En ny era för Bolivias befolkning

Sedan september förra året jobbar 255 valda ledamöter i Bolivias konstituerande församling med att ta fram en ny grundlag. Den 6 augusti ska den ligga klar och då har alla bolivianer fått vara med och tycka till. Målet är att landets 36 etniska grupper ska få större tillgång till jord, naturresurser och maktapparaten.

Sacha Llorenti, viceminister för koordineringen av de sociala rörelserna är sen, väldigt sen. President Evo Morales har kallat till ett tidigt morgonmöte med valda delar av regeringen denna helgdag. Svettpärlor glimmar på hans panna när han kommer instörtande på sitt kontor i det vackra koloniala byggnad som utgör Bolivias presidentpalats, i huvudstaden La Paz.

Sacha Llorenti pustar ut och ber om ursäkt. Han sjunker ner i den svarta läderfåtöljen bakom det stora ekskrivbordet av rokokosnitt. Ovanför honom tronar Evo Morales på ett foto. Mitt emot honom, på ena sidan av entrédörren ståtar den gamla frihetshjälten Simón Bolívar på en häst och i tidstypisk 1800-talsuniform. Bredvid tv-apparaten ligger ett öppnat paket chococrisp-flingor.

– Mitt ansvarsområde för de sociala rörelserna existerade inte tidigare. Nu är vårt ministerium det enda som sitter i presidentpalatset, förutom presidenten, och det är ingen slump. Numer tar vi emot representanter för sociala rörelser och ursprungsbefolkningen varje dag. Förut släpptes de inte in, men den här regeringen bygger på och är en produkt av de sociala rörelsernas kamp.

Med sociala rörelser menar Sacha Llorenti småbondeorganisationer och folkrörelser med rötterna bland jordlösa, daglönearbetare, människor inom den informella sektorn och ursprungsfolken.

Vägblockader och strejker

Vid stora manifestationer som kännetecknats av vägblockader, demonstrationer, strejker och öppna konfrontationer med polis och militär har dessa sociala rörelser växt sig allt starkare under de sista tio åren i Bolivia. Många har mist livet, bland annat under det så kallade gaskriget i oktober 2003.

I grund och botten är det en gränslös nyliberal ekonomisk politik som legat till grund för de sociala rörelsernas framgångar. Ju fler statliga företag som privatiserades och ju mer socialförsäkringssystem och pensioner liberaliserades desto fler människor blev fattiga och kastades ut i arbetslöshet. De sociala rörelserna fyller det tomrum som en frånvarande stat lämnat efter sig.

En effekt av de kraftiga avstrukturaliseringarna var att kokaodlarnas ledare Evo Morales valdes till kongressledamot 1997, och var med sedan med och bildade det socialistiska partiet Movimiento al Socialismo (MAS), med vilka han senare vann presidentposten. Som kongressladmot kallade många av de andra ledmöterna i kongressen honom öppet för smutsig indian. Idag böjer samma människor huvud inför honom och kallar honom Herr president.

Bolivia är ett land där ursprungfolken är i majoritet, men de har blivit diskriminerade och förutmjukade i hundratals år. Ordet indian är ett skälsord. Makthierarkin har baserats på hudfärg, men det faktum att Evo Morales är president idag är en vågbrytare i tiden. I framtiden kommer man att tala om före och efter Evo.

– Barnen till dagens ursprungsfolk kommer att växa upp med helt andra förväntningar än sina förfäder. De kan tänka att de kan bli presidenter. Det är en revolution, säger Sacha Llorenti.

Som en del i sitt uttalade mål att bygga om statens i grunden kallade Evo Morales till en konstituerande församling förra året, något som har varit ett krav från de sociala rörelserna sedan 1990-talet. Med en grundlagsförsamling hoppas de sociala rörelserna att landets åkermarker och vinsterna från naturresurserna, framför allt olja och gas, ska fördelas jämnare.

Ursprungsfolken kräver även mer självbestämmande.

Reser landet runt

Som en del av sitt arbete reser ledamöterna i församlingen runt i landet för att träffa bolivianerna, presentera sina förslag och även ta emot folkets förslag och tankar. Ett av de regionala mötena sker i landets största departement Santa Cruz, på låglandet, intill gränsen till Brasilien.

Här i den andra ändan av landet, långt från La Paz branta bergssluttningar täckta av ett myller av hus, möter Branko Marinkovic den konstituerande församlingens ledamöter från talarstolen i en universitetsaula på det slitna och nedgångna universitetsområdet Gabrial Rene Moreno, i staden Santa Cruz centrum. I den tropiska hettan talar han om utökat autonomi för landets departement.

Den långe och blåögde Branko Marinkovic möts av jubel, applåder och visslingar. Snart fylls hela salen av en skanderande massa: ”Autonomi ja, autonomi ja!” Lika stor som höjdskillnaden mellan La Paz och Santa Cruz är klyftan mellan regeringen och de sociala rörelserna, å ena sidan, och de stora jordägarna och förmögna företagarna med Branko Marinkovic i spetsen, å andra sidan.

Branko Marinkovic föräldrar kommer från före detta Jugoslavien, från dagens Serbien. Idag är han en av landets största markägare och leder Santa Cruz medborgarkommitté, något som i det närmaste kan liknas vid en intresseorganisation för privata företagare och storbönder, som förespråkar driver en politik som ligger långt ut till höger på den politiska skalan. Kopplingarna till det största oppositionspartiet, högerpartiet Podemos, är tydliga.

Arbetet stod stilla

Under flera månader stod arbetet i den konstituerande församlingen stilla på grund av att regeringen, vars ledamöter är i absolut majoritet i församlingen, ansåg att 50 procent av rösterna var tillräckligt för att få ett lagförslag godkänt. Oppositionen hade lagen på sin sida, som säger att det krävs två tredjedelar. Efter sju månader gav de regeringsvänliga ledamöterna med sig och man kom överens om att det ska krävas två tredjedelars majoritet för att få igenom lagförslag i församlingen.

När arbetet kunde sätta igång på allvar hakade debatten och medierna upp sig på frågan om autonomi. Det faktum att regeringen skulle ge ursprungsfolkens 36 etniska folkgrupper utökat självstyre fick oppositionen och de stora markägarna att gå man ur huse. Slagorden ”autonomi ja” finns på var mans läppar och på husväggar över hela sydöstra Bolivia.

Vad oppositionen krävde var nämligen utökat självstyre för departementen, inte för folkgrupper.

Att frågan nu tycks vara löst verkar ha gått medier och Santa Cruzborna förbi. Regeringen har offentligt sagt att man gärna ser att inte bara folkgrupper, utan även för kommuner, departement och regioner får större ekononomiskt och politiskt ansvar.

Den stora strodsfrågan som nu istället överskuggar alla andra frågor i grundlagsförsamlingen är frågan om marken.

– Regeringen vill se en plurinationell stat. 36 etniska grupper ska få mer självstyre, vilket innebär att man ger dem all jord. Det betyder att här i Santa Cruz skulle ursprungsfolken bestämma vad vi ska odla. Det är absurt. Staten ska ha det yttersta ansvaret för landets jordar, inte massa olika etniska grupper, säger Javier Limpias Chávez, ledamot i den konstituerande församlingens styrelse för Podemos.

Hänvisar till konvention

Bara ett par meter bakom Javier Limpias Chávez, på det dammiga universitetsområdet i Santa Cruz, står Pedro Nuni, viceordförande i ursprungsfolkens paraplyorganisation Coordinadora de Pueblos Indigenas de Bolivia.

Han hänvisar till den Internationella arbetarorganisationens konvention 169 som säger att ursprungsfolken har rätt till självbestämmande inom de områden som traditionellt är deras, och att det även inkluderar rätten att vara med att fatta beslut om, och ta del av vinsterna, utvinning av allt som naturen har att ge i de områdena.

– Det blir svårt att komma överens med oppositionen i jordfrågan. Vi vet vad vi har rätt till, säger Pedro Nuni.

Om inte den konstituerande församlingen får förlängt måste den vara överens i alla frågor och ha ett förslag klart inom ett par månader. Sammanlagt har den fått tusentals förslag att ta ställning till. För vad som också framgår i Santa Cruz är att Bolivias befolkning väl tagit hand om tillfället att få vara med i detta historiska projekt.

Inför församlingens 21 kommissioner står ungdomar, kvinnor, pensionärer, arbetar och akademiker upp och läser upp sina förslag till en ny grundlag.

Den bolivianska dagstidningen La Prensa har räknat ut att i genomsnitt har den konstituerande församlingens nio regionala möten varit besökta av 2 000 personer, alltså 18 000 personer. Till detta ska räknas alla dem som rest till församlingens möteslokaler i Sucre för att möta ledamöterna där.

– Vad som pågår är en revolution, genom lagar. Vi håller på att bryta ner hundratals år gamla strukturer, säger Sacha Llorenti.

När förslaget till den nya grundlagen ligger klart ska bolivianerna ta ställning till den i en folkomröstning. Blir det ja, blir det också nyval, ett val som Evo Morales skulle vinna med en jordskredsseger om det vore idag.

Då får han ytterligare ett par år på sig att nå ett av sina mål, att alla bolivianer i framtiden ska kunna tala tre språk – spanska, engelska och ett av landets många ursprungsspråk. Det ska tydligt framgå att en stor majoritet av landets befolkning tillhör ursprungsbefolkningen, och att de är delaktiga i landets politik.

Fakta

Bolivia har en befolkning på 9,4 miljoner personer, varav en stor majoritet tillhör ursprungsbefolkningen. Landet är efter Haiti det fattigaste på hela den amerikanska kontinenten. Majoriteten av de fattiga människorna är ursprungsfolk. Landets rikedomar ligger i händerna på ett fåtal personer, varav en stor majoritetet lever i landets största departement Santa Cruz. När Evo Morales blev landets första president, med närmare 54 procent av rösterna i en första valomgång, för ursprungsbefolkningen 2005 lanserade han en plan för att integrera den marginaliserade ursprungsbefolkningen i samhället, och ge dem ökad kontroll över de territorium som de levt på i hundratals år. Detta har gjort att den traditionella ekonomiska eliten i Santa Cruz är rädda för att förlora sin makt. Bolivia har skrivit om sin konstitution 19 gånger tidigare, men aldrig genom ett så folkligt förankrat projekt som nu. Tidigare gånger har det handlat om mindre reformer eller grundlagsutredningar av modernt svenskt snitt där akademiska experter och politiker tagit fram en ny grundlag, utan hänsyn till befolkningens åsikter.

Publicerad i Göteborgs-Posten 27 maj 2007