När conquistadorerna återvände till Guatemala

Likt moderna conquistadorer bryter det kanadensiska gruvbolaget Glamis Gold guld med hjälp av Världsbanken i nordvästra Guatemala. Bolaget har lovat utveckling och arbete åt lokalbefolkningen, men människor är rädda och känner sig lurade. Lutherhjälpen stödjer organisationen Madre Selvas (Moder jord) arbete med att utbilda befolkningen om gruvor.

Lilla Esperanza, 5 år, springer glatt efter hönsen och de små kycklingarna. Hon kastar majskolvar efter dem och försöker med alla medel hålla dem borta från den växande högen med majskolvar på familjens gårdsplan.

Luften är frisk och vinden lite kylig. Tjocka gråa moln har dragit in över horisonten och täcker den normalt fantastiska utsikten över vulkantopparna. Nere i den gröna lummiga dalgången betar kor och vid sidan av huset ligger pumpor stora som basketbollar.

Esperanzas mamma Elena Sanchez, 33 år, river snabbt av blasten på majsen. I taket ovanför henne har hon hängt majs i olika färger. Hennes pappa Engarnación Cario Ambrosio skjuter tillbaka hatten i nacken och lutar sig mot husväggen bakom henne.

– Idag har vi det bra, säger Engarcion Cario Ambrosio. Men som by vill vi se framåt. Vad händer om gruvbolaget tömmer vattenkällan i dalen eller om de frukter och grönsaker vi odlar blir förgiftade av giftet som de använder i gruvan?

– Tänk om det händer något, säger Elena Sanchez. Vad gör vi då? Då kommer vi att ångra oss för att vi inte gjorde något för att stoppa det när vi kunde. Vi måste tänka på våra barn.

Ur radion ljuder rancheros med texter om att sticka till USA och brusten kärlek. Mellan låtarna pratar Juan Mejía Ambrosio, en av männen bakom lokalradion i byn San Isidro. Liksom Engarcion Cario Ambrosio sitter han också i kommunalrådet och är även han en stor motståndare till att Glamis Golds dotterbolag, Montana Exploradora, bryter guld i deras kommun.

– De använder 250 000 liter vatten i timmen, säger Juan Mejía Ambrosio. En normalstor familj här använder 30 liter vatten per dag. De har borrat hundratals meter djupa brunnar. Visst de säger att de återanvänder vattnet, men det går åt för mycket. Och vi använder vattnet till bevattning till våra odlingar. Vi säljer skörden i byar och städer häromkring. Tänk om vattnet med natriumcyaniden de använder för utvinningen läcker ut. Det skulle vara en katastrof.

Med bil är det kanske tjugo minuter på en dålig väg från San Isidro till kommunhuvudstaden Sipacapa, i länet San Marcos. Utefter vägen ligger djupa bördiga dalgångar med brusande vattendrag i botten. Mellan höga tallar, majsfält och blommor träder då och då gruvan fram längre bort. Den ser inte mycket ut för världen, men dagbrottet måste utvidgas och träd avverkas.

Tillståndet för att bryta guld och silver i kommunerna San Miguel Ixtahuacán och Sipacapa fick Montana Exploradora redan 1997, men det är först de sista två åren som gruvan faktiskt har kommit till, och efter ett par månaders verksamhet vill bolaget nu utvidga uvinningen längre in i Sipacapa.

Enligt den internationella arbetarorganisationen ILOs konvention 169 måste internationella företag som vill utvinna mineraler på mark som av tradition tillhör ursprungsfolk fråga befolkningen om lov innan. Konventionen säger också att befolkningen ska få ta del av vinsten.

– Gruvbolaget har sagt att de gjorde både en miljökonsekvensanalys och frågade invånarna här om lov innan de började bygga gruvan, säger JuanMejía Ambrosio. Det är inte sant. Ingen här säger sig ha sett någon från gruvan innan, eller blivit tillfrågade om de får bryta guld här eller inte.

På Montana Exploradoras hemsida finns alla dokument utlagda så att vem som helst kan läsa dem. Där framgår det att gruvan inte är någon fara för miljön och att man har gjort en grundläggande undersökning bland lokalbefolkningen där majoriteten var positiva till gruvan. Frågan är hur projektet lades fram:

– Vi har talat med några av dem som sålde marken gruvan ligger på idag, säger Juan Mejía Ambrosio. De säger att de sålde till ett bolag som sa att de skulle ha boskapsuppfödning på marken. Det visade sig senare att det bolaget i sin tur sålde till gruvan.

Med hjälp av den guatemalanska enskilda organisationen Madre Selva och den katolska kyrkan i området har befolkningen långsamt blivit medvetna om vilka risker som finns med att bryta guld och silver i dagbrott på det sätt som Montana Exploradoa gör. Det finns flera dokumenterade fall ibland annat Peru och Honduras där människor blivit svårt sjuka på grund av utsläpp av natriumcyanid.

Av gruvans utlovade utvecklingsprojekt har det inte heller synts mycket. Kvinnor har fått gå på en sömnadskurs, en del av vägen har förbättrats och några byar har fått elektricitet. Ett par lärare sägs ha tillkommit och här och där sticker skyltar som annonserar om återplanteringsprojekt upp. Av de två kommunernas befolkning på närmare 25 000 har ett hundratal fått arbete i gruvan.

– Till Världsbanken har gruvan sagt att de ska investera i lokala projekt, säger Juan Mejía Ambrosio. Annars skulle banken inte investera pengar i projektet. Av Madre Selva har vi fått kurser och de har även bjudit in gäster som har berättat om hur vi människor och miljön drabbas i det långa loppet av gruvan.

Madre Selva genomför även lobbyverksamhet i Guatemala City och Washington D.C. Detta för att påverka makthavarna att ta mer hänsyn till den fattiga och sedan urminnestider marginaliserade lokalbefolkningen i nordvästa Guatemala.

Fakta

Befolkningen i Sipacapa är ättlingar till de människor som levt i området de sista 1 300 åren. De talar ett eget språk och har egna traditioner som kan spåras tillbaka till quichéindianerna. Den 18 juni förra året tog Sipacapas 14 000 invånare saken i egna händer och ordnade en egen folkomröstning. Närmare 75 procent från tolv av 13 delkommuner deltog. Sammanlagt sade elva delkommuner nej till fortsatt gruvdrift i kommunen. Gruvbolaget menar att omröstningen inte är giltig då de röstande inte fick höra gruvans syn p å saken. Sipacapas borgmästare och länet San Marcos biskop Álvaro Ramazzini stödjer folkomröstningen vars resultat nu ligger hos Guatemalas Konstitutionella domstol. Världsbanken stoppade all finansiering av gruvor som utvecklingsprojekt år 2001, delvis på grund av det stora antalet olyckor och för att gruvorna sällan bidrog till lokal utveckling. Samtidigt som priset på guld gick upp 2003 meddelade banken att man skulle finansiera en gruva på prov igen. Det blev gruvan i San Marcos, i Guatemala. Världsbankchefen Paul Wolfowitz har därför bett om enskilda möten med representanter för Madre Selva och Sipacapa kommun, och biskop Ramazzini. Siapacapas kommun tog med sig förslag på egna utvecklingsprojekt för 45 miljoner dollar till mötet Washington D.C. i slutet på förra året. 45 miljoner är den summa som banken har satsat i projektet, vilket är en dryg tredjedel av investeringskostnaden för Glamis Gold. Under de tio år som gruvan kommer att vara i drift räknar Glamis Gold med en vinst på 897 miljoner dollar, varav en procent går till den guatemalanska staten, enligt Guatemalas lag. Ytterligare cirka tio procent kommer den guatemalanska staten tillgodo genom skatter och investeringar. För att få fram guld ur malmen blandas natriumcyanid med vatten. Natriumcyanid är en syra och är mycket giftigt.

Skrivet åt Lutherhjälpen i december 2005