Nobelpristagaren och mayaindianen Rigoberta Menchú vann till sist rättegången mot de fem personer från landets dåvarande regeringsparti som smutskastat henne offentligt. Det är första gången indianerna vunnit en rättegång mot mestisbefolkningens rasism i Latinamerika. Erik Halkjaer rapporterar från den första juridiska processen mot mestisernas rasism.
I början av april dömdes för första gången fem personer i Guatemala för rasism. De fick tre års fängelse för att de förolämpat Rigoberta Menchú, mayaindian och Nobels fredpristagare 1992.
Det var i oktober 2003 som Rigoberta Menchú deltog på en offentlig debattt i Guatemalas Konstitutionella domstol. Förutom 35 advokater närvarade nästan 200 personer i domstolen. Efter ett uttalande av Menchú smutskastades hon av fem personer från landets dåvarande regeringsparti, högerpartiet Frente Revolucionario Guatemalateco (FRG).
– De förolämpade mig genom gester och ord, säger Menchú. Visserligen sa de och gjorde de saker som folk säger och gör varje dag i Guatemala, men jag såg det som ett bra tillfälle att föra detta beteende till domstol.
Året innan hade Guatemalas kongress klubbat igenom en lag mot diskriminering på grund av hudfärg, handikapp, kön, religion och kulturell tillhörighet. Det var en lag som Guatemalas ursprungsbefolkning var långt ifrån nöjda med. De hade velat se en lag som uttalat riktade sig mot rasism, men fick nöja sig med denna bredare och mer urvattnade lag.
Enligt Menchú ansåg stora delar av ursprungsbefolkningen att lagen var svag och ingen trodde att den skulle leda till jämlikhet mellan Guatemalas mestis- och urbefolkning. Innan Menchús rättegång hade flera andra liknande fall redan prövats och lagts ner:
– En kvinna fick inte komma in i en bar för att hon var av mayahärkomst. En annan blev utkastad från ett bibliotek för att hon bar traditionella mayakläder. Detsamma hände en kvinna som skulle delta på en konferens på ett hotell. I ett annat fall uttalade sig en mayakvinna offentligt på en festival om just ursprungebefolkningen. Arrangörerna kastade då ut henne.
De sa att hon var där för att visa upp sina kläder, inte uttala sig.
Uttryck som ”var inte en sådan indian” eller ”smutsindian” och liknande tillhör vardagen för Guatemalas urbefolkning. Andra nedlåtande kommentarer kan röra mayabefolkningen traditionella klädsel, att de luktar illa eller inte kan prata spanska.
Att Menchú lyckades bevisa att det handlar om diskriminering beror framför allt på att 33 personer vittnade till hennes fördel. Av de 33 var bara en av mayahärkomst. De andra var mestiser, bland annat landets vice utrikesminister, Martha Altolaguirre, som senare sagt hon aldrig skämts så mycket för att vara guatemalan som när Menchú förolämpades.
Förutom vittnesmålen genomförde åklagarsidan ett gediget arbete med att visa vad vissa ord och gester verkligen betyder. Expter på det spanska språket och gester fick vittna och göra långa språkliga analyser.
– Försvaret har nu begärt en omprövning i en högre rättsinstans, säger Menchú. Det är bra. Jag hoppas att de tar fallet till den Internamerikanska domstolen. Detta är ett prejudikat, ett fall som kommer att ligga till grund för många liknande fall i framtiden. Om en högre instans dömer som den första instansen är prejudikatet ännu starkare. Att försvaret skulle få rätt är uteslutet.
Rättegången är av sådan vikt att flera organisationer för ursprungsbefolkningar i Bolivia och Ecuador har bett om att få ta del av alla dokument och argument som åklagarsidan använde sig av. Rasismen mot Latinamerikas ursprungsbefolkningar är så institutionaliserad att få är medvetna om att det faktiskt rör sig om rasism.
– Jag tror att den största effekten är att man för första gången ifrågasatte de guatemalanska mestisernas dagliga beteende. De dömda sa själva efter rättegången att de aldrig sett sig som rasister.
Rigoberta Menchú menar att de enda sättet att bekämpa rasismen i Guatemala är genom rättsväsendet. Domen till hennes fördel har nu öppnat dörren för flera liknande fall. Snart kan liknande processer inledas i andra delar av Latinamerika.
Publicerad i Mana 3/2005