Samarbete med kritisk underton

När muren föll i Berlin 1989, föll också den kubanska ekonomin. Kamraterna i Östeuropa slutade stödja sin kamrat i väst. Inom loppet av några år djupdök Fidels socialistiska välfärdsbygge och klev in i det som kallades ”den speciella perioden.” Nu pekar siffrorna uppåt igen, men det är uppenbart att landet behöver hjälp utifrån för att täta sprickorna i bygget. Bland de nya biståndsgivarna återfinns Sverige, som återvänt efter lång frånvaro.

Weine och Maj-Greth Spets arbetar för den svenska biståndsorganisationen Erikshjälpen på Kuba. Efter 10 års biståndsarbete i Bolivia har de båda stor erfarenhet, men på Kuba har de fått lära på nytt.

– I Bolivia var det många saker som var enklare, säger han. Vi fick alltid hjälp och kunde bland annat köpa våra fordon till arbetet utan skattepålagor. Här är det omständligare och mera byråkrati. Det är dyrt att leva och bo här och det vi behöver till vår administration, som telefon, är mycket dyrt, vilket är synd eftersom de pengarna skulle kunna gå till de behövande istället. För behoven är stora.

Erikshjälpen har arbetat inom EUs biståndsprogram ECHO (European Community Humanitarian Office) sedan 1995, men sedan årsskiftet står de på egna ben, som Sveriges första enskilda organisation på Kuba. Bakom ligger stort tålamod. Inom ECHO har Erikshjälpen arbetat med att förse hälsosektorn med mediciner och sjukvårdsmaterial. Utöver detta har de också ersätt dåligt underhållna och gamla apparater på lokala sjukhus, ålderdomshem och ett hem för handikappade barn i staden Sancit Spiritus.

Nu har de sökt ytterligare pengar från ECHO för ett stort projekt som inkluderar 38 ålderdomshem i provinserna Sancit Spiritus och Ciego de Avila. Samtidigt söker de pengar genom Sida för att finansiera en restaurering av staden Sancti Spiritus enda skolkök, byggt 1958 för att förse 1 500 skolbarn med mat. Idag förser de 6 000 barn med mat med hjälp av köksapparater från femtiotalet och häst och vagn.

– Erikshjälpen har alltid varit här, säger Fernando Fernando Fernandez, på det kubanska biståndsministeriet MINVEC. De andra organisationerna kommer och går. Att givarna alltid är närvarande ger större säkerhet och man behåller kontakten.

På MINVEC är det noga med att alltid bidra med något själva. I varje projekt har de en egeninsats, ofta i form av arbetskraft. På så sätt kompletterar givarorganisationen och kubanska staten ständigt varandra.

– Det trista är att det är så många projekt som aldrig blir finansierade, säger Weine. Vi har haft kontakt med många församlingar som har färdiga projekt inom äldrevård och med barn. De saknar resurser och tillstånd. Inte ens ett av tio projekt får finansiering.

På UNDP på Kuba menar de att allt biståndsarbete på ön måste ske i nära samarbete med de kubanska myndigheterna och organisationer. De anser också att biståndsgivarna inte har lika stort spelutrymme som i andra länder och därför kan just UNDPs arbete fungera som en förebild för andra. Liksom Erikshjälpen har tålamod varit nyckeln till framgång.

UNDPs program PDHL (Programa de Desarollo Humano a Nivel Local, ungefär: programmet för lokalutveckling) stödjer italienska staten, kommuner och enskilda organisationer biståndsprojekt i provinsen Granma, Kubas fattigaste provins.

När kubanska jordbruksministeriet, MINAGRI, 1995 byggde en damm i kommunen Guisa i Granma, avverkade de ett stort område på skog. De visste att de framöver skulle bli tvungna att återplantera området, men resurserna saknades. Lösningen blev ett lokalt utvecklingsprojekt tillsammans med PDHL.

Marken delades upp i tomter på mellan 20 och 60 hektar. Varje tomt tilldelades en skogsbrukare med familj, som fick medel och hjälp att bygga ett hus. Husen byggdes med kök, latriner och solfångare på taket. Under fem år ska skogsbrukaren, tillsammans med en annan arbetare rensa sin mark på ogräs och plantera träd för trä- och fruktproduktion.

– Det är ett bra projekt för att få igång trädplanteringen och affärerna i området, säger Rigoberto Perez Garcia, en av de nya husägarna. Hittills går allt bra. Jag och min kollega Osnaramiro följer månadsplanen. När vi fått allt planterat ska jag och min fru börja odla för självförsörjning också.

Projektet har hela tiden utvidgats och inkluderar nu även spanska och schweisiska organisationer och kommuner. Norr om Guisa, i staden Cuato Cristo, finansierar PDHL bland annat också projekt för ensamstående mödrar som får arbeta på MINAGRIs grönsaksodlingar medan deras barn får gå på dagis.

Enligt den kubanska regeringen tog ”den speciella perioden” slut 1996. Det var då ekonomin visade nya krafter igen. Dagens handelskontakter verkar i marknadsekonomier, vilket är en svår omställning för ett land som fortfarande använder sig av femårsplaner.

Under en resa till Uruguay 1995 fick Fidel Castro en idé. Han ville inleda ett utbyte mellan Kuba och Uruguay för att på så sätt förstärka Kubas tjänstemannasektor. Svenska Sida intresserade sig för idén och finansierade ett pilotprojekt på ett år. Trettio kubanska ekonomer från Centralbanken, ekonomiministeriet och finansministeriet åkte till Montevideo och de första moderna datorerna dök upp på Kuba.

Sedan dess har programmet utvidgats. Idag ingår även Argentina, Chile och Sverige i utbytet. År 1999 gästföreläste en svensk och en chilensk professor om jordbruksexport i världen. Andra teman som tagits upp är revision av statens finanser, något för Kuba helt nytt påfund och den kubanska exporten i jämförelse med Uruguays.

– En oberoende studie av Madrids universitet visade att projektet skapat en kritisk massa inom Kubas tjänstemannasektor, säger Claudio Vigoa Llanes, ansvarig för projektet på Kuba. En kritisk massa, så till vida att de kubanska tjänstemännen ser mer kritiskt på landets finans- och handelspolitik.

Vad han egentligen säger är att det tidigare inte fanns en öppen internpolitisk debatt mellan tjänstemännen på ministerierna och de statliga institutionerna.

Alla turister och kubaner som använder sig av dollar på ön bidrar indirekt till biståndet. För att upprätthålla gratis sjukvård och utbildning för alla infördes 1993 dollar som gångbar kubansk valuta, vid sidan av peson. Tanken är att finansiera de stora offentliga utgifterna med alla dollar. Ett exempel är restaureringen av Gamla Havanna, en del av UNESCOs världsarvslista. Åttio procent av de dollar som spenderas på stadsdelens hotell, restauranger och affärer går till restaureringen och tjugo procent går till sociala projekt. Man har byggt ett ålderdomshem, ett hem för gravida kvinnor, för utvecklingsstörda barn, skolaulor och bibliotek.

Fakta/Sverige och Kuba

Kuba var under åren 1970 till 1980 ett av Sidas programländer. Totalt uppgick det svenska biståndet till 300 miljoner kronor. Därefter bedrevs biståndet av biståndsmyndigheterna Beredningen för internationellt tekniskt – ekonomiskt samarbete (BITS) och Styrelsen för U-landsforskning (SAREC). 1991 beslöt den borgerliga regeringen att Kuba skulle bli det enda land som utestängdes från visst samarbete med SAREC och BITS. Biståndssamarbetet tog slut för att regeringen ansåg att Kuba inte bedrev en utvecklingspolitik som var förenlig med främjandet av de mänskliga rättigheterna, demokrati och ekonomiska reformer.

1995 återupptogs biståndet igen. Den socialdemokratiska regeringen beviljade åter stöd till internationella organisationer och svenska institutioner och organisationer med arbeten som syftade till att skapa förutsättningar för ekonomisk och politisk systemöppning, vilket skulle främja demokratiska reformer och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Ansvaret hamnade på det då ombildade Sida, där BITS och SAREC integrerats. Sedan dess har det svenska biståndet uppgått till 10 – 12 miljoner kronor per år. Mellan 1994 och juni 2000 hade EU betalat ut 85 miljoner Euro till bistånd på Kuba genom programmet ECHO. Programmet var tidsbegränsat och har nu avvecklats. Ett flertal enskilda EU-länder bedriver idag egen biståndsverksamhet i landet.

Fakta/Erikshjälpen

Erikshjälpen är en fristående kristen hjälporganisation som finansieras av oberoende missionsorganisationer, enskilda föreningar och Sida. De har arbetat med utvecklingsarbete i över 50 år. Idag finns de i 27 länder. Verksamheten inriktar sig främst på utbildning och hälsofrågor med prioritet på kvinnor och barn.

Organisationen har också 5 500 fadderbarn ute i världen och arbetar med barn på sjukhus i Sverige.

Publicerad i Omvärlden 2/2001