Sång på liv och död

Det var livsfarligt att framföra folkmusik i dåtidens El Salvador. Bröderna Quezada i Yolocamba I Ta levde på omvärldens stöd i exil. Väl hemma, tjugo år senare, är de lika beroende av omvärlden för att hålla den lokala kulturen levande.

Till vardags tonsätter Franklin teater, en liten konstyttring i det lilla centralamerikanska landet El Salvador. När storebror Roberto inte skriver själv binder han andras böcker. För något år sedan vann han en romantävling med sin bok ”El leoncavallo” (Lejonhästen). Den handlar om en salvadoran på flykt undan det blodiga inbördeskriget som härjade i landet mellan 1980 och 1992.

Kriget och landsflykt är något som bröderna vet mycket om. Innan de skapade fonden för utvecklingen av den salvadoranska folkmusiken och arbetade med teatermusik och att skriva kretsade deras liv kring protestmusik. De sjöng och spelade om det salvadoranska folkets kamp mot förtryck och regimens brott mot de mänskliga rättigheterna.

Under inbördeskriget levde de i Nicaragua, Mexiko och på flera platser i Europa. De tvingades fly El Salvador på grund av utvecklingen i slutet av 70-talet. Deras föräldrar var lärare och engagerade i lärarnas fackförbund. De deltog i strejker och delade ut protestskrifter. Pappan kom senare att fängslas och torterades i fyra dagar innan han avrättades. En av deras bröder gick ett liknande öde till mötes för att han var journalist.

– Den 30 juli 1975 är en av den salvadoranska folkrörelsens svartaste dagar, säger Roberto. Det var då militären slaktade tiotals studenter under en fredlig demonstration. Jag gick i tåget och Franklin såg allt över skolmuren, som låg ett stenkast från den bro där soldater sköt rakt in i massan, stridsvagnarna krossade studenter mot broräcket och helikoptrar sprutade växtgifter över demonstranterna.

Franklin rycker i sin vita skjorta av den salvadoranska ursprungsbefolkningens snitt.

– Vi lyssnade på Victor Jara, Violeta Para och andra protestsångare från Sydamerika. Det var förbjuden musik, liksom allt som hade med den centralamerikanska ursprungsbefolkningen att göra. Det var förenat med livsfara att på sig den här skjortan eller att spela deras musik, marimba.

Händelsen vid bron blev startskottet för gruppen Yolocamba I Ta, vilket är choti (Lencaindianernas språk) och betyder ungefär: såddens uppror. Franklin kunde spela gitarr och lärde gruppens tredje medlem att spela. Roberto kunde inte spela något instrument och fick efter hand lära sig det som behövdes för olika låtar.

– I början spelade vi folkmusik med inslag av ursprungsbefolkningens musik, men det kom allt mer att handla om protestmusik. Vi sjöng om att vi inte fick organisera oss eller demonstrera. Vi sjöng om att växa och se framåt, men också om vikten av att se bakåt till våra rötter för att söka svaren på dagens problem, säger Franklin.

– Vi sökte upp de gamla indianättlingarna på bygator, torg och åkrar. Vi lärde oss av dem, fortsätter Roberto.

Det var oroliga tider. Den salvadoranska vardagen bestod av halshuggna och lemlästade lik på trottoarer och i diken. Dödshot från dödspatrullerna delades ut till höger och vänster. År 1980 mördades landets ärkebiskop, Romero, av dödspatruller.

Även Yolocamba I Tas medlemmar hotades. Bröderna satt med i kulturarbetarnas organisation och var med om att bilda FDR (Frente Democratico Revolucionario – Den demokratiska revolutionens front), vilket var en bred sammansluttning av fackföreningar, organisationer och föreningar med krav på demokratiska val och ett slut på förtrycket.

Under 1980 och 1981 mördades 150 av 400 medlemmar i den kulturorganisation som Franklin och Roberto var med i. Det var då Yolocamba I Ta valde att spela in sin första skiva.

– Dödspatrullerna passerade dagligen utanför huset där vi bodde och vi trodde att vi skulle dö. Vi ville lämna något bakom oss.

Skivan spelades in i Nicaraguas huvudstad, Managua, där sandinisterna gjort revolution året innan. Till sin hjälp hade de sandinisternas trubadurer, bröderna Godoy. Inspelningen gjordes i den störtade diktatorn Somozas skivstudio. Några månader senare fängslades och mördades flera medlemmar av FDRs styrelse. Yolocamba I Ta var på turné i Costa Rica och valde att inte återvända hem. Landsflykten hade börjat.

– Vår bas var i Nicaragua och Mexiko, men vi reste världen runt. Solidaritetsgrupper i hela världen betalde våra resor. Vi var på Malmöfestivalen och på Rockfestivalen i Köpenhamn. Vi spelade in skivor och skrev låtar om kriget i El Salvador. Vi återvände regelbundet illegalt för att samla material och förstå situationen. Vi kunde ju inte göra musik om något som vi inte var insatta i. År 1987 fick vi komma till USA och spela. Det var filmregissören Oliver Stone (vars genombrottsfilm Salvador handlar om kriget i El Salvador) som hjälpte oss in.

Det är länge sedan nu. Det har varit fred i tio år och bröderna bor sedan länge i San Salvador igen. Roberto skrattar och drar handen genom sitt lätt gråa hår. De sista tio åren har gått långsamt. Liksom för de flesta salvadoraner kom brödernas första fredsår att handla om att återskapa vardagen och sätta samman splittrade familjer. Vid 90-talets slut stod det dock klart för många att inte mycket förändrats i El Salvador sedan 70-talet.

– Folk har fortfarande inga pengar till att äta och barn dör av näringsbrist, säger Roberto.

Yolocamba I Ta har inte varit särskilt aktiv sedan kriget. För två år sedan gav de ut en hyllningsskiva till minnet av ärkebiskop Romero. Året därpå kom det ut en dubbel-cd med gruppens bästa låtar. Franklin skriver ständigt på nya låtar, men idag har de familjer att försörja och musik ger inte mycket pengar i El Salvador.

De skulle gärna lägga mer tid till projektet att rädda den lilla spillra av den salvadoranska ursprungsbefolkningen kultur som fortfarande finns kvar, men det är svårt att finna pengar till det. Enligt Roberto prioriteras kulturen i El Salvador medvetet bort av regeringen.

– Kulturyttringar ifrågasätter. Det skulle vara en lätt sak att lagstifta om stöd till kultur och ge statliga bidrag, men istället prioriteras det bort. Är det demokrati? I El Salvador kommer bara det med pengar till tals.

Av Yolocambas musik hörs till exempel inte mycket idag, faktiskt bara på det lilla nätverk av lokalradiostationer som finansieras av internationella biståndsorganisationer och vänsterpartiet FMLN.

– Vi tror att vårt projekt kan vara ett svar från det civila samhället att uppmärksamma de problem som fortfarande finns i landet. Jag kan försäkra dig om att kan vi bara få ihop ett pris till en tävling skulle det komma hundratals grupper från hela landet och tävla.

Han tänker på den gång de lyckades få pengar att ta med sig en folkmusikgrupp till en festival till USA. Efter spelningen stirrade musikerna, som alla var bönder, mållöst på det arvode de fick för att spela.

– Det här är ju mer än en ko, utbrast en av dem.

Fakta

Diskografi:

1980 – El Salvador, su canto y su lucha… (Nicaragua)

1980 – Misa Popular Salvadoreña. (Mexiko)

1981 – Canto a la Patria Revolucionaria. (Kanada) Skivan utnämndes 1983 till årets bästa skiva i tävlingen World´s music, som arrangerades av National Association of Independent Record Distributors and Manufacturers (NAIRD).

1984 – La Bandera Está en lo Alto. (Mexiko)

1985 – Basta Ya. (Mexiko)

1987 – Canciones Para la Nueva Vida. (Mexiko)

1988 – Cara o Cruz. (Mexiko)

1992 – Vivo en Vancouver. (Kanada)

2000 – Romero. (El Salvador)

2000 – Retrospectiva I y II (Recopilación Antológica). (El Salvador)

Filmmusik:

1983 – ”El camino de la Libertad”, producerad av Instituto cinematográfico de El Salvador.

1984 – ”Salvador”, regisserad av Oliver Stone, med bland annat skådespelarna James Woods och James Belushi.

1987 – ”Fé, semilla de Libertad”, producerad av CEBES.

1987 – ”Romero”, producerad av Paulist Pictures, Hollywood, med bland annat skådespelaren Raul Julia.

Bandmedlemmar:

Idag består gruppen av: Roberto och Franklin Quezada, Pedro Portillo, Richard Ortiz, Víctor Canizales och René Muñoz.

Tidigare medlemmar:

Paulino Espinoza (1975-1985), Alvar Castillo (1980-1981), Guillermo Cuellar (1980-1982), Rolando Preza (1983-1993), Víctor Ruiz, Mexiko (1986-1993), Adalberto Romero, Mexiko (1986-1993) och Carlos Castro (1988-1990)

Konserter:

Gruppen har hållit konserter i El Salvador, Guatemala, Nicaragua, Panama, Costa Rica, Mexiko, Kuba, Peru, USA och 100 städer i Kanada. I Europa har de besökt 300 städer i 20 länder. Bort sett från turnéer och konserter i dessa länder har de även deltagit i fler än 50 olika musikfestivaler runt om i världen.

Publicerad i Lira 5/2002