”Vad det egentligen handlar om är en statskupp”

När Daniel Ortega och sandinisterna vann presidentvalet 2006 tycktes det som ännu en seger för den latinamerikanska vänstern. Tre år senare slås all form av kritik ner med våld och hot, valfusket frodas och yttrandefriheten begränsas. Som symbol för den nya auktoritarismen står abortförbudet.

När Nidia Ruiz Gonzales, 28 år, gjorde sin första ultraljudskontroll i tolfte graviditetsveckan berättade hennes läkare att fostret inte hade utvecklat något kranium på ovansidan av huvud. Oförstående inför detta faktum undrade Nidia vad det innebar.

Läkaren förklarade att hennes barn inte skulle överleva länge när det väl var fött – max någon timme. Efter det var undersökningen slut och läkaren noterade en ny tid för ett senare ultraljud.

I oktober 2006 blev all form av abort olaglig i Nicaragua. Tidigare var det lagligt med abort vid graviditet efter våldtäkt, då graviditeten utgjorde en fara för kvinnans liv eller som i Nidias fall då fostret var så missbildat att det knappast skulle överleva en födsel.

Den 22 november förra året åkte Nidia till sjukhuset för ett planerat kejsarsnitt.

– Jag såg själv aldrig den lilla pojken, men hans pappa stannade hos honom de tre timmar han levde, säger Nidia Ruiz Gonzales.

Den hårdare lagstiftningen röstades igenom i Nicaraguas parlament knappt två veckor före presidentvalet i november samma år. Till president valdes vänsterpartiets, och den tidigare sandinistgerillan, FSLN:s ledare, Daniel Ortega. Det var tack vare de sandinistiska parlamentsledamöterna som den ny abortlagen kunde instiftas.

Att sandinisterna, som under revolutionsåren på 1980-talet slog ett, om möjligen litet, slag för kvinnors rättigheter och som snabbt fick den katolska kyrkan som värsta fiende, plötsligt bytt fot i abortfrågan var ren valstrategi. På bekostnad av Nicaraguas kvinnor gav Ortegas flört med kyrkan honom fler röster.

– Vårt arbete med kvinnors rättigheter fungerade någorlunda bra tills Ortega blev president, säger Eva María Samqui, koordinatör för det nicaraguanska nätverket Kvinnor mot våld. Familjeministeriet har brutit kontakten med oss och Ortega talar hela tiden om Gud. Hans retorik har blivit mycket mer konservativ och religiös än tidigare.

Kvinnor mot våld består av 150 kvinnoorganisationer och har verkat för kvinnors rättigheter i Nicaragua i 16 år. Eva María Samqui menar att många av de framgångar som de haft sedan starten nu har skjutits i sank av sandinistregeringen.

– Tidigare stod dörren till familjeministern alltid öppen. Nu är den stängd. De särskilda kvinnoavdelningarna inom polisen, där kvinnor tidigare kunnat anmäla övergrepp i mäns frånvaro, är numer öppna för både könen, vilket gör att färre kvinnor vågar sig dit.

Både enligt nätverket och människorättsorganisationen Det nicaraguanska centret för mänskliga rättigheter (CENIDH) har också våldet mot kvinnor ökat under sandinistregeringen. I CENIDH:s årsrapport för 2008 tår det att antalet anmälningar av våld mot kvinnor i de nicaraguanska hemmen med ökade med 30 procent mellan år 2007 och 2008. De sexuella övergreppen i hemmen ökade med en halv procent.

Och just abortfrågan har blivit inte bara kvinnoorganisationernas, utan även journalisters, utländska enskilda organisationers, människorättsorganisationers, FN:s och andra länders regeringars, exemplifiering av den nicaraguanska regeringens övergrepp på de mänskliga rättigheterna. I våras klassade FN:s kommission mot tortyr den nicaraguanska lagstiftningen som just tortyr.

Några siffror på vilka effekter lagstiftningen fått är svåra att få tag i, men generellt anses det i idag stort sett omöjligt att ens genomföra en illegal abort då läkarna är livrädda för att bli påkomna. Enligt en katolsk kvinnorättsorganisation, Katoliker för självbestämmanderätt, dog det 95 kvinnor till följd av graviditet i Nicaragua förra året. Minst 13 av dem hade överlevt om de hade fått göra abort. Året innan var samma siffror 12 av 115.

För vicechefen på CENIDH, Marlin Sierra Palma, är abortfrågan en effekt av att de politiska och medborgerliga rättigheterna har blivit allt mer begränsade i Nicaragua de senaste tio åren. Framför allt beror det på den politiska pakt som det liberala partiet PLC ingick med den sandinistiska oppositionen år 2000. De två partierna delade upp alla statliga institutioner och parlamentet mellan sig.

– Politik har blivit ett sätt att få pengar och makt, inte att förändra, säger Marlin Sierra Palma. För att få makt är det bra att alliera sig med kyrkan. Och kvinnors rättigheter blir bara en spelbricka i ett politiskt spel.

Att det liberala partiet länge velat införa hårdare abortlagar är ingen hemlighet, men sandinisterna satte sig länge på tvären. Nu har det höjts röster inom Högsta domstolen om att riva upp lagen, men en återgång till den gamla lagen måste fortfarande godkännas av parlamentet där kohandeln om makten är som störst:

– Där låter det ungefär som att ”om du ger mig makt, så rör inte jag lagen”, säger Marlin Sierra Palma.

Men på CENIDH påpekar man att sandinistregeringens övergrepp på de mänskliga rättigheterna handlar om mycket mer än kvinnors rättigheter. Ett mycket större problem är det civila samhällets, mediernas och den politiska oppositionens allt mer begränsade utrymme att uttrycka och organisera sig på.

– Sedan vi höjde våra röster mot abortlagstiftningen har civila poliser bevakat vårt kontor och anställda har hotats eller utsatts för inbrott, säger Eva María Samqui.

Marlin Sierra Palma berättar hur hennes chef, Vilma Nuñez, utsatts för dödshot och trakasserier. I oktober förra året utsattes både MAM och CINCO för razzior av polisen som beslagtog papper och datorer. Även den svenska biståndsorganisationen Forum Syd och brittiska Oxfam fick besök av polisen eftersom de båda finansierat MAM:s verksamhet via CINCO.

Den officiella anledningen var att MAM inte var en officiellt registrerad organisation, som därför inte fick ta emot bistånd. Den verkliga anledningen var att genom hot om hårda straff tysta några av regeringens tuffast kritiker.

Även medierna har fått känna på det tuffare klimatet.

– Vi har yttrandefrihet, men det finns en officiellt regeringskampanj mot oss inom medierna. Eftersom man inte kan kontrollera oss är vi ett problem, säger Carlos F. Chamorro, tidigare chefredaktör på den sandinistiska tidningen Barricada och numer chef för CINCO, programledare för ett nyhetsprogrammet Esta semana på Canal 8 och chefredaktör för tidskriften Confidencial.

Enligt Chamorro har Ortegas mandatperiod kännetecknats av fler attacker på journalister, ökat skattetryck på medierna och ett ständigt överhängande hot om indragna sändningstillstånd. Självcensuren har därför ökat.

Inför lokalvalen i november förra året förbjöds också två av de främsta oppositionspartierna, det sandinistiska utrbytarpartiet MRS och det konservativa PC, från att delta. Enligt den av sandinisterna och liberalerna dominerade valmyndigheten uppfyllde partierna inte kraven för att delta.

Den nicaraguanska valmyndigheten iscensatte sedan ett mycket väldokumenterat valfusk där borgmästarposter byttes mellan FSLN och PLC, röstsedlar försvann och det publicerade valresultatet i en valkrets inte stämde med valmyndighetens redovisning. Och när kaoset väl lagt sig fanns inga röstsedlar kvar att räkna om. Borgmästarposterna har fördelats, men något officiellt valresultat har aldrig publicerats.

Och när det civila samhället försöker protestera möts de av motdemonstrationer.

– Regeringen har kidnappat yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna, säger Fidel Moreira på paraplyorganisationen Coordinadora Civil, som samlar flera nicaraguanska organisationer. När vi försöker demonstrera dyker det alltid upp en motdemonstration, bråk uppstår, och demonstrationens budskap drunknar när folk slår folk. För utomstående ser det ut som ett mindre internt nicaraguanskt problem, men vad det egentligen handlar om är en statskupp.

Som för att förtydliga urartar en av Coordinadora Civils demonstrationer i vilt slagsmål när organisationen dagen efter intervjun har årsmöte. Demonstranterna möts av välorganiserade ungdomar som misshandlar flera av deltagarna. Bland ungdomarna syns tre välkända sandinistiska politiker.

Publicerad i Amnesty Press 4/2009

«
»

Din e-postadress kommer ej att publiceras Obligatoriska fält är märkta *

*