Biskopens ensamma kamp mot våldet

Han har Honduras kanske viktigaste, men också svåraste jobb. I tolv år har vicebiskop Rómulo Emiliani Sánchez försökt hjälpa landets fruktade ungdomsgäng, ”maras”, men med magert resultat. Själv menar han att han saknar stöd från samhället och politikerna.

Biskopsgården i Honduras andra stad, San Pedro Sula, är som en liten oas mitt i stadens brusiga hjärta. Väl innanför gårdens portar, ett stenkast från katedralen i centrum, möts besökaren av en lummig liten trädgård och en vacker, men tom fontän.

Den hänsynslösa trafiken, den tropiska hettan och patrullerande militärpoliser i en av världens mest våldsamma städer känns avlägsna innanför gårdens murar. Men för stadens vicebiskop, Rómulo Emiliani Sánchez, har murarna för länge sedan upphört att stänga omvärlden utanför.

Med sluttande axlar och hängande huvud sjunker han ner på en av stenbänkarna vid fontänen. Det är som om han ger upp, just här och nu.

– Jag har jobbat med detta i tolv år. Jag har fått många medlemmar att lämna gängen, men de senaste åren har jag slutat hjälpa dem, för lämnar de gängen dör de. Jag har en lista på dem jag hjälpt, 66 är mördade och de övriga 125 vet jag ingenting om. De har försvunnit.

En avhoppad gängmedlem står inför flera hot. Tdigare gängkamrater, motståndargäng, poliser, militärer och medborgargarden. Alla är de ute efter att döda. Några andra utvägar erbjuds inte.

– Mitt jobb är mycket frustrerande. Jag får ut dem ut gängen, men jag vet inte vad som händer dem. Vilka alternativ kan jag erbjuda dem? De måste kunna erbjudas arbete, social återintegrering och andra möjligheter.

Bristen på alternativ, den tragiska insikten om att gängen trots allt är bland det bästa erbjudandet som finns, gjorde att Rómulo Emiliani Sánchez bytte strategi. Istället för att försöka hjälpa enstaka gängmedlemmar bestämde han sig för att finna en annan lösning.

Vicebiskopen inledde ett fredsarbete mellan gängen och resten av det honduranska samhället. Från gängens sida var responsen positiv och snabb. Ledarna lovade att försonas med polisen och den honduranska staten, men sedan hände inget mer. Det som var tänkt att bli en dialog, blev aldrig mer än en monolog.

– Regeringen har inte tillsatt någon som kan föra en dialog med gängen. De Amerikanska staternas organisation OAS har hjälpt till, men de känner sig obekväma just för att regeringen inte vill engagera sig.

Anledningen är lika enkel som dyster. Det handlar om väljarstöd och opinion. I åratal har de honduranska medierna, med den honduranska statens goda minne, utmålat ungdomsgängen som satans barn på jorden och roten till allt ont som drabbat landet. Medierna fylls dagligen av bestialiska exempel på hänsynslösa brott, som utan egentliga bevis eller rättegångar tillskrivs maras.

– Det finns många i Honduras idag som inte vill föra någon dialog med gängen, man vill helst se dem utrotade. Det finns idag människor som ägnar sig åt att mörda medlemmar i ungdomsgäng.

I grannlandet El Salvador, där ungdomsgängen är minst lika vanliga, ingick förra året de två största gängen, Mara Salvatrucha och Mara 18, en vapenvila mellan varandra. Brottsligheten sjönk och våldet minskade dramatiskt. Medier världen över kunde en dag rapportera om den första dagen i landets moderna historia utan något registrerat mord eller dråp.

För Rómulo Emiliani Sánchez är det som skett i grannlandet bevis nog för vad som faktiskt är möjligt. Gängmedlemmarna är beredda att prata och komma överens. I El Salvador spelade också den katolska kyrkan en stor roll i dialogen, med stöd av OAS. Den salvadoranska regeringen höll sig utanför processen då den enbart handlade om samtal mellan gängen.

Skillnaden mellan de två processerna är att gängen i El Salvador gått med på att inte föra krig mot varandra, men i princip står de fortfarande beväpnade gentemot polis och militär.

I Honduras har gängen, enligt Rómulo Emiliani Sánchez inte visat något intresse av att ingå en vapenvila med varandra. Varför vet han inte, men han anser också att en försoningsprocess med staten och samhället är mer önskvärt.

För ett halvår sedan, i slutet av maj, slog ledarna för de två största gängen och Rómulo Emiliani Sánchez på stora trummen. I San Pedro Sulas centralfängelse satte de sig ner, tillsammans med ambassadör Adam Blackwell, från OAS. Bordet vid fängelsemuren lystes upp av kamerablixtar från medier från hela världen. En försoningsprocess var nära.

Mer än ett pressevent blev det inte. Vicebiskopen suckar. Han hade hoppats att den honduranska regeringen skulle se möjligheten. Det var så lite som krävdes. En regeringsrepresentant, ett samtal och en signatur. Men maj känns långt borta idag.

– Regeringen behöver verkligen öppet uttala sig om försoning. Det behövs politisk vilja, och gängmedlemmar som lämnar gängen behöver få stöd för att kunna återintegreras i samhället.

Framför allt behövs de grundläggande orsakerna bakom gängen och kriminaliteten bekämpas.

– Gängen växer fram ur extrem fattigdom, marginalisering och brist på möjligheter. De är kriminella grupper som delvis uppstått för att överleva.

En försoningsprocess kan ur det perspektivet kännas smått. Det är långt ifrån en lösning på fattigdomen, eller ett sätt för att skapa nya arbetstillfällen på eller ett bättre utbildningssystem, men en regering som visar att de tar landets ungdomar på allvar och lyssnar på dem har kommit en bra bit på vägen.

 

FAKTA

Honduras

  • Är ett av de fattigaste länderna i Latinamerika, har 7,7 miljoner invånare och ligger i Centralamerika.
  • Styrs sedan mitten av 1990-talet av en civilt ledd regering, men så sent som 2009 avsattes dåvarande president Manuel Zelaya i en militärkupp.
  • Landet räknas till det mest våldsamma landet, som ej befinner sig i krig, i världen. Varje dag mördas eller dräps 20 personer per dag.

 Ungdomsgängen i Honduras

  • Några säkra siffror finns inte, men ungdomsgängen i landet organiserar ungefär 90 000 personer. Gängen växte sig starka när centralamerikanska ungdomar uppväxta i USA, av myndigheterna där, deporterades tillbaka till länder de bara hört talas om.
  • Väl i Centralamerika blev de snart ledande figurer i redan existerande gatugäng och striderna mellan olika kvarter och bostadsområden eskalerade snabbt. Utbredd fattigdom, splittrade familjer, svaga utbildningssystem och utbredd arbetslöshet gör att många ungdomar söker sig till gängen.
  • De två största gängen Mara 18 och Mara Salvatrucha bildades i Los Angeles 1992 och har idag förgreningar över hela Nordamerika.
  • Just i Honduras har alla regeringar sedan 2002 mött problemet på samma sätt. Tuffare lagar, militärt samarbete med polisen och hårdare tag. Resultatet är att våldet bara blivit värre.

Publicerad i Dagen 8 november.