Svårlös konflikt drabbar ursprungsbefolkningen

Sex år har gått sedan zapatistupproret i den mexikanska delstaten Chiapas. Men konflikten forsätter och drabbar främst ursprungsbefolkningen. Oskyldiga indianer tvingas leva som flyktingar i sitt eget land. Den militära närvaron i området är hög och människorättsorganisationen Freiba tar dagligen emot anmälningar mot militären och polisen.

Den 22:a i varje månad håller byborna i Acteals flyktingläger en minnesgudstjänst. Detta för att inte glömma vad som hände den 22 december 1997 då 45 personer i organisationen sköts ner av paramilitärer medan de bad i lägrets kyrka. Offren var alla medlemmar i den katolsk-pacifistiska organisationen Las Abejas (bina).

Paramilitärerna var, liksom sina offer, tzotzilindianer. De var gamla grannar, familjmedlemmar och vänner. Med vapen från militären, stöd av regeringen och pengar från en storbonde i trakten och kommunens borgmästare besteg indianerna kullen där Acteal ligger och skred till verket.

Fram till 1994 var Acteal en by som alla andra. Här bodde mayaättlingar av tzotzilstammen, alla med sina olika åsikter och politiska preferenser. Två år tidigare hade byborna i Acteal och grannbyarna bildat organisationen Las Abejas. Vid zapatistupprorets inledning, 1994, organiserade de sig starkare med styrelse och representanter från varje by. Vid sina bostäder hissade de en vit flagga med ordet Paz (fred) för att visa sin neutralitet.

Som en del av det civila samhället ansåg de sig inte ha någonting med konflikten mellan regeringen och zapatistgerillan att göra. Visserligen stödde man det flesta av gerillans åsikter, men de var inte beredda att slåss med vapen i hand för dem. Samtidigt som Las Abejas växte sig starkare slöt sig även de indianer som trodde på zapatisterna samman. De vill liksom Las Abejas att indianerna ska få mer autonomi, men de drar sig inte för att stödja den väpnade kampen.

Under 1997 steg motsättningarna mellan regeringssympatisörerna och zapatistanhängarna i indianbyarna. För att undvika det allt hårdare våldet valde Las Abejas medlemmar att samla sig i tre flyktingläger. De flydde från sina hem och åkrar, ofta med husen nedbrända till grunden, utan varken boskap eller mat. För att få dem att välja sida i konflikten utsatte regeringssympatisörerna dem för vapenhot.

I dag hänger 45 porträtt i en gravbyggnad där massakerns offer ligger begravda.

Men den fruktansvärda händelsen och det faktum att folket tvingats fly sina hem och bo som flyktingar har dock inte bara varit till ondo. Omvärldens närvaro i regionen har ökat och Las Abejas har växt sig ännu starkare.

Under minnesgudstjänsten varje månad kommer flera utländska och mexikanska besökare till Acteals flyktingläger. Med hjälp av organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter, som Freiba, kommer det ibland besök från utländska ambassader och MR-organisationer. FN:s flyktingkommissarie Mary Robertson har varit här.

En av dem som överlevde massakern är Maria Vasquez Gomez, 31 år. Hon förlorade nio släktingar och tar i dag om syskonbarnen och sin ett år gamle son, Mario, på egen hand.

– Jag kommer aldrig att glömma, säger hon. Paramilitärerna kom medan vi satt och bad. När vi försökte fly sköt de ner oss, små barn, gravida kvinnor, gamla och män som inte gjort dem något ont.

Maria har, med hjälp av mr-organisationen Freiba och utländska organisationer, varit i Schweiz och pratat om Las Abejas och det som händer i Chiapas i dag. I lägret finns fler som varit i Europa, bland annat i Sverige. Det handlar om att uppmärksamma resten av världen om vad som pågår i den mexikanska delstaten, att det inte bara rör sig om ett oblodigt inbördeskrig mellan folk i svarta huvor och regeringen. Människor lider och dör i Chiapas.

Freiba arbetar också med att utbilda Chiapas invånare i mänskliga rättigheter och hur de ska gå tillväga när någon bryter mot deras rättigheter. Vanligtvis åker de först ut till en by och hör efter vad befolkningen vill och har för problem. Utifrån det utbildar de frivilliga, som sedan för vidare sin kunskap till resten av byn. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Det kommer ständigt in anmälningar.

En av dem som blivit anmäld är den militära överbefälhavaren i kommunen Chenaló, där Acteal ligger, General Enrique Cadonas. Han själv menar att militären bara vill gott:

– Vi håller på med socialt arbete här, säger han. Vi bjuder folket i kommunen på mat, hårklippning, sjukvård och tvätt helt gratis. Att vi patrullerar utanför Acteal beror på att jag måste hålla koll på de andra posteringarna. Visst finns det paramilitärer, men de är samma personer som zapatisterna, och de där människorna i Las Abejas är lite halvkonstiga. De blandar ihop kyrkliga fredsbudskap med politik och vill egentligen inte alls ha fred.

Efter fredsförhandlingarna i San Andrés 1996 (se faktaruta) har den militära närvaron i delstaten ökat dramatiskt. I dag befinner sig en fjärdedel av den mexikanska armén i Chiapas. Liksom de spanska erövrarna för 500 år sedan slår de upp sina posteringar och förläggningar på ursprungsbefolkningens heliga platser och böneplatser.

– Ta till exempel kommunen Chenaló, säger Juan Carlos, analytiker på Freiba. Där finns det en helig plats ditt indianerna gått i hundratals år för att läka sina sår och själar. När militären kom slog de upp sin postering mitt på platsen och nekade därför folkets rätt att använda den. Det är ett exempel på brott mot människans rätt att utöva sin kultur och traditioner.

Militären tar också folkets odlingsbara mark i besittning. I en byn Armando Hernandez arbetade ett företag med att förbättra vägen i trakten. När militären kom dit var det med ursäkten att de måste skydda vägarbetarna mot gerillan, men snart var ingenjörerna och vägarbetarna borta och vägbygget nedlagt. Kvar var bara militären i ett läger som låg på den plats där folket tidigare odlat sina bönor.

Innan zapatistupproret skedde de flesta anmälningar av brott mot de mänskliga rättigheterna i Chiapas mot polisen och ofta rörde det sig om tvångsförflyttningar av folk. Efter 1994 förändrades bilden och i dag får framför allt militären de flesta anmälningarna, följt av polisen och justitieombudsmannen.

Även de paramilitära grupperna får allt fler anmälningar mot sig, som till exempel den grupp regeringssympatisörer som avlossade de dödande skotten vid massakern i Acteal. Just de personerna sitter i dag i fängelse, men de verkliga bovarna går fortfarande fria.

– Pengarna till de vapen som användes i Acteal levererades av den militära chefen i Chiapas, säger Juan Carlos. En sergeant ur armén har senare berättat hur vapnen köptes illegalt i Guatemala. Pengarna kom från staten och skulle användas till lokal utveckling.

Kommunens borgmästare och ett flertal poliser och militärer släpptes fria i brist på bevis, men mycket pekar på att de visste om vad som skulle ske och inte gjorde något för att hindra det.

Efter sju års uppror i Chiapas är det fortfarande framför allt indianer som dör, indianer som sitter i fängelse och indianer som lever som flyktingar i sitt eget land.

Freden dröjer längre än 15 minuter

För första gången på 71 år har Mexiko fått en president, Vicente Fox, som inte kommer från partiet PRI (Den institutionaliserade revolutionens parti). Även i delstaten Chiapas lämnar PRI guvernörsposten efter 71 år. Pablo Salazar från vänster-centerpartiet PRD (Den demokratiska revolutionens parti) tar över i fronten för en koalition av fyra partier.Men efter att euforin efter valet lagt sig menar många att det inte kommer att bli så enkelt att finna en lösning på konflikten i Chiapas, som bland annat Fox uttryckte det under valkampanjen. Han skulle skapa fred på 15 minuter, sa han.

– Salazar är före detta politiker från regeringspartiet PRI, som nu gått över till vänster-centerpartiet PRD, säger Juan Carlos, analytiker på Freiba. Under sin valkampanj fick han mycket hjälp av de stora jordägarna i delstaten, vilket kan innebära att de även kan ställa krav på honom och det kommer inte att göra indianernas kamp lättare efter som de slåss för rätten till marken som Salazars finansiärer äger. Men får han fritt spelutrymme kan han ändra vissa lagar som försvårat lösning på konflikten.

Som senator för PRI satt Salazar även med som regeringens representant vid förhandlingsbordet i San Andrés 1996. Han är en av dem som hårdast kritiserat regeringen för att de inte uppfyllt avtalen. Han menar också på att det är viktigt att avtalen skrivs in i grundlagen och institutionaliseras i hela den mexikanska staten, så att det inte bara blir en sak mellan den regering som skriver på avtalen och gerillan.

För att kunna genomföra detta krävs det att Fox är lika villig som Salazar att lösa konflikten, men nu talar han inte längre om några 15 minuter. Efter att ha blivit vald har det blivit mer komplicerat att skapa fred. Det måste förhandlas åter en gång. Den 8 december tillträder både Fox och Salazar sina ämbeten, och många tror att då kommer även gerillan att träda fram igen.

Sedan uttalandet i juni om att de inte skulle lägga sig i de kommande valen har de varit knäpptyst från deras sida.

– De kanske väntar på de nya makthavarnas examensprov, föreslår Juan Carlos.

Fakta

Efter flera månaders fredsförhandlingar skrev, i februari 1996, den mexikanska regeringen och zapatistgerillan under ett fredsavtal i den lilla byn San Andrés, i norra Chiapas. Enligt avtalet ska det i den mexikanska konstitutionen slås fast att det i Mexiko finns flera olika etniska grupper och att ursprungsbefolkningen har rätt till självbestämmande, autonomi och att organisera sig, för att på så sätt göra det enklare för dem att bevara sina traditioner och kulturer och öka möjligheterna till social och ekonomisk utveckling.

Regeringen valde att inte uppfylla det de lovat och ökade istället den militära närvaron i Chiapas. Zapatistgerillan kommer inte att lägga ner vapnen förrän avtalet är genomfört.

Publicerad i Amnesty Press 6/2000