Kuppen splittrar fortfarande Chile

Idag har det gått 40 år sedan militären i en blodig kupp tog makten i Chile. General Augusto Pinochets maktövertagande och de 16 år av diktatur som följde är fortfarande ett nationellt trauma. Tre fjärdedelar av befolkningen anser att Chile inte har kommit över de klyftor som kuppen skapade. För Svenska Dagbladet berättar tre chilenare om minnet av ”den elfte”, 11 september 1973.

Den värnpliktige: ”Jag blev skenavrättad”

”Vi väcktes klockan tre på morgonen den 11 september. Officerarna hade full stridsmundering. Vi blev livrädda. 30 av oss fick order om att göra oss klara för strid.

Klockan halv sju kom vi till Galería de España, där det statliga telebolaget Telchile hade sitt kontor, ungefär fem kvarter från presidentpalatset La Moneda. Vår uppgift var att vakta huset.

Ett par timmar senare, jag minns inte exakt, slog någon på en radio och vi hörde president Salvador Allende tala om en statskupp. Vi förstod inte vad som hände. Vilken var vår roll i detta? Vad skulle vi göra? Ungefär mitt på dagen hörde vi skottlossning något kvarter bort. Jag fick order om att undersöka det hela, men såg inget. Sedan började någon skjuta på mig. Det var militärer som trodde jag hade gått över till milisen. Jag sprang tillbaka och kulorna ven runt mitt huvud och slog i husväggar och marken. Jag skrek allt vad jag kunde och svimmande.

Vi var stationerade vid Galería de España i en och en halv månad. Vi fick knapp någon mat för transporterna kunde inte komma fram. Jag minns att vi åt sopor och att jag vid något tillfälle funderade på om jag skulle äta en kamrat.

Den 13 september på kvällen stod jag och Julio, en av mina närmaste vänner, vakt. Det rådde utegångsförbud. Det var dödslugnt på gatorna, helt tomt, när det vid tiotiden dök upp en vit bil ur tomma intet. Skott avlossades och Julio var död innan han föll till marken. Han hade ett stort hål i ryggen. Jag höll hårt om honom och skrek. Löjtnanten slet i mig, gav mig örfilar och ropade att jag skulle sluta.

Vi utsattes för grymma övergrepp. Jag skenavrättades vid ett tillfälle för att jag inte skjutit med mitt gevär. Officerarna tog reda på allt om våra familjer och hotade oss med att om vi inte lydde order skulle de skjuta våra familjer.”

Fernando Mellado Galaz var 18 år den 11 september 1973. Han gjorde värnplikten från februari 1973 till augusti 1974. Idag är han en av ledarna för rörelsen Fd värnplikta soldater 1973-1990, som kräver kompensation för de övergrepp som de anser sig ha utsatts för under sin militärtjänstgöring.

Revolutionären: ”Militäran tog mig till nationalstadion” 

”Jag bodde två kvarter från La Moneda och jobbade på Centralbanken, ett kvarter därifrån. Min fru Alejandra var gravid i åttonde månaden. Vi visste inte vad vi skulle göra. Om jag skulle gå till jobbet som vanligt, stanna hemma eller om vi skulle fly.

När vi hörde skottlossning utanför började vi att elda upp alla hemliga dokument vi hade hemma. Vi var båda medlemmar i MIR och jobbade med organisationens underrättelseverksamhet.

Våra kontakter inom militären hade länge talat om kupprykten, men ingen visste när det skulle ske.

Efter kuppen återgick vi till vardagen. Alejandra var höggravid så vi kunde inte gå under jorden. Jag fortsatte att gå till mitt jobb, men vi flyttade till en annan lägenhet något kvarter längre bort. Mina föräldrar, som stod Allende nära, greps och den 5 oktober föddes vår äldsta son, Andrés.

Först den 2 januari 1974 hittade militären mig. De grep bara mig, inte Alejandra. Jag är inte säker, men jag tror att jag satt i Tejas verdes i tre-fyra veckor. Där utsattes jag för förhör och tortyr.

Sedan tog de mig till nationalstadion, vilket innebar att jag åtminstone kom att existera för omvärlden.

Stadion var ett internationellt erkänt fängelse som fick besök av Röda Korset. Efter Tejas verdes var jag dålig, sjuk och led av fysiska skador. Jag hade tappat flera kilon. Vi fick mat och ta emot besök.

Jag ställdes inför rätta i en civil domstol där fick jag hjälp av min arbetsgivare på Centralbanken och släpptes. Varken de eller militären fick reda på vem jag egentligen var, och jag kunde återvända till min familj och mitt arbete.

När underrättelsetjänsten DINA kom oss i hälarna igen bestämde vi oss för att fly. Vi fick skydd av den svenska och venezuelanska ambassaden och kunde senare ta oss till Sverige.”

Carlos Zanzi var 28 år den 11 september 1973. Den 20 juni 1974 kom han till Alvesta i Sverige och firade dagen därpå midsommarafton för första gången i sitt liv. Hans familj kom ett par månader senare. Idag bor Carlos och Alejandra i Chile.

Flickan ur överklassen: ”Vi får ofta bara höra en sida av historien”

”Min pappa var jordbrukare. Han ägde stora arealer av mark inte så långt från där vi bodde i Viña del Mar. Varje dag när han åkte iväg för att jobba var vi rädda för att han inte skulle komma hem, att de skulle spränga en bomb, kidnappa eller skada honom.

Kommunisterna från Unidad Popular hade redan tagit en av våra fabriker och revolutionärer hotade med att mer mark skulle beslagtas av staten. Jag var rädd varje gång jag och min syster åkte till skolan. Vi kunde inte ha våra uniformer på eftersom vi gick i privat skola och man vill förstatliga alla skolor.

Jag minns att jag åkte till Valparaiso för att demonstrera mot hoten om att förstatliga skolan. Det saknades många varor. Vi fick köa för bröd, kaffe och toalettpapper. Det var många protester och folk med pengar hotades. En bekant till familjen dödades.

Den elfte gick jag och min syster till skolan som vanligt, men vi fick gå hem igen. Min pappa kom också hem och hela familjen satt instängda i huset hela dagen och lyssnade på radion.

Sen blev det bättre. Säkerheten ökade. Fast vi fick jobba hårt. Många arbetstillfällen hade gått förlorade under kommunisterna och ekonomin var dålig. Vi fick alla jobba dubbelt så mycket för att ta tillbaka det landet förlorat. Förutsättningarna för en bättre framtid ökade. Det fanns en vision om något större.

Jag förstår att de begicks fruktansvärda övergrepp de här åren, men jag tror att det förekommer många lögner också. Själv känner jag ingen som fängslades eller skadades, och jag hoppas verkligen att de övergrepp som skedde aldrig ska upprepas.

Vi får oftast bara höra en sida av historien. Vi som upplevde hot, mord och våld före den 11 september får sällan komma till tals. MIR dödade också människor.”

Veronica Bozzolo var 13 år den 11 september 1973. Hon bor fortfarande i Viña del Mar och är hemmafru. Hennes föräldrar lever fortfarande.

Fakta/Chile före kuppen

Salvador Allende valdes till president 4 september 1970. Hans regeringskoalition Folklig enhet (Unidad Popular, UP) bestod av fem partier på den yttersta vänsterkanten som alla förespråkade en socialistisk revolution.

Landets koppargruvor förstatligas, liksom ett flertal utlandsägda företag, vissa industrier och banker och stora jordegendomar.

Utländskt kapital, investeringar och bistånd frös inne. Ekonomin stagnerade.

Den radikala vänstergruppen Vänsterrevolutionära rörelsen (Movimiente de Izquierda Revolucionaria, MIR) ockuperade jordegendomar och fabriker. MIR ingick inte i UP.

Regeringskoalitionen splittrades. På gatorna pågick ständiga demonstrationer.

Oppositionen bad öppet militären om att störta Allende.

Den 11 september 1973 störtade militären Allende. Militären besköt presidentpalatset Moneda och presidenten dog. Efter militärkuppen infördes diktatur under ledning av general Augusto Pinochet. Samtliga politiska partier förbjöds liksom alla organisationer utanför Pinochets kontroll.

Fakta/Militärdiktaturen

General Augusto Pinochet styrde landet 1973-1989. Närmare 35 000 människor greps varav 28 000 torterades och 3 500 människor dödades eller ”försvann”. En miljon chilenare flydde landet.

I en folkomröstning 1988 sa väljarna nej till att låta Pinochet fortsätta som president. Han avgick året därpå, var överbefälhavare till 1998 och senator på livstid till 2002. Han dog i januari 2006.

Militären har kollektivt tagit på sig skulden för de övergrepp som begicks. Ett 100-tal militärer har dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna och de 28 000 personer som torterades har fått skadestånd av den chilenska staten. Pinochet ställdes aldrig inför rätta, trots flera försök.

Källa: Utrikespolitiska Institutet

 Publicerad i Svenska Dagbladet 11 september 2013, och i en förkortad version i Hufvudstadsbladet samma dag.