Sedan Hugo Chávez blev president i Venezuela, 1999, har priset på olja stigit från 10 dollar per fat till 147 sommaren 2008. Chávez har inte heller gjort någon hemlighet av att det är med hjälp av landets stora oljereserver som han ska sprida sin socialism för det tjugoförsta århundradet i inte bara Venezuela, utan i stora delar av Latinamerika.
Sedan Hugo Chávez blev president i Venezuela, 1999, har priset på olja stigit från 10 dollar per fat till 147 sommaren 2008. Chávez har inte heller gjort någon hemlighet av att det är med hjälp av landets stora oljereserver som han ska sprida sin socialism för det tjugoförsta århundradet i inte bara Venezuela, utan i stora delar av Latinamerika.
– Orinocos oljefält ska förvandlas till ett globalt oljefält eftersom det bidrar till det venezolanska folkets utveckling, de latinamerikanska ländernas enande och syd-sydintegration, sa han på en presskonferens tillsammans med Irans president Mahmoud Ahmadinejad i Irans huvudstad Teheran 2006.
Orinocoflodens delta i östra Venezuela ska enligt en uppskattning av den venezolanska regeringen dölja oljereserver på 236 miljarder fat, vilket skulle innebära att landet har störst oljereserver i världen. När rättigheterna för att prospektera och borra efter olja i deltat delats ut har många av världens stora oljebolag förbisetts till förmån för statliga oljebolag i Ecuador, Uruguay, Iran, Vitryssland, Ryssland och Kina.
Miljardutgifter för fattigdomsprojekt
Under Chávez har det statliga venezolanska oljebolaget Aktiebolaget Venezolansk olja (PDVSA) förvandlats från världens sjätte största oljebolag till en av landets största arbetsgivare. Under 2002-2003 sade Chávez upp en tredjedel av företagets 37 000 anställda på grund av att de strejkat i protest mot hans politik och nationalisering av företaget.
Sedan 2003 har PDVSA växt och har numera 62 000 fast och 15 000 tillfälligt anställda. De sysslar med allt från oljeutvinning till husbyggen, livsmedelsproduktion, vaccinering av ursprungsfolk, sport och kultur.
Från att PDVSA 2003 lade 548 miljoner dollar på sociala projekt bland landets fattiga har utgifterna enligt nyhetsbyrån IPS stigit till 14 miljarder dollar 2007. Företaget exporterar också 200 000-300 000 fat olja varje dag till ett kraftigt rabatterat pris till medlemmarna i Petrocaribe.
Som medlemmar i Petrocaribe kan 18 länder kring det Karibiska havet åtnjuta billig venezolansk olja och få hjälp med att bygga oljeraffinaderier. De behöver inte heller betala Venezuela i pengar, utan om de vill i varor.
Ett liknande avtal som Petrocaribe har Venezuela med de fem medlemmarna – Kuba, Bolivia, Nicaragua, Dominica och Honduras – i samarbetsorganisationen Det bolivarianska alternativet för Amerika (ALBA). Även Argentina, Ecuador, Uruguay och Paraguay har liknande avtal.
Ryssland och Kina viktiga handelspartner
Så sent som i september 2008 reste Chávez till Ryssland och Kina för att skriva på handelsavtal med de båda länderna. I utbyte mot olja får Venezuela vapen, oljetankers samt investeringar inom telekommunikationer och jordbruket.
Venezuela kommer också att få skicka upp sin första telesatellit från Kina i november. Tillsammans med de ryska energibolagen Gazprom, Rosneft, TNK-BP, Surgutneftegaz och Lukoil bildade PDVSA också ett konsortium för att utveckla gas- och oljefält i Venezuela, vilket på sikt skulle ge ryssarna tillgång till energimarknaden i USA.
För trots sin antiamerikanska retorik är Chávez beroende av USA. Landet är Venezuelas största handelspartner och utan USA skulle Chávez oljeinkomster störtdyka, vilket skulle vara ett hårt slag mot hans sociala projekt.
Med hjälp av de galopperande oljepriserna har Chávez kunnat subventionera livsmedel, hälsovård, utbildning och dessutom skapat tusentals offentliga arbetstillfällen i Venezuelas fattiga förorter och samhällen.
Under hans tid vid makten har också oljan fått en allt mer betydande roll för statsfinanserna. Idag står oljan för hälften av statsbudgeten och 90 procent av exporten.
”Kapacitet att klara krisen”
Chávez bygge borde vara något svajigt i tider av fallande börser och världsmarknadspriser, kan det tyckas. Men när Venezuelas finansminister Ali Rodriguez i dagarna presenterade budgetförslaget inför nästa år baserades detta på ett framtida oljepris på 60 dollar per fat.
Samtidigt förväntas de offentliga utgifterna öka med en fjärdedel.
– Vi sjunger inte segerns lov, men vi har kapacitet att klara av krisen och att fortsätta att investera, sa Chávez. Självklart är vi tvungna att göra några modifieringar av budgeten och vara mer sparsamma.
Till saken hör att för ett år sedan gjorde tjänstemännen på finansdepartementet en budget som byggde på ett oljepris på 35 dollar fatet. Hittills i år har det i genomsnitt legat på 105 dollar och skulle priset sjunka till 50 dollar fatet innan året är slut skulle årsgenomsnittet fortfarande bli 95 dollar.
– Vi blev inte galna av det skutt som oljepriset tog. Vi sparade och skapade strategiska fonder där vi har tusentals miljoner dollar som vi ska använda på ett rationellt vis, förklarade Chávez.
Landet har internationella valutareserver på närmare 40 miljarder dollar, en fond från oljeintäkterna på nästan lika mycket och ytterligare en fond på 12 miljarder med intäkter från oljeförsäljningen till Kina.
På längre sikt menar många internationella ekonomer att Venezuela med dagens stora utgifter knappast skulle klara ett oljepris på under 80-90 dollar fatet en längre tid.
Kritik mot Chávez
Venezuelas tidigare ambassadör i de oljeexporterande staternas organisation OPEC, Elie Habalian, som jobbade åt Chávez under hans första år vid makten, är kritisk till sin tidigare chef:
– Hans oljepolitik är orealistisk och håller inte på lång sikt. Världspolitiken är väldigt instabil just nu, USA ska gå till val och kommer att förändras innan året är slut. Det gör ekonomin mer osäker och det mesta pekar på att trycket och priset på oljan kommer att sjunka. Det kommer att göra hans liv svårare.
Habalian fick rätt i sin prognos, som han uttalade över en kopp kaffe på ett kafé i Venezuelas huvudstad Caracas i januari 2008. Han varnade också för att minskande efterfrågan på oljan i USA kommer att drabba Venezuela, men där har Chávez varit förutseende och satsat stor kraft på att sälja mer olja till andra länder, framför allt Kina.
Att Chávez inte heller tänker låta oljepriset falla utan strid stod också klart när OPEC-länderna möttes den 24 oktober 2008. Saudiarabien ville skära ner produktionen med 750 000 fat, men Venezuela och Iran fick sin vilja igenom när det beslutades att OPEC-ländernas produktion minskas med 1,5 miljoner fat från och med 1 november.
Fakta/Venezuela och oljan
Världens sjätte största oljeproducent
USA:s tredje viktigaste oljeimportör efter Kanada och Saudi Arabien
Officiell oljeproduktion: 3,4 miljoner fat per dag
Verklig produktion (enligt IEA och OPEC): 2,3 miljoner fat
Reserver utan de icke verifierade reserverna i Orinoco: 80 miljarder fat
Källor: Financial Times, Oil & Gas Journal och BBC
Publicerad på Utrikespolitiska Institutets nättidning Epoks hemsida oktober 2008.