i flyktinglägret i X´oyep.
– Nu slåss söner mot fäder och sådant gör ont i hjärtat. Det började med att zapatistanhängarna blev kidnappade och slagna, men vi trodde inte att de problemen skulle drabba oss. Tyvärr gjorde de det. Nu har de buntat ihop oss med zapatisterna för att vi talar om fred och det civila samhället.
Las Abejas bildades 1992 till följd av en markkonflikt som ledde till att fem oskyldiga indianer dömdes till fängelse. Tillsammans lyckades invånarna i deras hemby få dem utsläppta.
Kamp utan vapen
Ur händelsen föddes Las Abejas, men det dröjde tills 1994, när zapatistupproret började, innan de bildade en stabil organisation med styrelse och byrepresentanter. Samtidigt valde de att som en del av det civila samhället ställa sig utanför konflikten och kämpa för ursprungsbefolkningens rättigheter och utökade autonomi, utan vapen. Under samma period organiserade sig zapatisanhängarna i kommunen. De valde att stödja den väpnade kampen. Fram till 1997 levde och arbetade de sida vid sida, tillsammans med dem som stödde regeringen, i sina byar.
Joses kamrat Manuel Perez Perez, som är sekreterare i Las Abejas styrelse, berättar att under hösten 1997 blev läget allt mer hotfullt och att våldet ständigt låg i luften.
– Vi hörde skottlossning nere i dalen varje natt. Delstatsguvernören och Chenalós borgmästare såg till så att regeringssympatisörerna i våra byar fick vapen. De sa till oss att de inte vill ha några organisationer, att det bara fanns ett parti, regeringspartiet PRI, men vi vägrade acceptera det. När de anklagade oss för mordet på en person i en grannby valde flera av oss att lämna våra byar och flytta till lägrena i Acteal, X´oyep och Tzajalchen.
Strax därefter kom en grupp paramilitärer, före detta grannar och bekanta, till lägret i Acteal och lämnade 45 döda efter sig. En sergeant ur mexikanska armén har senare berättat hur vapnen köptes illegalt för statliga medel i Guatemala, och sedan gavs till indianerna i den regeringsvänliga indianorganisationen Paz y Justicia (fred och rättvisa), vilka utförde dådet. I dag sitter mördarna i fängelse, men borgmästaren har släppts i brist på bevis.
– När militären passerade efter massakern frågade jag dem varför de inte gjorde något, säger Manuel.
– De frågade mig vem jag var, om jag var zapatist. De ville se mina papper. De sa att de inte hade med massakern att göra och inte ville komma och titta, att det var en sak mellan oss indianer.
Militär bevakning
Den militära bevakningen av Las Abejas läger är stenhård. Varje dag passerar beväpnade konvojer och i lägrens utkanter vakar soldater, men den militära överbefälhavaren i Chenaló säger att de utför socialt arbete.
– Vi håller på med socialt arbete här, säger han.
– Vi bjuder folket i kommunen på mat, hårklippning, sjukvård och tvätt helt gratis. Att vi patrullerar utanför Acteal beror på att jag måste hålla koll på de andra posteringarna. Visst finns det paramilitärer, men de är samma personer som zapatisterna, och de där människorna i Las Abejas är lite halvkonstiga. De blandar ihop kyrkliga fredsbudskap med politik och vill egentligen inte alls ha fred.
Vill ha erkännande
Las Abejas och zapatisterna kämpar för samma saker. De vill att den mexikanska konstitutionen erkänner ursprungsbefolkningen som etnisk grupp, ger dem rätt till mer självbestämmande och att organisera sig. På så sätt menar de att deras chanser till ekonomisk och social utveckling ökar, och att de själva kan sköta skolundervisningen åt barnen. I regeringens skolor får barnen lära sig statens syn på historien, där ursprungsbefolkningen spelar en undanskymd roll, och undervisningen i modersmålet och indianernas traditioner, historia och kultur är minimal.
Delstatsregeringens ansvarige för undervisningsfrågor, Pedro René Bodeas Alvaro, förklarar dock att det visst finns sådan undervisning i skolorna i Chiapas. Han menar på att det är indianernas interna problem som gjort att det inte fungerar och att många familjer bor så avlägset att det är omöjligt att ge dem alla undervisning, precis som att de inte kan ge alla el och vatten.
– Det är folket själva som kastar ut lärarna, för att de tillhör fel parti, fel religös grupp eller lägger sig i byns angelägenheter. Dessutom vet vi alla att många indianer har alkoholproblem, även lärarna. Vi vill att det ska finnas en bra skola i varje by, men på grund av interna stridigheter väljer indianerna att sätta upp flera skolor med sämre kvalitet.
Han säger också att lärarna är indianer, men han säger ingenting om att det i Chiapas finns nio olika indiangrupper med lika många språk, traditioner och kulturer. En tzotzilindian är en lika främmande lärare, som en mestis, i en cholby. Om zapatisternas alternativa skola vet han bara att den är integrerad, men att zapatisterna inte förklarat vad de menar med integrerad.
I zapatisternas och Las Abejas program för ökad autonomi ingår egna skolor, där lärarna kommer från samma indiangrupp som barnen och undervisningsspråket är indianernas eget. Spanska är andraspråk och historien är indianernas. I undervisningen ingår även socialt uppträdande och mänskliga rättigheter, men än så länge är det svårt att finansiera detta.
– Det är viktigt inför framtiden att barnen lär sig om sin kultur och sina rättigheter för att sedan kunna göra något för vår kultur, säger Lorenzo Vasquez, Las Abejas-lärare i X´oyep.
– I dag är det få som känner till vilka rättigheter vi har och än färre som kan prata om dem. Därför är det viktigt att barnen lär sig dem, och sin kultur, för att på så sätt föra våra traditioner vidare.
Splittring
Lärarna i Las Abejas och zapatisternas skolor arbetar alla frivilligt utan lön. De har gått ut sjätte klass och får sin utbildning av volontärer från enskilda organisationer, universitet och kyrkor. Samtidigt som de är lärare ska de även försöka försörja familjen. Zapatisterna har sagt nej till de statliga lärarna, men hos Las Abejas skulle de gärna låta barnen gå i den statliga skolan, om den fanns. Så länge regeringen inte erkänner dem som flyktingar får de inga lärare. När de väl kommer tillbaka till sina byar hoppas de kunna fortsätta sin alternativa undervisning på kvällarna.
Men de flesta tycker att det bästa vore om de själva fick sköta om sin skola. Problemet just nu är dock att fler och fler indianbyar splittras och bråkar inom den egna gruppen, vilket gör det svårare att enas om saker som skolgång, organisering och interna problem. Med regeringspartiet PRIs förlust i både presidentvalet och guvernörsvalet i Chiapas ser många en möjlighet att kunna samla de olika grupperingarna inom ursprungsbefolkningen för att på så sätt föra en dialog och bli slagkraftigare i framtida samtal med regeringen.
Några som arbetar med det är RAP (Autonoma pluretniska regioner).
– Vi arbetar just nu med att skapa ett råd med representanter från områdets alla indianorganisationer och grupper, säger Marcelino Gomez Nuñez, RAPs ordförande och tzotzilindian.
– Vi måste gå ihop allihop för att finna lösningar på våra problem. Förhoppningsvis ska rådet kunna leda vidare till en nationell kongress där vi kan diskutera våra politiska, ekonomiska, sociala och kulturella mål. Och utifrån detta finna en gemensam bas i kampen till utökat självbestämmande och autonomi.
Chanser till dialog
Han ser givetvis ett problem i att för första gången i landets historia samla nio olika indiangrupper med i sin tur ett flertal interna grupperingar, fast samtidigt ser han möjligheter att lyckas.
– Med den nya regeringen känner sig de indiangrupper som stött regeringen PRI, som till exempel Paz y Justicia, ensamma. Det ger oss större chanser till en dialog utan statlig inblandning.
Innan zapatistupproret var Paz y Justicia en organisation för lokal utveckling med statligt stöd. Nu anses de vara en av regionens starkaste paramilitära grupper. Efter valet har det visat signaler till dialog.
– Med det nya makthavarna och våra försök till dialog mellan organisationerna tror vi att vi är inne i en process för att, ett steg i taget, förändra det samhälle vi lever i. Kampen fortsätter och vi måste förstärka det civila samhälle som vi håller på att skapa. Vi måste ändra konstitutionen så att vi kan finna nya former att arbeta efter, tillsammans med regeringen och delstatsregeringen.
Så länge militären är kvar i Chiapas är dock möjligheterna till förändring svår. De mellan 40 och 70 000 soldater som är stationerade i regionen är en tydlig signal till alla att det förtryck som inleddes av spanjorerna i början av 1500-talet fortsätter. Liksom spanjorerna byggde sina kyrkor och städer ovanpå indianernas viktiga städer och tempel slår i dag den mexikanska armén upp sina läger på indianernas heliga platser, åkrar och intill vattendrag där boskap och människor hämtat vatten i hundratals år.
Fakta/Politiska läget i Mexiko och Chiapas
Den 8 december tillträder Mexikos nya president, Vicente Fox, från högerpartiet PAN. Han är den första presidenten på 71 år som inte kommer från partiet PRI. Även i delstaten Chiapas lämnar PRI guvernörsposten efter 71 år. Pablo Salazar från vänster-centerpartiet PRD tar över i fronten för en koalition av fyra partier. Chiapas lider sedan sju år tillbaka av ett inbördeskrig mellan zapatistgerillan (EZLN), som säger sig slåss för indianernas rättigheter, och regeringen. 1996 skrev de stridande parterna på ett fredsavtal i byn San Andrés, i norra Chiapas. San Andrés-avtalet har dock aldrig uppfyllts av regeringen och zapatistgerillan har därför inte lagt ner sina vapen.
Fakta/San Andrés-avtalet
Enligt avtalet ska det i den mexikanska konstitutionen slås fast att det i Mexiko finns flera olika etniska grupper och att ursprungsbefolkningen har rätt till självbestämmande, autonomi och att organisera sig, för att på så sätt göra det enklare för dem att bevara sina traditioner och kulturer och öka möjligheterna till social och ekonomisk utveckling.
Fakta/Chiapas
Chiapas är den sydligaste av Mexikos delstater, och gränsar till Guatemala. En fjärdel av delstatens fyra miljoner invånare är indianer. De lever i Mexikos fattigaste och mest marginaliserade kommuner, med landets högsta mortalitet, analfabetism och flest rapporterade dödsfall i kolera och tbc. Men Chiapas är också en av landets rikaste delstater, med stora naturresurser. Här produceras 6,5 % av landets olja, 23 % av naturgasen och 8 % av elektriciteten, och varje år inbringar turismen miljonbelopp.
Publicerad i Världshorisont 4/2000