”Castro var revolutionens första dissident”

I augusti förra året reste den 68-årige exilkubanen och Castromotståndaren Eloy Gutíerrez Menoyo på semester till Kuba. När han skulle lämna landet förklarade han att han tappat sitt pass. Åtta månader senare är han fortfarande kvar på ön med hopp om att få bo i sitt eget land och skapa ett oberoende politiskt oppositionsparti.

När jag för tre år sedan kom till Kuba första gången intervjuade jag Elizandro Sánchez, ordförande i den kubanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och en av landets mest namnkunniga dissidenter. Han var tuff i sin kritik mot Castros regim.

När intervjun publicerades i svenska Amnesty Press lät inte kritiken vänta på sig. Svensk-kubanska föreningen menade att både jag och Amnesty gick USAs ärenden. De kunde till och med redovisa detaljerade summor dollar som Sánchez fått i betalning av USA.

Tre år senare tar jag upp händelsen med Eloy Gutíerrez Menoyo. Han berättar att han behandlar frågan om Kubas dissidenter som minerad mark:

– Du måste veta var du sätter ner fötterna. På Kuba finns det många dissidenter och de flesta är skapade av den kubanska underrättelsetjänsten. Själv har jag inget att dölja, men när jag talat med flera av de andra dissidenterna har jag snabbt insett att något inte stämmer. Deras förslag på hur vi ska lösa det här landets många problem är omöjliga att genomföra.

Enligt Eloy var Sánchez länge en av dem som arbetade för den kubanska underrättelstjänsten, men den kunde inte betala särskilt bra. USAs underrättelsetjänst erbjöd honom mer och han började arbeta för båda underrättelsetjänsterna.

– Till slut fick han tjugo procent av kubanerna och åttio procent av nordamerikanerna. Kubanerna tröttnade och avbröt sina kontakter med honom.

Själv påpekar naturligtvis Eloy att han inte är betald av någon regering. Detta trots att hans historia är smått anmärkningsvärd. Den man vi möter i det slitna art deco-inredda 40-talshuset i Havannaförorten Playa är något av en legend i Kubas moderna historia.

Eloy Gutíerrez Menoyo föddes i Spanien 1935. När han var åtta tvingades familjen fly undan Franco till Kuba. Både hans far och hans bror, Carlos, hade tagit republikanernas sida under inbördeskriget. Carlos slogs även med den franska motståndsrörelsen i andra världskriget.

Båda bröderna studerade vid Havannas universitetet och var aktiva i föreningslivet. När Fulgencio Batista genomförde sin statskupp 1952 var Carlos ordförande i universitets studentkår. År 1957 ledde bröderna ett flertal studenter i en attack mot Batistas presidentpalats. Deras mål var att mörda diktatorn, men attacken misslyckades och Carlos med många andra dödades.

Som ny ordförande i studentkåren förespråkade Eloy att studenterna borde öppna en andra gerillafront på centrala Kuba för att stödja den front som leddes av Fidel Castro på östra Kuba. När få stödde idéen lämnade han och några av hans kamrater studentkåren och tog till vapen i Escambraybergen, intill städerna Cienfuegos och Trinidad.

I slutet av 1958 gick deras gerillafront, Escambrays andra nationella front, tillsammans med flera andra gerillagrupper, med på att slåss under Castros ledning mot Batista. När Castro tågade in i Havanna den 1 januari 1959 hade Eloys trupper redan ockuperat universitetet och presidentpalatset.

– Fidel och hans bror införde en revolution som vi stödde till etthundra procent. Fidel proklamerade en revolution med frihet och fred, och fred utan terror. Han proklamerade en revolution som varken var imperialistisk eller kommunistisk. Det var när vi såg att revolutionen avvek från den väg han sagt som vi bestämde oss för att lämna ön, 1961.

I Miami bildade Eloy gruppen Alpha 66 vars mål var att störta Castro. Under åren 1961 och 1962 genomförde de på egen hand 14 nattliga kommandoräder mot Kuba och attackerade en gång ett sovjetiskt fraktfartyg. I början av 1964 landsteg Eloy och tre av hans kamrater på ön för att starta en kontrarevolution. De höll stånd i en månad innan de tillfångatogs. Eloy dömdes till 25 års fängelse.

Med hjälp av Spaniens president Felipe Gonzalez frikändes Eloy 1986. Väl tillbaka i Miami bildade han 1993 organisationen Cambio Cubano som förespråkar dialog med Castro, inte konfrontation. Bland sina tidigare kamrater i Alpha 66 och andra grupper som förespråkar en tuffare anti-Kubapolitik i Miami pekas han ut som som förrädare. Själv påstår han att han talar för majoriteten av Floridas exilkubaner.

– Den extrema högern i Miami är en minoritet, men har en mycket stark ekonomisk makt. De attackerar vår position för att de vet att om vi når våra mål, att bli en obeoroende opposition på Kuba, så har de inget mer att hämta här. Då finns det inte längre någon återvändo till det gamla. De har talat om krig och konfrontation i 40 år, men har fortfarande aldrig lyckats sätta en fot på någon av Kubas stränder.

– Extremhögern står fast vid sin position att det är USA som ska ska finna en lösning på problemet medan vi tror att Kubas problem är kubanernas eget problem. Vi vill inte ha någon USA-stödd gerilla eller bomber som över Irak. Vi vill inte ha någon Helms-Burton-lag. Vi tror inte på USAs blockad. Vi har nog med embargon på Kuba, mot frihet, mot rättigheter, mot kultur. Här finns massor av embargon. Varför ska vi ha ett embargo från USA också?

På tio år har Cambio Cubanos medlemsantal vuxit till mellan 2 500 och 3 000 medlemmar i USA, enligt Eloy. Han hävdar också att organisationen inte får någon finansiering av något lands regering, utan lever på medlemmarnas stöd. Sitt eget uppehälle på Kuba betalar han som så många andra kubaner idag, genom bidrag från anhöriga i USA.

– Vi är inte en speciellt förmögen organisation, men vi är en organisation som kan stödja politisk aktivitet utan utomstående stöd från USA eller någon annan.

Eloy talar ogärna om sina år i kubanskt fängelse, men han misshandlades så svårt att han bröt alla sina revben och fick kraftigt nedsatt syn på ett öga. Det förekom tortyr och ett par av hans kamrater i fängelset misshandlades till döds.

För en man som anser sig blivit lurad på en revolution och suttit 22 år i fängelse har Eloy genomgått en radikal vändning. Från att ha förespråkat väpnad kamp till att tala om goda relationer och handel med grannländerna som den enda vägen till en kubansk demokrati.

– Jag älskar det här landet, men det nuvarande systemet har förstört det. Jag vill se en förändring, men det får inte ske till vilket pris som helst. Se hur det har gått utan krig, föreställ dig sedan hur det skulle se ut med krig. Det handlar om att rädda landet, att försöka finna en fredlig lösning. Kubas regering måste förstå att 40 år med ett enda parti är alldeles för tråkigt, att de inte kan hantera situationen, en situation som för de flesta på Kuba är desperat och smärtsam.

Med tanke på hur lite Cambio Cubano har åstadkommit på tio år och vad som hände i april förra året när Castroregimen dömde 75 dissidenter till fängelse måste oddsen för att Eloy ska lyckas anses vara mycket låga. Det håller han med om, men påpekar att han är den första och hittills enda representant för någon kubansk oppositionsgrupp i USA som blivit bjuden till Havanna för ett personligt möte med Fidel Castro.

Mötet mellan Eloy och Castro skedde 1995, men gav inga resultat. Eloy väntar än idag på ett svar på sin fråga om Cambio Cubano kan få öppna ett kontor i Havanna.

– Jag har bett om flera saker, men de har bara svarat nej, nej och nej. Det är därför som jag är här nu.

Hittills har de kubanska myndigheterna ignorerat honom. Han har inte fått tillstånd att bosätta sig i landet än, men hans fru och barn i Miami har fått besöka honom på Kuba vid två tillfällen. På grund av utländska mediers stora intresse för honom har han tvingats flytta två gånger.

– Mina kubanska vänner är inte vana vid medier och har blivit nervösa när CNN, Fox och de andra har stått utanför dörren. Nu bor jag hos nyhetsbyrån AFPs före detta korrespondent här på Kuba. Han är van.

Den vanligaste fråga han har fått av journalisterna är om han inte valt sämsta möjliga tillfälle att återvända och kräva utrymme för ett oberoende oppositionsparti.

– Det är tvärt om det bästa. Jag är inte inkluderad bland dem som anklagas för att vara betald av USA eller för att vara beroende av någon annan utländsk makt. Ingen kan anklaga mig för att få lön från någon regering, eller liknande. Jag har inget att göra med någon av de dömda, men jag är emot att de har fängslats. Det var förtryck i Sovjet och det är förtryck här.

Men är det möjligt att ändra på Castros revolution idag?

– Kuba måste ha tillgång till krediter från IMF och Världsbanken. Detta land ville inte dollarisera, men var tvunget att göra det. Man vill inte ha utländska investerare, men fick acceptera det. Jag tror att ögonblicket har kommit för att acceptera demokratisering. Det finns ingen annan lösning.

– Politiska och ekonomiska förändringar måste genomföras samtidigt. Man kan inte genomföra ekonomiska förändringar och lämna folks brist på frihet oförändrad. Utan frihet kan vi inte få landet flytande igen. Du kan inte hålla kubanens kreativitet kidnappad. Om en utlänning kan investera här måste en kuban som föddes här ha samma rättigheter. Du kan inte behålla detta stängda system av slavar. För på så vis kommer vi ingen vart. Vi kan inte heller tala om en socialism som inte existerar.

Du talar om att Kubas regering måste ändra sig, men måste inte lite ansvar också läggas på USA?

– USAs regering vill uppenbarligen inte ändra sin politik, trots att det bara rör sig om att tillfredsställa en liten extrem minoritetsgrupp immigranter med stor ekonomisk makt. Fast å andra sidan tillåter USAs regering att Kuba köper boskap och grödor av nordamerikanska bönder. Det finns en politik å ena sidan och en annan å andra sidan. Jag tror att om Kubas regering till exempel gav en oberoende opposition utrymme här skulle USA kunna avancera mot en mer Kubavänlig politik.

Flera av dina kamrater från Escambraybergen som åter tog till vapen i början av 60-talet sköts. Varför avrättades inte du när du togs tillfånga 1964?

– Fidel och jag var ledare för varsin ungefär lika stark gerillafront. Han respekterar mig för vad jag har gjort. Jag lämnade landet 1961, när jag insåg att revolutionen skulle ta en annan väg än den som först angavs, men jag var ung då. Hade jag vetat då vad som skulle hända sedan hade jag aldrig lämnat ifrån mig mina vapen 1959, utan fortsatt att slåss. Den första som övergav revolutionen var Castro. Han var den första dissidenten.

Vad Castro anser om Eloy har än så länge inte framgått officiellt. Den kubanska regimens tystnad angående ärendet Eloy är total.

Cambio Cubano och Eloy Gutíerrez Menoyo förespråkar en politik som i det närmaste kan liknas vid dagens nordiska socialdemokrati.

Skriven i januari 2004, men aldrig publicerad.

«
»

Din e-postadress kommer ej att publiceras Obligatoriska fält är märkta *

*