”Om jag dör återuppstår jag i folket”

El Salvadors ärkebiskop mellan 1977 och 1980, Oscar Arnulfo Romero, står tillsammans med bland annat Martin Luther King och Moder Theresa staty i kyrkan Westminister Abbey i London. I El Salvador är det fortfarande, efter 20 år, många som inte erkänt hans arbete.

El Salvadors inrikesminister Mario Acosta Oertel, från högerpartiet ARENA, menar att Romero inte skötte sitt kyrkliga uppdrag, utan ägnade sig åt vänsterpolitik. Den senaste kandidaten till San Salvadors borgmästarpost från samma parti, Luis Cardenal, lovade att han skulle riva Romeroparken om han blev vald. Nu blev han inte vald, utan folket valde vänsterpartiet FMLN:s kandidat, Hector Silva, för en andra period. För att hedra Romero utnämnde han honom till hedersmedborgare i San Salvador och döpte en gata efter honom.

Sedan 1995 arbetar en grupp präster och biskopar inom den salvadoranska katolska kyrkan för att få honom helgonförklarad, men även inom Vatikanen råder en liknande schism. Också där anser många att han var väl politisk. Men Latinamerikas folk har redan bestämt sig. Han var ett helgon. Under de sex dagar långa 20-årsfirandet till minnet av hans död skallade frasen ”San Romero de America” mellan huvudstadens husväggar.

Det var den 24 mars 1980 som en man , förmodligen på order av ARENA-partiets grundare Roberto D´Aubuisson, avlossade det dödande skottet från en bil som stannade upp utanför de öppna kyrkdörrarna till Dividina Providencia där Romero höll mässa. Han föll död ned bakom altaret.

Därpå följde ett 12 år långt inbördeskrig, men minnet av hans kamp för det fattiga och förtryckta salvadoranska folket levde kvar, och efter freden har firandet den 24 mars bara växt. I år besöktes San Salvador av tiotusentals människor från hela världen. Befrielseteologerna Biskop Samuel Ruiz, från Chiapas, Mexiko och Biskop Pedro Casaldáglia från Brasilien höll en mässa tillsammans med Kardinal Roger Mahony från Los Angeles, USA.

Den 24 mars vallfärdade människor från alla världens hörn för att hylla mannen som gav det salvadoranska folket en röst och fördömde militären och oligarkins förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och orättvisa ekonomiska och sociala politik. Han blev för obekväm och tystades, men hans röst lever kvar och har blivit en symbol för människor i hela Latinamerika i kampen mot förtryck och orättvisor.

”Romeros ord belyser orättvisorna”

Läromedels- och utbildningsmaterialsförlaget Equipo Maiz (Majsgruppen, med hänvisning till den gröda som majoriteten av det salvadoranska folket lever av) ger varje år ut en ny affisch till årsdagen av Romero. Affischen har blivit omåttligt populär och är numer ett samlingsobjekt. De har även gett ut två böcker och en video om Romeros liv.

Förlagschef Elmer Romero (efternamnet har ingen koppling till Oscar Romero) bär en t-shirt med Romero på bröstet och han rekommenderar varmt den nya hemsidan om Romero som Equipo Maiz, med hjälp av fyra oberoende webbkonstruktörer, har skapat. Vad an detta engagemang för Romero?

– För många salvadoraner är han den mest älskade ledaren av alla, säger Elmer. Vi på Equipo Maiz kommer alla från kyrkliga basorganisationer och bär med oss vårat intresse för honom därifrån. Vi försöker fånga upp hans ord och tankar och belysa dem åt folket. Vi vill berätta att han inte alls var någon ledare för kommunisterna och gerillan, som många av landets högerkrafter hävdar. Det är inte sant. Han var ingen förespråkare av våld, han talade om förståelse och dialog.

För Elmer är han den spirituelle ledare som El Salvador saknar i dag. Punkten kring vilken landets progressiva krafter kan samlas. Han menar att många av de orättvisor, mycket av den fattigdom och de klyftor som fanns för 20 år sedan fortfarande existerar och att det bara är Romeros ord som kan belysa dem, då vänsterns ord för länge sedan tappat kraft och bytt spår.

– Vad kyrkan i El Salvador saknar är en person som vågar träda fram och fördöma förtrycket kraftigt, någon som inte är rädd. Visst finns det fortfarande folk som fortsätter att kämpa, som biskoparna Ricardo Urioste och Gregorio Rosa Chavez och många präster ute i landet, men ingen som Romero. Han förlorade sin rädsla.

”Om jag dör återuppstår jag i folket,” sade han efter att ha blivit mordhotade för vem vet inte vilken gång i ordningen. Den vanliga uppfattningen är att Romero tappade sin tro på den konservativa katolska kyrkan och den salvadoranska regeringen när hans vän Fader Rutilio Grande mördades 1977. Elmer menar att det rörde sig om mer än så.

– Självklart påverkas man av en nära väns död, men under samma period mördades fler präster och en icke kyrklig vän till Romero. Jag tror mer på att det var en serie händelser som fick honom att öppet ta steget från den mer traditionellt konservativa kyrkan till befrielseteologin. Under slutet på sjuttiotalet ökade närvaron av dödsskvadroner och den ekonomiska oligarkins och regimens förtryck och våld.

Syster till en mördare

Under 1950- och 60-talet växte fyra syskon med familjenamnet D´Aubuisson upp i Santa Tecla i El Salvador. Det näst äldsta syskonet, Roberto, var en liten rebell. Han älskade sin lillasyster Marisa, det yngsta syskonet, över allt annat. Han beskyddade henne, hittade på hyss med henne och tog med henne på dans, men i skolan gick det mindre bra för honom.

När han var 16 år verkställdes det hot som hans mamma utfärdat. Roberto D´Aubuisson placerades i militärskola för att lära sig lite disciplin. Fyra år senare gick han ut med fänriks grad, tog värvning i Nationalgardet och fick sedermera möjligheten att åka till Panama och genomgå en utbildning på School of Americas.

– Som militär lärde han sig att hata kommunister, hans mardröm var att El Salvador skulle bli ett nytt Kuba. Han var övertygad om att landets präster, som Romero, i själva verket var agenter från Sovjetunionen.

Fram till maj 1979 älskade Marisa sin bror som hon alltid gjort. Hon trodde att han bara var en militär i mängden, tills den dag han berättade för sin syster att hon var i fara. Hon arbetade då med utbildning och hälsovård bland fattiga. Enligt Roberto fanns hon med i den salvadoranska arméns underrättelsetjänstens arkiv som eventuell upprorsmakerska och kommunist.

Hon frågade honom hur han visste det och han svarade att han själv hade sett det. Hon undrade hur han hade fått tillgång till arkivet. Det är jag som är ansvarig för det, svarade han. Då förstod Marisa att Roberto inte bara var en vanlig militär, utan en militär med kunskap om utrensningar, dödsskvadroner, hot och tortyr. Hon sköt honom i från sig.

I oktober 1979, efter att själv ha varit med och planerat militärkuppen i samma månad, fick han sparken från nationalgardet. Det var då som Marisa verkligen fick se vem hennes bror blivit. Han dök upp i piratsända TV-program där han talade om kommunisthotet, om att landets präster var kommunister och borde skjutas, han till och med hotade folk öppet, bland annat Romero.

– Han var en annan person, fullständigt galen. När Romero mördades var det få som tvekade om vem som låg bakom mordet. För mig innebar det nästan att jag behövde lämna landet, men jag stannade med min mans namn.

Under åttiotalet träffades Marisa och hennes bror en handfull gånger. 1982 grundade han högerpartiet ARENA och i slutet av åttiotalet var han talman i nationalförsamlingen. Deras mor och två syskon stödde Roberto och hans idéer in i det sista. Han dog av strupcancer samma år som fredsavtalet skrevs under, 1992. Året därpå fann en sanningskommission att Roberto bevisligen var den som låg bakom mordet på Romero, men han befanns aldrig skyldig då de nya amnestilagarna lade locket på krigets och diktaturens grymheter.

Upprorsmakare i Romeros fotspår

– Här arbetade Oscar som liten, säger Carlos Zuleta, ansvarig för Radio Monseñor Romero. Hans pappa var en alkoholiserad snickare och Oscar fick hjälpa till mycket för att kunna försörja familjen, eftersom pappan bara söp. Och här höll han sin första mässa.

Carlos stannar bilen utanför en gammal och sliten kyrka några kvarter från Ciudad Barrios centrum, staden där Oscar Romero föddes den 15 augusti 1917.

– Folk som minns honom som liten minns en pojke som täljde flöjter av bambu och spelade glada melodier på dem.

I huset där han föddes, som ligger mitt emot kyrkan vid torget i centrum, huserar i dag Cooperativa de Cafétales de C.R. (El Salvadors största kaffeproducenter), tidigare en av Radio Monseñor Romeros största fiender. Radion skapades för två år sedan i ett försök att förra vidare Romeros ord och tankar till folket. Då Carlos menar att de fortfarande är högst aktuella.

– Se dig omkring. Vad ser du? Sopor, fattiga, skitiga och barfota barn, försupna medelålders män, små feta borgmästare som lever på stora gårdar utanför staden, kaffeproducenter som förorenar marken och fattiga bönder som får leva i skuggan av de rika jordägarna.

Carlos skapade radion för att Radio YSUCA (Universidad CentroAmericas, jesuiternas universitet I San Salvador, radio) inte kunde sända från Romerofestivalen, som de gjort tidigare år. Carlos och teknikern Jaime, numer även vicechef på ungdomsfängelset i stan, samlade ett tjugotal ungdomar med drogproblem och gav dem en sysselsättning, men det spårade ut. Carlos och Jaime blev tvungna att sätta gränser och alla stack.

I dag arbetar Carlos och Jaime tillsammans med fem andra ungdomar. Ungdomarna sköter program om jämlikhet, miljö och religion. Med jämna mellanrum lägger det in bandinspelningar av Romero. Det är Carlos och Jaime som sköter de tyngre programmen.

Varje kväll fördömer de orättvisor och politiker som lovar saker som de inte utför. De gav sig på kaffeproducenterna i området för att de förstörde marken med gifter. Ett år senare har företaget fått miljöpris av UNECSO och samarbetar med radion, men de får sig fortfarande en och annan släng för låga löner och utnyttjande av personal.

I ett program som påminner om det vi Sverige känner till som Grönköping gör de parodi på hela stan och Jaime gnyr och skäller som en hund när de tycker något är bra eller dåligt. Men det är farligt. De har blivit dödshotade, fått sina bilar förstörda, haft inbrott i husen och varit tvugna att fly från stan för ett par dagar.

– Vi försöker föra vidare den kamp som Romero förde, men det är inte lätt.

Publicerad i Dela Med 1/2000