Dinora Moreno Garcia är en av de få hittills som fått sin förfallna lägenhet i Gamla Havanna renoverad. Upprustningen av kvarteren med kolonialbebyggelse började 1995.

De höga spanska 1800-tals dörrarna i Dinora Moreno Garcias lägenhet i Gamla Havanna når långt över normal svensk takhöjd. Det starka tropiska solljuset från de öppna balkong- och innergårdsdörrarna lyser upp vardagsrummets vita kakelgolv och vitmålade väggar.

Tidigare var taket sprucket och hängde i flagor. Det vackra mönstrade 1800-tals kaklet hade gått sönder på flera ställen, väggfärgen hade skrapats bort och vattenledningarna gav inte ifrån sig en droppe vatten.

– De hade till och med täckt över innergården så att det var mycket mörkare här inne, berättar Dinora.

Hennes hus är ett av de första bostadshusen i Gamla Havanna som har blivit upprustat. Restaureringen av den gamla koloniala stadsdelen satte igång på allvar 1995. Fokus har främst legat på allt som kunnat inbringa en större inkomst åt projektet, med andra ord på museer, hotell, kontor och restauranger. Alla inkomster från dessa inrättningar går uteslutande till restaureringen. Först de sista åren har även bostadshusen fått en ansiktslyftning.

Dinora flyttade in i femrummaren på cirka hundra kvadratmeter redan 1970 då Gamla Havanna var något av Havannas slum. Få utlänningar vågade sig på den tiden in bland de smala kullerstensgränderna. Idag passerar tiotals turister hennes hus varje dag.

– När de stannar nedanför på gatan brukar vi gå in från balkongen så att vi slipper vara med i varenda fotoalbum i Asien och Europa, skrattar Dinoras mamma, Hortensia Cabrera Moreno, som också bor i lägenheten.

Det är Hortensia som sticker ut huvudet över balkongräcket när vi knackar på dörren. Strax intill, på våningen under lägenheten, ligger ett kontor. Dinora öppnar och vi tittar uppför en smal, brant trappa som leder upp till bostaden.

De smala trapporna är typiska för stadsdelen. Ofta låg det en annan lägenhet eller någon form av lager- eller affärsinrättning på nedre plan när husen byggdes under 1800-talet.

– Före revolutionen bodde en amerikansk advokat här, berättar Hortensia. Han var den lagliga representanten för maskintillverkaren Machin & Wall Company som låg mitt emot. Han hade lager på undervåningen och bodde här uppe.

Mycket av originalinredningen har försvunnit i renoveringen, men byggledningen har också behållit, och lyckats framhäva, den gamla arkitekturen.

– Det är som med hela Gamla Havanna, säger Dinora. Det håller på att växa upp något nytt ur det gamla.

Egentligen har det varit så på Kuba sedan spanjorerna åkte hem 1898. Kolonialarkitekturen har blandats med 1950-talsbilar och socialistisk betongfunktionalism. Kubanerna har fått ta tillvara på det som funnits till hands och skapat bostäder i rena museimiljöer. Samtidigt har husen långsamt vittrat sönder. Det är först nu som man genomför en organiserad upprustning.

Inredningen i Dinoras och Hortensias hem är på inget sätt unik, utan väldigt typisk. Skillnaden med många andra kubanska hem är att huset har fräschats upp. Det ger en stark karaktär av gammal spansk borgerlighet.

Liksomi flera andra kubanska hushåll blandas här det moderna kitschiga plastmöblerna och prydnadsföremålen från Kina med trämöbler från 1930-talet, sovjetiska kylskåp och gasspisar, katolska helgon och den afrokubanska religionen santerías mystiska reliker.

Runt teven och videon som har en central plats i vardagsrummet står en modern soffgrupp och ett tonat glasbord, som man kunde finna i vissa hem i Sverige på 1980-talet. Jag påpekar att vi sett dem i snart sagt varenda kubansk lägenhet vi har besökt.

– De är på modet här, skrattar Dinora. Min man tog dem med från en utlandsresa och sedan lät jag en tapetserare klä om soffgruppen.

Strax intill står Hortensia placerat trämöbler från sitt barndomshem. Även byråer och sängar härstammar därifrån. På hyllan vid bandspelaren blinkar en färggrann lampa som förmodligen även säljs på Hötorget i Stockholm. Made in China står det under foten. Den tar uppmärksamheten från den gula keramikgryta som står bredvid. Borde inte grytan stå i köket.

– Det är guden Occhúns symbol, säger Hortensia. Där borta står Changós gryta.

Hon pekar på en röd gryta på en annan hylla. Sedan visar hon oss ut på den lilla balkong som går över innergården, från vardagsrummet till köket. Innanför köket ligger ett tomt kalt rum. Vid ena väggen står ett litet altare med allehanda ting: vaxljus, maracas, vattenglas, färgade dockor och olikfärgade grytor. Det är här som hon ber till sina afrikanska gudar och frågar dem om råd. Hennes mormor kom direkt från Yorubafolkets rike i dagens Nigeria. Hon arbetade som slav åt spanjorerna.

På en liten hylla hennes adoptivdotter Deimas sovrum vakar katolska helgon. Enligt Santeríans anhängare är deras gud och katolikernas gud densamme. De katolska helgonen motsvaras var och en av afrikanska smågudar.

I matsalen hänger den för kubanerna så viktiga glashyllan med allehanda dricksglas, drinkpinnar och små espressomuggar. Helst ska glasen, som här, ha olika bilder eller Havana Club-logos. Det är som om folket vill hålla liv i vår fördom att de alltid är beredda att bjuda på kaffe eller en Mojito. Och visst finns det alltid ett glas rom eller en kopp stark kaffe att bjuda gästerna på.

Vid köket leder en trappa oss upp på takterrassen. Här kan vi se ut över Havannas tak, kyrktorn och hotell. Mitt emot syns Machin & Wall Co:s logo. På baksidan ligger en ödetomt som så småningom ska bli parkeringshus åt ett hotell. Över en liten mur skymtar innergården.

Mellan väggarna ekar svaga röster från kontoret på nedre plan. På andra våningen syns de öppna dörrarna intill Dinoras lägenhet och de gröna plantor som Hortensia sköter om och vattnar när det inte regnar.

– Jag köper dem hos en man som odlar växter på sin gård en bit härifrån, berättar hon. Det är fint med lite grönt runt omkring sig. Han planterar dem till och med i gamla petflaskor.

Petflaskorna med de gröna växterna hänger i balkongräcket i solskenet på innergården. Längs med väggen går några rör ner till en vattentank på bottenplanet. Med nyrenoveringen installerades två svarta plasttankar på taket. Tre gånger i veckan kommer en vattenbil som fyller på tanken på nedre våningen. Därefter pumpas vattnet upp till tankarna på taket. Därifrån är det fritt fall genom ledningarna till kök och badrum. När solen legat på är vattnet riktigt varmt.

Dinora och hennes familj har haft tur. Stadens två miljoner andra invånare bor långt ifrån lika bra. Bostadssituationen är svår. Människor bor trångt och ofta i fallfärdiga och läckande bostäder. Projektet att restaurera Gamla Havanna är lovvärt, men det är en kamp mot tiden. Nästan varje dag sker någon olycka i Havanna när balkonger, tak, golv och väggar rasar samman eller vattenledningar och toaletter spricker.

Tidigare bodde Dinora i en annan del av staden, men med hjälp av Hortensias och hennes egen bostad lyckades hon byta till sig lägenheten i Gamla Havanna. På Kuba köper man inte bostäder. Staten äger alla. Det är däremot fullt tillåtet att byta. Är lägenheten, enligt staten, av speciellt kulturellt eller historiskt värde får den inte bytas. Det är inte heller tillåtet att antalet invånare i en bostad ökar i och med bytet.

Dinora är väldigt nöjd med sitt boende. Även om en ny bytesaffär skulle ge mer än vad hon en gång bytte bort skulle hon aldrig komma på tanken att byta igen.

– Gamla Havanna är livet självt. Här finns folklig värme och liv. Så länge restaureringen fortskrider får vi det alla bättre. Det blir vackrare, säkrare och kulturvärdet lyfts fram. Att flytta härifrån nu vore en mardröm.

Fakta

Gamla Havanna är sedan 1982 med på Unescos lista över Världskulturarv. Restaureringsprojektet leds av Havannas stadshistoriker. Finansieringen sker genom det av staten oberoende företaget Habanaguanex som äger ett flertal hotell, restauranger, kaféer, utomhusserveringar och affärer i Gamla Havanna. Av företagets inkomster går 80 procent till upprustning och 20 procent till sociala projekt som skolor, kliniker för gravida kvinnor, ålderdomshem och bibliotek.

Dinora Moreno Garcia betalar ingen hyra för sin bostad eftersom hon har ett ”innehavsbevis” för den. Alla människor på Kuba måste i dag ha ett sådant bevis för sin bostad. det kan förvärvas genom att bostadens värde betalas till staten. Avbetalningen är 10 procent av familjens samlade inkomst per månad. Ingen ska behöva betala i mer än tio år. Innehavsbevisen kan även bytas i ett komplicerat system.

Enligt den officiella tidningen Granma har de kubanska myndigheterna nyligen gockänt att privatpersoner åter får registrera sig som ägare till tomter och fastigheter. Vid slutet av 1960-talet, när det kommunistiska systemet började bli fast etablerat på ön, avskaffades fastighetsregistret och privat fastighetsinnehav blev därmed i praktiken förbjudet. Men nu har registret återupprättats.

Publicerad i Dagens Nyheter Bostad 5 oktober 2003