När jag lämnade Honduras senast köpte jag landets grundlag i en av flygplatsbutikerna. Det var jag inte ensam om. Försäljningen av landets grundlag ökade förra året med 80 procent mot året innan. Det är kanske det mest konkreta resultatet av statskuppen i Honduras. För vid en snabb anblick kan det idag tyckas som att kuppen aldrig ägt rum.
De två veckor som följt på president Porfirio Lobos installation som Honduras nya president har varit fylld av ”en klapp på axeln och gå vidare”-händelser. USA:s utrikesminister Hillary Clinton har talat med Lobo på telefon och sagt att det är dags att gå vidare. Spaniens minister för iberoamerikanskafrågor, Juan Pablo de Laiglesia, har besökt Lobo och uttryckt ungefär samma sak.
Spanien, som är EU:s ordförandeland, meddelade vid årsskiftet att man inte tänkte erkänna Lobo och hans regering eftersom den tagit över makten från en illegitim regering. Det uttalandet är som bortblåst nu när EU funderar på när, och inte om, det frysta biståndet ska återupptas.
Förhandlingarna mellan EU:s medlemsstater och de centralamerikanska länderna om ett associeringsavtal frös i och med statskuppen den 28 juni förra året inne, men har redan satt igång igen. Avtalet kommer förmodligen att skrivas under av alla parter på EU-Latinamerikatoppmötet i Madrid i maj i år.
USA ställde efter statskuppen in allt militärt stöd till Honduras, närmare 16,5 miljoner US dollar. Pengarna betalas nu ut till regeringen Lobo. Likaså ska nu USA:s innestående bistånd på 30 miljoner US dollar från förra året börja betalas ut.
Sammanlagt ställde USA, EU, Världsbanken (WB), Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB), Centralamerikas bank för ekonomisk integration (BCIE) och Venezuela in 450 miljoner US dollar i ekonomiskt stöd till Honduras på grund av statskuppen. Eftersom WB, IDB och BCIE de senaste dagarna beslutat att återuppta utlåningen till Honduras är det bara Venezuela som vägrar återuppta alla former av stöd till Honduras nya regering.
Lobo har fått en flygande start. Strax före att han tillträdde meddelade kuppregeringen att statskassan i princip var tom och att landets statliga anställda inte kunde räkna med att få någon lön i februari. Nu flödar pengarna in i Honduras, men det är fortfarande tufft. Inställt bistånd, inställda lån, handelsblockader, färre turister och global finanskris gjorde att tiotusentals honduraner förlorade sina arbeten förra året, fattigdomen ökade och landets bruttonationalprodukt minskade med två procent.
Förutom Venezuela vägrar flera sydamerikanska stater erkänna Lobo, men Brasilien verkar vara sugna på att dra av sig hårdhandskarna, varför det troliga är att det bara blir Argentina, Ecuador, Bolivia, Venezuela, Nicaragua och Kuba som till slut kommer att vända Honduras ryggen för en tid framöver. De lär också sätta käppar i hjulen när den panamerikanska organisationen OAS ska diskutera om Honduras ska få bli medlem igen. Efter statskuppen uteslöts Honduras.
Inrikespolitiskt har Lobo spelat de flesta kort rätt. Oppositionen har fått flera ministerposter. Den avsatte presidenten Manuel Zelayas och kuppresidenten Roberto Michelettis liberala parti har fått kontroll över jordbruks-, naturresurs- och försvarsdepartementen. Socialdemokraterna och kristdemokraterna har fått ta över kultur- respektive arbetsdepartementen. Vänsterpartiet UD leder det nationella institutet för jordbruk som bland annat hanterar frågan om landrättigheter. UD sitter numer även på vicetalmannens stol i nationalförsamlingen.
Motståndsrörelsen som vägrat erkänna Lobos regering och fortfarande kräver en chans till att rösta om en grundlagsförsamling, som kan se över landets konstitution, har blivit lovade samtal med Lobo på tu man hand. Lobo talade redan före statskuppen om att landets grundlag möjligen behövde reformeras, något han legat lågt med sedan kuppen. Till motståndsrörelsen har han sagt att han är intresserad av att höra vilka förändringar de vill se av grundlagen.
Av det avtal som Zelaya och Micheletti skrev under den sista oktober förra året, för att nå en lösning, finns inte mycket kvar. Någon samlingsregering tillsattes aldrig, nationalförsamlingen röstade om Zeleyas eventuella återinstallation en månad efter uttalad tid, verifikationskommittén hoppade av efter två dagar och det sista de avgående ledamöterna i nationalförsamlingen gjorde innan de nyvalda ledamöterna tillträdde den 27 januari var att godkänna en amnesti för alla politiska brott begångna i samband med statskuppen. Detta trots att Zelaya och Micheletti kommit överens om att någon sådan amnesti inte skulle genomföras.
Med Lobo vid makten har dock den sista punkten i avtalet uppfyllts – tillsättandet av en Sannings- och försoningskommitté. Den ska i juni i år presentera en rapport om händelserna kring statskuppen. Eftersom en amnesti är utlyst kan den rapporten anses meningslös, men samtidigt är det många frågetecken kring kuppen som måste redas ut för att kunna gå vidare. Vad var det egentligen som hände, vilka följde lagen och vilka inte, begicks det övergrepp på de mänskliga rättigheterna under kuppregeringen etc?
Att Guatemalas tidigare utrikesminister och vicepresident, den välrenommerade Eduardo Stein, ska leda kommittén bådar gott. Frågan är hur stort spelutrymme han får och vilka andra som ska sitta i kommittén. För de strukturer i det honduranska samhället som låg bakom kuppen – näringslivet, militärledningen och partitopparna i det nationella och liberala partierna som i sin tur styr hela rättsapparaten och landets stora medier – har inte förändrats på en enda punkt sedan tiden före kuppen.
Talande är ett foto av Lobo och hans fru från installationen den 27 januari. I bakgrunden, mellan dem, tittar militärchef Romeo Vásquez Velásquez bistra ansikte fram. Det var han om personligen såg till att Zelaya tvingades lämna landet förra året.
Kuppresidenten Micheletti belönades strax före Lobos installation med titeln senator på livstid som tack för sina tjänster gentemot den honduranska staten. Av polisen fick han en pistol. Zelaya, sedan 27 januari boende i Dominikanska republiken, står fortfarande anklagad för ekonomiska brott och riskerar åtal om han återvänder till landet. Minst 18 av motståndsrörelsens medlemmar mördades av okända gäringsmän efter statskuppen. Alla utredningar kring morden har lagts ned. Ett tiotal medlemmar av motståndsrörelsen sitter fortfarande häktade under den vaga brottsrubriceringen ”uppvigling till uppror”.
Att notera är att den Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag, har meddelat Honduras Högsta domstol och motsvarande riksåklagare att man inlett en förundersökning mot flera personer i Honduras. Enligt företrädare för flera honduranska människorättsorganisationer rör undersökningen alla 15 domare i Högsta domstolen, ledningen för åklagarmyndigheten, ledningen för den tidigare nationalförsamlingen och militär- och polisledningen. Brotten handlar om flera anklagelser om statliga övergrepp på de mänskliga rättigheterna, men enligt ICC:s stadgar agerar domstolen inte förrän det står klart att det inhemska rättsväsendet inte agerar; det vill säga själva genomför en undersökning.
Den amnesti för politiska brott begångna i samband med statskuppen som utlystes i januari i år gäller inte inom det internationella rättsväsendet. Det gör att Sannings- och försoningskommissionens rapport i juni, och honduranska myndigheters agerande efteråt blir extra intressanta.
Det kan vara lättare sagt än gjort, att bara gå vidare.