Honduransk statskupp utan lösning

Söndagen den 28 juni störtades Honduras president Manuel Zelaya. Kuppmakare var hans partikamrater i det liberala partiet och militären. Hela världen tog avstånd från kuppen och Costa Ricas president Oscar Arias medlade, men två månader senare levde Zelaya och flera av hans landsmän fortfarande i landsflykt.

På en svajig mobiltelefonuppkoppling från Honduras huvudstad Tegucigalpa förklarar Fernando García att staden är i det närmaste belägrad av militärer och poliser. Samtidigt strömmar en massa av demonstranter med plakat mot statskuppen och för president Manuel Zelaya.

Det är fuktiga dagar i mitten av augusti och tiotusentals honduraner från olika delar av samhället har gått till fots i flera dagar för att samtidigt mötas i Teugcigalpa och landets andra stad San Pedro Sula. Fernando García är sedan länge medlem i Honduras liberala parti och stödjer demonstranterna till fullo.

– Jag har hela mitt politiska liv trott på en mer representativ demokrati, som tillåter mer civilt deltagande än den demokrati vi har idag, säger Fernando García, som var både ekonomi- och handelsminister under Carlos Roberto Reinas regering (1994-1998) och med en ministers status ansvarade för Zelayas strategi för fattigdomsbekämpning.

Enligt García består demonstranterna av oberoende rörelser, utan partitillhörighet, som anser att den honduranska senatens talman Roberto Micheletti maktövertagande den 28 juni var fel. Många av dem stödjer även Zelayas försök att tillsätta en grundlagsförsamling för att reformera grundlagen.

Enligt den honduranska grundlagen kan bara en folkomröstning utlysas av den honduranska valmyndigheten efter ett godkännande av kongressen. Då Zelaya ganska snart efter att ha tillträtt i början av 2006 fick stora delar av det liberala partiet emot sig fick han inget stöd i kongressen för att låta folket avgöra om en grundlagsförsamling skulle tillsättas eller inte.

Statskuppen skedde samma dag som folkomröstningen var tänkt att hållas. Trots att valmyndigheten, högsta domstolen och militären motsatt sig folkomröstningen mobiliserade Zelaya anhängare och statligt anställda över hela landet för att hjälpa honom genomföra den.

På valdagsmorgonen knackade Honduras överbefälhavare på Zelayas dörr med pistol i handen. Zelaya sattes på ett plan till Costa Ricas huvudstad San José. Han förklarades persona non grata och Michelleti svors in som ny president i väntan på presidentvalen den 28 november.

När García nåddes av nyheten om statskuppen åkte han in till kontoret mitt emot Honduras finansdepartement, packade ihop sina papper och lämnade in sin avskedsansökan.

– Jag kunde inte jobba för en odemokratiskt tillsatt regering, förklarar han.

García känner sig inte hotad och lever och agerar öppet i Honduras.

– Jag har skött mitt jobb helt enligt lagen och reglerna, med öppna konton. Jag har redovisat alla papper och projekt. Det finns inget som kan användas emot mig.

Fast García påpekar att han kan få problem framöver eftersom han stödjer både Zelaya och en grundlagsreform. García tillhör en del av det liberala partiet som samarbetar med alla organisationer som ingår i Nationella motståndsfronten mot statskuppen (Frente Nacional de Resistencia contra el golpe de estado).

Hittills har motståndsrörelsen varit noga med att understryka att den inte har för avsikt att bruka våld, och den har kunnat verka relativt obehindrat. Men under de där fuktiga augustidagarna när tiotusentals demonstranter möter polis och militär på Tegucialpa och San Pedro Sulas gator blir det än en gång tydligt var kuppmakarnas gräns går. Flera människor misshandlas av polis och många grips.

Det är inte första gången det händer sedan kuppen. Vid de två misslyckade tillfällen i juli då Zelaya försökte återvända till Honduras – en gång med flygplan och en annan till fots över gränsen från Nicaragua, vid Las Manos – dödades och skadades flera Zelayasympatisörer och hundratals andra greps vid sammanstötningar med polis och militär. Vid Las Manos valde många besvikna medlemmar i motståndsrörelsen att ta sig till Nicaragua över bergen.

– Militären finns överallt, säger García på telefon. Folk har gripits och förföljs. Det sker många övergrepp på de mänskliga rättigheterna, framför allt på yttrandefrihetsområdet. Flera medier har stängts och det råder självcensur i många av de större medierna.

Flera av de honduraner som tagit sig till Nicaragua håller med García. De har alla på ett eller annat vis blivit vittnen till eller själva fallit offer för den honduranska polisens och militärens övergrepp. Men deras landsflykt är mer en manifestation till stöd för Zelaya än en flykt undan något förtryck. Ingen av dem fruktar för sina liv.

– Zelaya stödde de fattiga, säger Alison Bajeres. Bland annat fick han igenom en lag om civilt deltagande, som gick ut på att regeringen reste runt i landet och lyssnade på medborgarnas problem och förslag till grundlagsförändringar. Det har ingen president gjort tidigare.

Tillsammans med sin man Oscar Montufar och ett hundratal andra honduraner huserar det, på kommunens bekostnad, på en ostädad, övergiven tomt i den lilla staden Ocotal, i norra Nicaragua. De tänker inte återvända förrän Zelaya återvänt.

De ger också samma förklaring till kuppen som García:

– Att störta Zelaya på grund av hans brott mot grundlagen var bara en ursäkt. Om det hade varit sant hade det ju räckt med att ställa honom till svars inför de ansvariga myndigheterna. Nej, i själva verket handlar detta om att delar av den honduranska ekonomiska eliten och militären är rädda för vad en mer representativ demokrati med mer ökat civilt inflytande skulle innebära.

Både García och honduranerna i Nicaragua är besvikna på att regeringarna i USA och den Europeiska unionen inte gjort mer för att sätta press på kuppmakarna. Men ingen regering har erkänt kuppregeringen. Och ingen kommer heller att erkänna något valresultat efter valen den 28 november om inte Zelaya är tillbaka på presidentposten innan dess.

Publicerad i tidskriften Latinamerika 3/2009