Trummorna och den afrikanska sången kastas mellan väggarna på den lilla innergården. De flyter ihop och blir en medrykande rytm. Den griper tag i mig. Jag låter kroppen följa musikens rörelser. Vi dansar runt de av blod, inälvor och heliga örter indränkta snäckorna. De har ansikten och symboliserar mig och santeríaprästen Blas.

Ritualen ska befria mig från arrogans och göra mig vänligare. Vi offrar till Occhún, det afrikanska yorubafolkets gud för kärleken, vänligheten och färskvattnet. Översteprästen Manuel är helt klädd i vitt. Han assisteras av Maritza, också i vitt. Medan trumgruppen mässar ord på Yoruba om och om igen, i takt med musiken, rengör Manuel och Maritza heliga örter i vatten och låter dem rinna ner över snäckorna.

De stryker en levande höna och en levande kyckling över mitt bröst. Jag kysser dem. Sångarna sjunger mitt namn. Blas rör sig till musiken. Manuel låter en kniv skära genom fåglarnas strupar och droppar deras blod över snäckorna. Han sliter huvudena av djuren. Blas slickar deras strupar och sjunger medan han rör sig allt mer extatiskt. Med ett par raska snitt töms kycklingen och hönan på sina inälvor som sedan faller ner över snäckorna.

Vi dansar runt symbolerna. Blodet, inälvorna och de heliga örterna symboliserar allt det som tynger mig – stress, ilska, arrogans. Fåglarna plockas och kokas.

Musikerna låter en flaska hembränd rom gå laget runt. Blas och jag bär symbolerna tillbaka till ett inre rum i huset. Här står de andra gudarna på piedestaler. Även den gula keramikgrytan som symboliserar Occhún bärs tillbaka. Locket döljer de blodiga relikerna.

Två ljus tänds framför snäckorna, vid Occhúns fot. Där får de stå ett par dagar och när jag återvänder två dagar senare är Blas ensam. Under egen sång tvättar han snäckorna och Occhúns gryta med rent färskvatten. Han kastar det smutsiga vattnet och inälvorna över axeln. Han ropar på spanska hur han kastar allt det som tynger mig upp i bergen. Som ett omen landar en duva vid hans fötter.

– Nu kanske du slappnar av lite, skrattar han. Och blir lite trevligare. Du ska inte stressa så mycket.

Blas gick i pension från sitt jobb som ekonom förra året. Nuförtiden ägnar han sig åt den afrokubanska religionen, santería, eller Regla de Ocha som den egentligen heter, varje dag. Som santeríapräst tar han emot troende i sitt hus 15 till 20 gånger om dagen. Ofta är det fattigt folk som vill be gudarna om råd. Det kan röra sig om allt från kärleksproblem till frågor om liv och död.

– Tidigare idag var det en mamma här, säger han. Hon har en son som hotades av fyra års fängelse. Innan rättegången kom hon hit och ville att jag skulle offra åt gudarna för att hennes son skulle slippa fängelse. Idag kom hon för att berätta att han blev frikänd. Det är sådant som värmer och gör att jag fortsätter.

Både Blas och hans besökare går i katolska kyrkan också. När jag frågar dem vad de tror på säger de att de tror på Gud, Jesus, jungfrun och orishas – santeríans gudar.

– Min religion är den heliga anden, säger han. Jag ger mig själv åt människorna och Gud. Inom santerían kallar vi Gud för Olafí, allas vår moder och vägledare. Jag går i kyrkan för att hedra henne. Här i huset ger jag människor råd och möjlighet att nå sina orishas, våra gudar och den katolska Gudens lärjungar.

Vi lyckas aldrig få tag på någon av stadens katolska präster för en kommentar, men enligt Blas får han regelbundet besök av en av prästerna. Han kommer dock inte för konsultationer utan för att tala med Blas som en av sina församlingsmedlemmar. De bägge religionerna lever i samförstånd med varandra även om det, framför allt, inom de evangeliska kyrkorna på ön finns ett stort motstånd till santerían.

Själv känner jag mig inte mer annorlunda efter santeríariten än efter en julhögtid i kyrkan hemma i Sverige. Att jag någonsin skulle ha varit arrogant är inget jag kan påminna mig om, möjligen ilsken ibland, men det är ju övergående känsla och säg den journalist som inte är stressad.

Det finns dokumenterade fall av utländska besökare som har svimmat under Blas ceremonier. Under festligheterna till santeríaguden Changós ära, eller den heliga Barbara som katolikerna föredrar att kalla henne, faller människor runt omkring mig i trans. Om det beror på värmen, den rytmiska musiken, droger och alkohol vet jag inte, men musiken är medryckande och mysticismen fascinerande.

Fakta/Största religionen på Kuba

Majoriteten av Kubas svarta befolkning härstammar från yorubastammen i dagens Nigeria. De kom nakna till Kuba, men medan spanjorerna firade sina helgon och tvingade på slavarna sina kors och katolska symboler tillverkade slavarna egna religösa symboler. Yorubas gudar fick symboliseras av keramikgrytor i olika färger. Grytorna fylldes med metallskrot, pinnar, cigarrer, ljus, stenar och bönor, beroende på vad för slags gud varje gryta symboliserade. Grytorna gömdes under de helgonstatyer som spanjorerna ställde bland slavarna. När ett helgon firades tillbad slavarna en orisha, till exempel är den heliga Barbaras dag, den 4 december, även santeríaguden Changós dag. Varje katolskt helgon har alltså sin motsvarighet bland santeríans orishas, eller gudar. Överguden heter Olafí (motsvarande Oden). Den santería som finns på Kuba idag är en blandning av Yorubas religion och spanjorernas katolicism. Det är den största religionen på ön, men ingen vet riktigt hur många utövare det finns. Det påstås att Fidel Castro själv utövar santería. Santerían var den första religion som blev tillåten av den kubanska revolutionen. Det var i början av 1990-talet när den ekonomiska krisen var som värst. Ett par år senare, vid Påvens besök på ön, tilläts även katolicismen.

Publicerad i tidskriften Latinamerika 4/2003