Jordbävning avslöjade svag beredskap

Jordbävningen som drabbade El Salvador den 13 januari i år har lämnat 1 000 döda efter sig, tusentals skakade, fyrahundratusen hemlösa. Skadorna beräknas till uppemot 10 miljarder svenska kronor, vilket är lika mycket som landets halva statsbudget. Åtta dagar efteråt hade 28 av 97 drabbade kommuner nåtts av någon form av hjälp som förmedlats genom regeringen. Detta i ett land och en region där det inte är frågan om det kommer en jordbävning, ett vulkanutbrott eller en tropisk storm, utan när.

Människorna klättrar runt i högar av tegel, träbjälkar och sten. De gräver planlöst efter någonting att rädda. Deras ansikten är sammanbitna. Bilden känns igen från tusentals platser i El Salvador i dag.

– De har ju inga försäkringar, säger Doris Attve, på Sidas humanitära enhet. Vem ska hjälpa dessa människor? Det är som alltid vid sådana här katastrofer, framför allt de fattiga som drabbas. Husen är felbyggda och konstruerade på fel platser.

I byn San Augustín, i provinsen Usúlutan, i östra El Salvador, är en handfull hus fortfarande beboeliga. Praktiskt taget alla byns 12 000 invånare har tvingats ut på gatan där de lever under uppspända presenningar och svarta sopsäckar med alla sina ägodelar utspridda runt omkring sig.

Adelia Morales, 58 år, gråter när hon berättar om hur hon bor med fem andra vuxna och två barn:

– Vi har byggt en liten koja. Vi har en madrass att dela på och det är kallt på nätterna. Barnen fryser. Vi har fått lite mat, men vi behöver mer. Någon har lovat oss plåt att bygga ett tak av, men vi får se om det är sant.

Bakom henne har byns katolska kyrka fallit samman. Och som ett ont varsel föll den sista vägen i den evangeliska kyrkan ner och slog ihjäl en bedjande kvinna i ett efterskalv någon dag efter jordbävningen. ”Det är Guds straff”, säger de fattiga människorna.

Den salvadoranska tidningen La Prensa Grafica vänder på det hela och säger: ”Det är ett mirakel att vi fortfarande lever.” Tidningen syftar på det faktum att landets katastrofberedskap är dålig och koordineringen av det påföljande hjälparbetet är långt ifrån tillfredsställande.

När mörkret föll över Las Colonias, i Santa Tecla, sydväst om San Salvador, den 13 januari i år, stod hundratals salvadoraner på en gigantisk jordhög och glodde på ett fåtal frivilliga som grävde desperat efter överlevande i de 500 begravda husen under dem. Deras verktyg var spadar och de forslade bort jorden i hinkar. Presidenten, chefsåklagaren och ledamöter ur Nationalförsamlingen var på plats, men de kunde inte erbjuda hjälp eller verktyg.

Först på söndag natt stängdes området av och tömdes på folk. Spanska, mexikanska och guatemalanska brandmän och räddningsarbetare var på plats med hundar, grävskopor och erfarenhet. Inom loppet av några timmar hade de grävt fram flera hus och räddat människor. Därefter har den internationella hjälpen flugits in i en aldrig sinande ström. Trots detta hade bara 28 av 97 drabbade kommuner nåtts av någon form av hjälp från COEN, som har det nationella ansvaret för räddnings- och hjälparbetet.

– Det tycks mig som att det första akuta behovet av mat, vatten, madrasser och presenningar har täckts av de stora internationella organisationerna, säger Doris Attve.

Det kommer in hjälp från grannkommuner som klarat sig oskadda ur jordbävningen. Det rör sig inte om stora lass, men det visar på en grannsolidaritet. Även grannländerna är på plats med hjälp.

Att salvadoranerna själva väljer att göra egna insamlingar och dela ut det själva också är en effekt av det dåliga hjälparbetet efter orkanen Mitch. De tusentals salvadoraner som miste sina bostäder och jordbruk runt floddeltat till Rio Lempa i södra Usúlutan, lever än i dag, två år efter orkanen, i tillfälliga bostäder. Salvadoranerna tror inte på regeringens förmåga att koordinera och distribuera hjälpen efter en katastrof.

Borgmästaren i Santa Elena, i samma provins, Nicholas Barrera, från vänsterpartiet FMLN, är frustrerad.

– Jag har ett ansvar gentemot mitt folk, säger han. Men jag får inte den hjälp jag behöver av regeringen.

Den inkommande hjälpen ska gå igenom ett berg av byråkrati innan den når de behövande. Den ska registreras, sorteras, paketeras och distribueras till, enligt COEN, behövande kommuner. Väl där återstå en liknande byråkratisk process innan Adelia och de andra verkligen har hjälpen i sina händer.

– Ett stort problem är inte bara att COEN är byråkratiskt, utan att det är koordinerat av regeringen och rika företagare, säger Doris Attve. De agerar av eget intresse.

Kritiken från borgmästarna, vilka är de som kan leda hjälparbetet på plats, är stor. Inte bara från oppositionspartiet FMLN. Också från regeringspartiet ARENAs borgmästare. Det känns som om allt är ett politiskt spel.

Samtidigt förbereder sig hundratusentals människor på att leva under presenningar och i tält på okänd tid. På sportfältet El Cafétalon, i Santa Tecla, huserar 6 000 evakuerade salvadoraner. Förutsättningarna är dåliga med liten vattentillförsel, massor av människor som drar upp damm, dålig hygien och kalla nätter. Riskerna för epidemier är stora.

– Jag tar inte emot fler nu, säger Oscar Ortíz, borgmästare i Santa Tecla. Det är fullt som det är. Vi saknar tält. Vi måste byta ut vattenledningarna för att få in mer vatten och få mer mediciner. Hur länge de ska bo här? Ingen aning, det är det nog ingen som vet.

Förberedelserna är dåliga även i detta avseende. En anställd på Centrumet för katastrofberedskap (CEPRODE) säger till tidningen La Prensa Grafica att man på regeringsnivå bara ser katastrofer som ett problem när de inträffar, och inte som ett ständigt närvarande hot.

Publicerad i Omvärlden 1/2001