Att resa i Chiapas, Mexikos sydligaste delstat, är att resa i mayafolkets fotspår. Vart en resenären vänder sig möts denne av indianernas färgglada kläder och kamp för sina rättigheter. Äntligen ser dessa människors ut att kunna tro på en framtid, nu när gerilla och regering – efter många års djup konflikt – åter talar med varandra.

Att promenera upp för trappstegen som leder upp till det stora Inskriptionens tempel, i Palenque, och in under träden och sedan ut på den stora gräsplanen under templets fötter, är en storslagen upplevelse.

Hjärtat bultar extra hårt och kroppen ryser till. Historiens vingslag kastar en skugga över platsen.

De indianer som besöker Palenques runiner i dag säger att de känner hur hela platsen pulserar av gågna tiders storhet och religösa riter. Palenque ligger på Yucatanhalvöns lågland, strax innan Chiapas första berg och kullar reser sig mot skyn.

När Palenque var en av kulturens fyra huvudsäten för Mayafolkets härskare blomstrade det som i dag är tomma pyramider och trappstegshus i en gles djungel.

Den långväga resenären som som kom nerifrån den karibiska kusten år 700 möttes av stora okerröda byggnader som stack upp över trädtopparna, med de skogsbeklädda bergväggarna som bakgrund.

I dag har den röda färgen för länge sedan flagnat. De tre andra huvudsätena var Tikal, som i dag ligger i Guatemala, Toniná, i Chiapas, och Calakmul, i Yucatán. Varje huvudsäte hade sina religösa härskare, eller Halach Uinia (verklig man) eller Ahuob (härskare) som de heter kallas på maya.

Härskarna ansågs vara ättlingar i rakt nedstigande led från Gudarna och fungerade som länk mellan gudarna och människorna. Det var dem folket satte sin tillit till när de vill ha en bra majsskörd eller regn. Folket bodde i byar runt tempelstäderna, där bara härskarna och deras tjänstefolk och soldater bodde.

När Toniná överföll Palenque under 700-talet var detta början på slutet av en en lång period av mayadominans i den region som idag består av Chiapas och Yucatánhalvön i Mexiko, Guatemala, Honduras, Belize och El Salvador.

År 1000 hade plötsligt alla Mayaindianernas tempel, av okänd anledning, övergetts och härskarna försvunnit. Naturen gömde dem för omvärlden och de fanns bara kvar i minnet hos de tusentals indianer som fortsatte att leva vidare bland områdets kullar och dalar. För som det står i museet i Palenque dog inte mayafolket ut. De lever fortfarande kvar i Chiapas byar och städernas förorter.

Gerilla-dockor

Besökaren möter dem på gatorna i den koloniala staden och turistcentret San Cristobal de las Casas, utefter vägarna till alla de ruiner av mayakulturens tempel som finns i delstaten eller vid flygplatsen eller bussterminalerna. På torget och utanför katedralen försöker små barn och kvinnor i vackert färgglada dräkter av traditionellt snitt sälja tyger, halsband, läderhantverk och dockor som föreställer några av gerillasoldaterna i zapatistgerillan som slåss i delstatens södra delar. De kallar sig dock inte för mayaindianer, utan för tzotzilindianer, vilket är den indiangrupp som lever i området kring San Cristobal.

Tzotzilindianerna är den största av Chiapas nio indiangrupper och är också dem som turisterna med största sannolikhet möter först. Den kunnige läser snabbt av på klädernas speciella mönster och färger vilken grupp som böraren tillhör. Camela, 21 år, och tzotzilindian berättar att varje kvinna syr och broderar sina kläder själva.

– Jag har två blusar och håller precis på att sy min tredje, säger hon. Det är enklare för männen som inte har så mycket mönster i sina kläder. Som min pappa som bara har en vit skjorta.

Camela sitter i ett stort hus i ett flyktingläger i utanför den lilla byn X´oyep, norr om Chiapas. Bredvid henne sitter hennes tre kusiner Celia, Rosa och Roselia, som också broderar och syr.

De fnittrar blygt när vi intresserar oss för tyget och broderstygnen. Det är inget som deras män brukar göra. Männen spinner, färgar och väver, men broderandet och sömnaden lämnar de åt kvinnorna. Livet i flyktinglägret är något nytt och få sätt att försörja sig på.

– Vi försöker ibland sälja våra saker på marknaden i Yabteclum, säger Camela. Dit går vi ända regelbundet för att handla mat, så det är lika bra att passa på.

Vävstolars dunk

Lägerinvånarna tillhör en katolsk-pacifistisk indianorganisation som kallar sig för Las Abejas (bina) på grund av att de ser själva som bin som salmas runt drottningen, eller Moder jord. På grund av interna oroligheter, till följd av zapatisupproret, i byarna där de bodde var de tvugna att fly till tre flyktingläger i kommunen Chenaló, norr om San Cristobal.

I ett av de andra lägrena, utanför byn Acteal, börjar dunkandet från vävstolarna och det vinande ljudet av spinnande tråd tidigt på morgonen.

Nattens regn och låga temperatur har lämnat ett lätt moln av dimma efter sig. Lägrets stigar och bergssluttningar är leriga och hala. Utanför ett av plankusen sitter Manuel, 11 år, och spinner upp tråd på rulle. Han får ofta stanna den provisoriska spinnstolen bestående av ett cykelhjul och trampor, för att knyta ihop tråden, som går av stup i kvarten. I grannhuset sitter Jose och väver på en vävstol och hans pappa färgar tråd i bläck. Allt detta innan frukost. Snart söker sig dock doften av nygräddade tortillas ut till arbetarna som dras in i de provisoriska plankhusen med tak av kartong eller plåt.

Minneshögtid

Den 22 varje månad samlas organisationens alla medlemmar, från de tre lägrena och de byar där de fortfarande bor folk från Las Abejas, i kyrkan i lägret i Acteal. Alla är klädda i sina finaste traditionella kläder och styrelsens medlemmar drar på sig svarta ponchos och hattar som pryds av tygremsor i olika färger, vilket berättar för alla att de är de som är organisationens huvudmän.

I en lång ceremoni där tzotzilindianernas seder och bruk blandas med katolska traditioner minns de den fruktansvärda händelse som drabbade dem den 22 december 1997, då andra tzotzilindianer sköt ihjäl 45 av deras grannar, vänner och familjemedlemmar.

Dådet var kulmen på flera års långsam splittring av Chiapas indiansamhälle och kulturer. Det sju år långa zapatisupproret pågår fortfarande, även om en ny fas har inletts.

I början av december förra året meddelade zapatistledaren Marcos att han var beredd att medverka till att det fredsföredrag so, beslutades om 1996 genomfördes. detta sedan den nytillträdde presidenten Vicente Fox gett order om tillbakadragande av regeringstrupperna i området.

Men mycket återstår innan konflikten är löst. Under året har regionens fattiga och förtryckta indianbefolkning hamnat i kläm och tvingats ta ställning. En del står på regeringens sida, då det är tryggast, andra på zapatisternas sida för att slåss för ett erkännande som etnisk grupp och indianernas autonomi, och ytterligare några har valt att kämpa utan vapen, som Las Abejas.

Andra har sett sig tvingade att välja regeringens sida då de är så fattiga at de inte kan säga nej till de gåvor som regeringen erbjuder i utbyte mot indianernas stöd. Gåvor som el, vatten och projektpengar till jordbruket.

Glömt språket

När Las Abejas inte tog ställning för regeringen hotades de med våld anklagades de för att gå i zapatisternas spår. Medan människor från samma indiangrupp som dem brände deras hus och åkrar flydde de till flyktingläger, ett fenomen som bara existerar i centrala och norra Chiapas.

I södra Chiapas breder Tojolabalindianernas byar och samhällen ut sig. Här är spåren av indianernas kultur inte lika stark som i norr. Kläderna är västerländska, kulturen mexikansk och språket spanska.

– De flesta här har tyvärr glömt bort vårt modersmål, tojolabal, säger Daniel Perez. Alla talar spanska och ingen bär längre våra traditionella kläder. Jag är en av de få som fortfarande talar vårt eget språk och använder våra kläder.

Det är här i söder, i Lacandonadjungeln, vid gränsen till Guatemala, som zapatistgerillan håller sig gömd och har sitt starkaste stöd.

– Det har blivit bättre sedan zapatisterna kom hit, säger Daniel som bor i La Realidad, en av områdets zapatiskontollerade byar.

– Förut jobbade jag på en kaffeplantage tolv timmar om dagen för ingen lön alls. När zapatisterna kom bildade vi ett kooperativ som jag jobbade på. Nu är jag gammal och trött och har inga pengar alls, men hellre fattig och fri än att arbete som slav.

Daniel har aldrig besökt några av sina förfäders tempel eller varit i något av de många museer där forskare samlat material om Mayakulturen.

Vårt hus

Han är långt ifrån den enda av Chiapas indianer som inte fåt uppleva detta. I den statliga skolan har indianernas kultur mindre prioritet. Läs- och skrivkunnigheten är låg, få har råd att resa till något av museerna eller några av ruinerna. Det är de äldre som muntligen för kulturen och historien vidare.

I oktober i år fick ett par tzotzilindianer från Las Abejas möjlighet att besöka Palenque, med hjälp av en mexikansk organisation för mänskliga rättigheter. Indianerna övertygade vakterna om att de skulle få komma in gratis.

– Det är ju vårt hus, sa det. Vi är stolta över vårt kulturarv och någon dag kommer detta att återigen vara i indianernas ägo.

”Mayarutten” ska locka turister

År 1987 skapade länderna Mexiko, Guatemala, Honduras, Belize och Mexiko Mayarutten, ett turistprojekt för att marknadsföra ländernas respektive koppling till den gamla mayakulturen, som dominerade delar av alla dessa länder mellan åren 100 och 900 efter Kristus.

Idag har arkeologerna grävt fram 60-70 ruinstäder i området och tusentals turister vallfärdar årligen till någon av de stora som Tikal i norra Guatemala eller Copán i norra Honduras, eller till någon av de mindre som Tazumal i El Salvador eller Calakmul i Yucatán, Mexiko.

Bussförbindelserna mellan länderna och de stora städerna är utmärkta och till ruinerna och andra orter med mayaanknytning går det alltid lokala bussar. Guiderna talar ofta flera olika språk. I Mexiko är det gratis inträde till vissa ruiner på söndagar. Men Mayarutten är inte bara gamla pyramider och trappstegshus, i regionens täta skogar, bortom otillgängliga vägar finns det annat att upptäcka som de berömda grottmålningarna i Bolampak, i Chiapas eller mayafolkets ”Vita stad, ” Merida, i Yucatán.

För mer information rekommenderas www.larutamayaonline.com

Publicerad i Svenska Journalen 3/2001