Haiti och Honduras

Honduras har fått en ny president och enligt världens medier är landets politiska kris över. Knappast. Honduras har enorma problem, varav demokratibrist är ett som knappast blivit mindre efter sju månader av illegitimt styre. Med tanke på vad som väntar Haiti och hoten om militärkupp i Guatemala och Paraguay finns det en del att lära av Honduras.

För lite mer än elva år sedan drabbades Honduras av en av de värsta naturkatastroferna i modern tid på det västra halvklotet. Faktum med att konsekvenserna av jordbävningen i Haiti är skrämmande lika. Båda länderna var fattiga, led av korruption, bristande demokrati, svaga statliga institutioner, ett knappt existerande civilt samhälle och slogs i och med katastroferna mer eller mindre sönder och samman. Honduras hade dock en fungerande regering efter Mitch, vilket inte Haiti har idag.

Efter orkanen Mitch samlades världens internationella biståndsgivare och kreditinstitut i Stockholm, våren 1999. Man kom tillsammans med regeringarna i Centralamerika överens om att satsa massor av pengar på att inte bara återuppbygga, utan även att förstärka de statliga institutionerna och de civila samhällena för att på så sätt undvika att konsekvenserna av nästa naturfenomen skulle bli lika svåra. Och naturligtvis för att minska fattigdomen.

I tio års tid levde inte bara omvärlden, utan även honduranerna i tron att konferensen i Stockholm och de enorma mängder bistånd och krediter som nått landet gett goda resultat. Statskuppen förra året blev ett obehagligt uppvaknande. Honduras demokrati var långt ifrån konsoliderad. De statliga institutionerna var långt ifrån starka nog att sätta ner foten. De satt i själva verket i knät på samma ekonomiska elit som styrt landet i årtionden och som nu än en gång visat att ingen försöker ta ifrån dem makten.

Vad som däremot visade sig stämma var att det civila samhället gått stärkt utifrån tio års bistånd. Fler av landets enskilda organisationer, sociala rörelser, fackförbund och andra representanter för det civila samhället samlade sig i den nationella motståndsfronten mot statskuppen. De tog avstånd från kuppmakarnas klara brott mot demokratins spelregler. De sa aldrig att de var för Zelaya, men att de var för den demokratiska ordningen.

Det var bara ett problem. Omvärlden som i ett decennium gett det honduranska civila samhället sitt stöd vände det ryggen. Utan omvärldens stöd kvarstod problemen, undantagslagar infördes, medier stängdes, journalister trakasserades, människor mördades och fängslades för sina åsikter och den valde presidenten sov på en madrass på golvet i en ambassad.

Kuppmakarna regerade vidare, arrangerade parlaments-, lokal- och presidentval. Motståndsrörelsen demonstrerade varje dag, den bojkottade valen och fler än 100 kandidater till valen hoppade av. Färre än 50 procent av väljarna röstade, vilket är det sämsta valdeltagandet i Honduras sedan 1980-talet. Antalet valobservatörer räknades till 3 000, alla konservativa uppbackare till regimen.

I fyra opinionsundersökningar gjorda av oberoende opinionsinstitut, bl a Gallup, i Honduras efter kuppen sade de tillfrågade att de var emot kuppen, för att demokratin återupprättades och att Manuel Zelaya var den populäraste politikern i landet.

Det avtal som Zelaya och kuppmakarna upprättade under översyn av USA i slutet av oktober förra året har knappt genomförts. Enligt avtalet skulle en samlingsregering tillsättas och kuppregeringen avgå. Så skedde aldrig. Den satt fortfarande vid makten när den nyvalde presidenten Porfirio Lobo tillträdde i igår, onsdag.

En verifikationskommitté som skulle se till att avtalet efterlevdes tillsattes, men upplöstes bara någon dag senare. Ingen amnesti för de brott som begicks i samband med kuppen skulle utlysas. Dagen före presidentinstallationen utlös parlamentet en amnesti för alla politiska brott begångna i samband med kuppen. Det friar kuppmakarna från eventuella brott, men Zelaya har av kuppmakarna även anklagats för ekonomiska brott. Zelaya omfattas därför i princip inte av amnestin.

Med amnestin, som många latinamerikanska kuppmakare tidigare använt sig av, blir den Sannings- och försoningskommitté som, enligt oktoberavtalet skulle tillsättas i år, meningslös. Kuppmakarna har trätt tillbaka och tvått sina händer.

Omvärlden har visserligen effektivt bojkottat Honduras med hjälp av fryst bistånd och inställda krediter. Men vad har det lett till mer än att Honduras idag är mer fattigt än för ett år sedan? Kuppmakarna förlorade knappast något på det.

Motståndsrörelsen och Zelaya kommer garanterat att göra sig höra i Honduras igen, men vad omvärlden bör tänka på är vad man inte ska göra i Haiti: satsa enorma mängder pengar på att återuppbygga och förstärka demokrati utan att skydda sina investeringar och biståndsinsatser från de antidemokratiska och korrupta rörelser som är starka i landet. Bistånd och internationellt stöd handlar om mer än bara kortsiktiga insatser med enkla, snabbt redovisade resultat, det handlar om långsiktiga åtaganden och stöd till de människor man en gång hjälpt.

Detta är ju inte första gången Haiti står i fokus för omvärlden så kallade välvilja. Frågan man bör ställa sig är: Varför fungerade det inte förra gången?

Och enligt den årliga opinionsundersökningen Latinobarómetro, som mäter latinamerikanernas åsikter om demokrati och statliga institutioner stöddes kuppen i Honduras av en fjärdedel av alla latinamerikaner. I Guatemala och Paraguay anser en tredjedel av befolkningen att diktatur är försvarbart under vissa omständigheter. Att inte statuera exempel mot kuppmakarna i Honduras innebär bara att nästa kupp är en tidsfråga. Frågan är bara var?