På Kuba har kampen mot aids varit så pass framgångsrik att antal smittofall kan jämföras med Sverige. Vilket inte är fallet med de andra länderna i Karibien och Centralamerika. FN:s aidsprogram, UNAIDS, menar att Kuba skulle kunna bli ett referenscentrum i regionen. En organisation som kan komma att fungera som förebild för andra i kampen mot aids är Kubas första enskilda organisation, Centro de Prevención de Sida (Centrumet för förebyggande arbete mot aids), som stöds av FN.
– Hade jag fått reda på att jag hade hiv 1993 vet jag inte vad jag hade gjort, säger Norberto Fonseca Robles, 34 år och hiv-smittad.
– Jag hade aldrig klarat av att sitta inspärrad på ett sanatorium.
Det fanns en tid då alla hiv-smittade kubaner tvångsintogs på sanatorium där de hölls inlåsta och bara fick ta emot besök av anhöriga och aldrig gå ut. Ungefär som fängelse, men lite bättre. Kost och logi var utmärkt med tv, sköna sängar, god mat och vackra trädgårdar. Kubas regering ville isolera smittan och förhindra en epidemi. Många kubaner skäms när detta kommer på tal. Ingen vill ge några exakta årtal för dessa tvångsintagningar. Någon nämner något år i mitten på åttiotalet, någon annan säger fram till nittiotalet. Bara undvikande svar. Men Norbert tvekar inte en sekund:
– Mellan 1986 och 1993 var det. Idag hamnar bara smittade som inte väntas kunna hantera smittan på sanatorium och då i max om tre månader.
Det är så pass länge att de kan få psykisk behandling och förstå att ett fortsatt promiskuöst leverne inte är att rekommendera. För det är ofta sådana personer, eller de som saknar familj eller har narkotikaproblem, som hamnar på sanatorium. Efter de tre månaderna är det sedan upp till patienten om denne vill stanna eller åka hem.
– Personer som anses leva ett lugnt liv med få partners och som tycks förstå innebörden av att vara smittad får två månaders daglig sjukvård. De behöver inte stanna på sjukhuset över nätterna.
Djupt ångrad otrohet
Norbet levde tillsammans med sin livskamrat och sina barn när han under sin partners frånvaro tog det ödestigra beslutet att vara otrogen för första gången under deras liv tillsammans. Ett snedsteg han djupt fått ångra. Sex månader senare, i februari 1998, fick han diagnosen hiv.
– Det var fruktansvärt. För mig hade inte aids existerat. Jag fick gratis psykisk vård och gick en kurs om hur det är att leva med aids. Det hjälpte mig oerhört mycket. Det som jag var mest rädd för var att jag skulle bli utfryst av mina kompisar, men de reagerade tvärtom och gav mig stort personligt stöd.
Den psykiska vården och kursen är något som nu är garanterat för alla hiv-smittade på Kuba, vilket Norbert tror är väldigt viktigt. Likaså tror han att det är av yttersta vikt att en smittad får möjlighet att fortsätta arbeta. Under de första månadernas behandlingstid garanteras alla vanlig lön. Den som sedan vill sluta arbeta kan få en pension. Alla smittade får speciellt näringsrik kost och regelbunden vård.
Det som kanske är det största problemet är bristen på mediciner, vilket beror på handelsblockaden och Kubas dåliga ekonomi. Norbert har dock löst detta själv med personliga kontakter med smittade i Brasilien som skickar medicin till honom. Medicinen är gratis för hiv-smittade även där.
– Jag känner mig superbra. Många som jag träffar tror mig inte när jag säger att jag har hiv. Jag har faktiskt gått upp i vikt sedan jag blev smittad.
Att han skulle dö i aids finner han befängt. Som optimist tror han inte bara på kubansk, utan även, hela världens samlade, mediciniska forskning.
– Ett vaccin är på gång, säger han.
Fler kondomer
I rummet där Norbert sitter står en stor kondom, i mänsklig storlek. Den ser ganska kul ut, med armar och ett leende. Kondomen ingår i en informationskampanj för användandet av kondom av Centret för förebyggande arbete mot aids (Centro de Prevención de Sida) regi. I en undersökning 1996 visade det sig att bara en femtedel av de svarande använde kondom. De sa att de inte var rädda för aids. Samtidigt svarade en tredjedel att de haft minst en tillfällig sexuell förbindelse. Med detta i åtanke kan det tyckas vara ett under att utvecklingen på Kuba inte har följt regionens andra länders skenande aidsproblem.
Någon ny undersökning har inte gjorts, men försäljningssiffrorna visar att det säljs fler kondomer. En stor förtjänst till detta är just Centret för förebyggande arbete mot aids. Verksamheten har precis fyllt två år. Den startades för att ge alla kubaner en möjlighet att gå någonstans för att få information om inte bara aids, utan alla sorters könssjukdomar.
Samtidigt fick frivilliga en chans att organisera sig för att komma ut på fältet och prata om aids med kubaner på deras arbeten, skolor och samlingslokaler. Norbert är en av åtta anställda sjuksköterskor, psykologer, sociologer och läkare. Tillsammans med dem arbetar även ett 70-tal frivilliga, varav de flesta är studenter.
Frivilligt arbete
Varje veckoslut rullar en minibuss ut på Havannas gator. Turen går till en plats där gayrörelsen träffas, eller en gata där det står prostituerade eller går många turister. Ut ur bussen hoppar ett gäng unga kubaner och delar ut broschyrer, sätter upp affischer och talar med folk om preventivmedel och säker sex.
Varje år håller också Centret fem workshops i förebyggande arbete mot könssjukdomar för frivilliga som vill bli utbildare på sin ort, arbetsplats eller förening. De får lära sig det mesta om informationsarbete och hur de kan arbeta förebyggande med sina vänner och bekanta.
Det finns också möjlighet att få personlig rådgivning på eftermiddagarna.
– Rådgivningsprogrammet är ganska nytt, säger Iris Lugo, psykolog och ansvarig för programmet.
Den personliga rådgivningen går att få på tre platser i landet, i Havanna, Santiago de Cuba och Santa Clara.
– Vi har också precis börjat med telefonjour mellan klockan nio på morgonen och nio på kvällen. För närvarande måste alla ringa till Havanna, men vi hoppas kunna utvidga projektet så småningom. Det är ett bra sätt att snabbt ge nyfikna svar på generella frågor, som statistik och smittovägar. Den personliga rådgivningen rör mycket mer intima frågor.
Nytt för året är också ett särskilt program för homosexuella. Statistiskt sett är nämligen det den mest utsatta gruppen på Kuba.
– Det är dags att stoppa spridningen av aids inom gayrörelsen, och förhoppningsvis minska den, säger Raul Regoeiro.
Homosexuella mest utsatta
– Vi har precis kommit igång, men det finns redan workshops för bara homosexuella, möjlighet att göra socialt arbete och arbeta med fortbildning av utbildare och socialarbetare.
Enligt siffrorna och alla kända undersökningar sprids aids på Kuba framför allt inom gayrörelsen och bland de kubaner som reser utomlands. I de andra karibiska staterna står sexturismen och de prostituerade för majoriteten av fallen.
– Skillnaden är att på Kuba vet hororna om att skydda sig, medan den vanliga kubanen tror att en parrelation skyddar dem mot allt vad könssjukdomar heter, säger Norbert.
Sexualundervisning för alla
I jämförelse med övriga Karibien och Centralamerika är sexualundervisning på Kuba inte är en särskilt kontroversiell fråga. I länder där den katolska kyrkan spelar en stor roll, och så gjort sedan 1500-talet, är detta ämne mycket känsligt. När Fidel Castro kom till makten 1959 förbjöds all form av religionsutövning, men på sista tiden har vissa öppningar skett.
Skolbarn får redan som sexåringar sin första sexualkunskap i skolan. Det handlar framför allt om elementära kunskaper om kroppen och fortplantning. Fortlöpande sexualundervisning sker sedan regelbundet upp till sjunde klass då lärarna börjar tala mer allvarligt om tonårsgraviditet, könssjukdomar och abort. Mycket av undervisningen går ut på att eleverna själva ska söka kunskapen och där spelar numer Centret en stor roll.
– Det sker också ett stort arbete på tv, säger Ana Maria Gudz, ansvarig för FN:s aidsprogram på Kuba.
– De har sänt flera program om aids och numer har karaktärerna i såpoperorna aids också. I dag vet befolkningen om att det faktiskt finns aids på Kuba, vilket inte var fallet för några år sedan.
FN satsar på utbildning
FNs aidsprogram på ön startade 1997. Eftersom medicin är dyrt inriktades arbetet på ett tidigt stadium på framför allt utbildning och fortbildning.
En av de största mottagarna för programbidraget är Centret för förebyggande arbete mot aids. Regeringens egeninsats är mat och hälsovård.
– Här får vi stort stöd och hjälp från den regeringen. I andra länder i regionen är stödet från staten dåligt. På Kuba finns också väl uppbyggda nätverk mellan institutioner och människor. På till exempel Haiti finns det ingen vilja eller några mänskliga resurser att arbeta med. Av den anledning hoppas vi kunna skapa ett referenscentrum för hela den karibiska och centralamerikanska regionen på Kuba. Kuba skulle på så sätt kunna fungera som förebild för arbetet mot aids i länder där spridningen redan nått skrämmande höga nivåer, som Dominikanska Republiken och Haiti, eller länder där den politiska och kyrklig oviljan att ta itu med problemet sätter hinder i verksamheten, som i El Salvador.
Första enskilda organisationen från USA som verkar på Kuba arbetar också med aids. Genom att registrera sig som en brittisk organisation fick Population Services International tillåtelse att arbeta på Kuba 1999, tillsammans med FN:s aidsprogram. Pamela Faura har fått ett litet hörn på Centret för förebyggande arbete mot aids. Hon anser att den stora skillnaden mellan Kuba och andra länder i närheten är att Kuba har bra koll på antalet smittofall.
– I andra länder finns det tusentals oregistrerade fall, men här kan vi vara relativt säkra på att mörkertalet är ganska litet.
Ana Maria Gudz på FN är inte lika säker och menar att mörkertalet kan vara mycket större än vad man tror. Hon har en nära vän som levde länge utan att veta om att han var smittad.
Fakta
Det första fallet av hiv på Kuba registrerades 1986. Sedan dess har 835 personer dött i aids, och 18 aids-smittade avlidit av andra orsaker. Kuba har 9 miljoner invånare.
Antal hiv/aids-smittade sedan 1986: 3 192 fall (hiv-smittade 1 744 fall, aids-smittade 1 448 fall)
Av de 3 192 smittfallen är 2470 män, 722 kvinnor. 1 930 homosexuella, varav 77,4 % män.
Kuba har 11,2 miljoner invånare.
Publicerad i Världshorisont 1/2001