Tio år i Västafrika

Läkaren Björn Forssén har jobbat elva år för Läkare utan gränser, Världshälsoorganisationen och Unicef, varav nästan tio år i Västafrika. Han har sett mycket mänskligt lidande och regeringar och krig komma och gå. Trots att framtiden inte ser mycket bättre ut väljer han att stanna kvar, just nu i Liberia.

När Björn Forssén går genom flyktinglägret Yah Tonto, strax väster om Liberias huvudstad Monrovia, ropar barnen. De vinkar och följer honom i hälarna. Björn har inte besökt lägret på länge. Sist han var här var lägret mycket större, men nu har folk börjat återvända till sina hembyar.

Det är Björns blå Unicef-tröja som drar till sig barnens uppmärksamhet. Under de två år som lägret funnits här har organisationen inte bara hjälpt till med att dra in rent vatten och att bygga latriner. Den har även bidragit till lekplatser åt barnen och stött Rädda barnen med att att driva ett center för våldtagna kvinnor.

Jobbet med Unicef kan tyckas tacksamt, men Björn är fullt medveten om nackdelarna. Dagens besök i Yah Tonto handlar om att tillsammans med läkarkollegan Isabel Simbeya, som ansvarar för Unicefs program för mödrahälsovård, utvärdera några av flyktinglägrenas kliniker. På längre sikt ska stödet till organisationen World Vision, som driver klinikerna, avslutas. Ett svårt beslut att ta.

– Många flyktingar har återvänt hem, säger Björn Forssén. De som valt att stanna kvar gör det för att de har varit här i över två år. Barnen går i skolan. Hemma finns ingen skola. Åkrarna har vuxit över. Där finns ingenting. Folk måste börja om från början. Vi måste ställa oss frågan var gränsen mellan när folk väljer att stanna av fri vilja och när de är tvungna. Istället för att stödja kliniker i lägren kan vi stödja permanenta kliniker i närheten av lägren. Det är mer långsiktigt.

Barnen säger att de inte vet var kliniken ligger. Björn och Isabel promenerar mellan tomma lerhyddor, förbi en liten marknad där flugorna samlas över fisken. Flugorna ger rejäla bett och det gäller att skynda vidare. Ingen tycks veta var kliniken ligger.

Där kliniken låg sist Björn var här finns bara en delvis raserad lerhydda. Han ler och säger att i Afrika kan man inte fråga var kliniken ligger, för det vet ingen. Om man däremot frågar vart en person skulle gå om hon var sjuk, kanske man får rätt svar.

De hittar till slut kliniken, en bit bort från lägret, på en stor öppen plan under den stekande solen. I väntrummet trängs unga mödrar och små barn. Några barn stirrar storögt på besökarna andra skriker av hunger eller sjukdom. Ett barn vägs och mäts. Allt bokförs. Henrietta Massequor är sjukvårdsassistent och utför dagens hälsovårdskontroller av barnen och mödrarna. Hon berättar att de tar emot mellan 50 och 75 patienter per dag. På helgerna är det stängt.

Henrietta förklarar att de var tvungna att flytta kliniken för att ett kraftigt regn förstörde den förra byggnaden. Björn och Isabel ställer frågor om vilka som är de vanligaste sjukdomarna och hur de har det med material. De talar även med några av mödrarna och undersöker barnen.

– Lunginflammation och diarré är vanligt bland barnen, säger Björn. Ofta är de undernärda också. Många barn får tas in på speciella kliniker för undernärda.

På väg till nästa flyktingläger sammanfattar Björn och Isabel besöket i Yah Tonto som positivt. Förut brukade kliniken ta emot mellan 100 och 150 patienter par dag, men folk har börjat återvända hem. Kliniken fungerar bra, men det finns en fullt fungerande privat klinik i närheten av lägret dit patienterna också kan gå.

– Våra utvärderingar bygger inte enbart på sådana här besök, säger Björn. De grundar sig också på rapporter från World Vision och de enskilda klinikerna. Dessutom besöker Isabel alla kliniker regelbundet.

Även invånarantalet i nästa flyktingläger, Blamacee, har minskat rejält, vilket är positivt. Att människor börjar bege sig hemåt efter åratal på flykt visar att de känner sig säkrare. Sjukvårdsassistenten i lägrets klinik berättar att patientantalet är hälften mot vad det var förr och att de har gott om material.

Det är högst sannolikt att Unicef kommer att börja fasa ut stödet till World Visions kliniker i lägren snart. Unicef har redan börjat satsa på mer långsiktiga projekt i de byar dit flyktingarna återvänder. Enligt regeringens planer skulle lägren vara tomma i november och flyktingarna vara tillbaka i sina hembyar, men så blev det inte.

– Återvändandet har framför allt försenats på grund av regnperioden, säger Björn, men i regioner som Lofa, i nordvästra Liberia, finns på vissa platser inga byar kvar att komma tillbaka till. När vi var där på besök sist missade vi en hel by som var försvunnen. Den fanns helt enkelt inte kvar.

Lofa var den första plats som Björn jobbade på i Liberia. Det var mellan 1995 och 1996 och han var ute med Läkare utan gränser (MSF), som han jobbat för även i Azerbadjan året innan. Då var det relativt lugnt i Liberia efter ett par års krig och MSF jobbade med att återbygga kliniker ibland annat Lofa, men i april 1996 plundrade rebeller allt och MSF var tvungna att evakuera.

Det var under den här perioden som Björn, som ursprungligen kommer från Sprängsnäs, i Norrbotten, träffade sin liberianska flickvän. Även om de bott i Sverige i omgångar och hon lärt sig svenska har Björn tillbringat en stor del av de sista tio åren i Västafrika, framför allt i Sierra Leone och Liberia.

Från att ha jobbat mycket ute i fält med MSF, Världshälsoorganisationen och som chef för Unicefs nödhjälpsprogram i Liberia jobbar Björn sedan i mars 2005 som projektledare, vilket innebär en hel del skrivbordsjobb. Efter tio år i krigsdrabbade länder kan det vara skönt.

– Jag brukar jobba på vårdcentraler hemma i Sverige ibland, säger Björn. Det är en bra kontrast mot det här.

Men minnena från arbetet med MSF i Sierra Leone 1998 är svåra att skaka av sig:

– Jag jobbade när de första rapporterna om amputeringar kom in. MSF var de första att slå larm och började registrera alla offer. Vi såg fler och fler människor som mist fötter, armar, händer och förstod att något stort var på gång. Snart kom hela lastbilar in, fulla med folk som förlorat läppar, näsor och bröst. Det var surrealistiskt och väldigt tungt känslomässigt.

När Björn senare åkte med Unicef in i de områden där rebellerna härjat i Sierra Leone blev han chockad av vad han såg. De kom in i byar där alla invånarna bara hade en hand. I vissa byar var alla döda, till och med hönorna. I en by fann de två små barn med amputerade kroppsdelar. De låg i en hög med dödade människor. De gjorde allt för att rädda dem. Den lilla pojken avled, men de lyckades rädda flickan.

Björn tackar sina kollegor för att han inte förlorat förståndet och för att han har kunnat fortsätta arbeta. MSF är bra på detta:

– Om man jobbar i extrema situationer tar man hand om varandra. Jag tror också att det är så att antingen kan man hantera detta eller så kan man det inte. Jag har lärt mig hantera det och vet var min gräns går.

Kanske hjälper Björns norrländska lugn också. Han ger ett rofyllt intryck. Medan bilen guppar fram på de dåliga vägarna, står stilla i bilköer i myllrande marknadskvarter och letar sig fram mellan rader av lerhyddor i till synes ändlösa flyktingläger berättar han sin historia. Hans fru ringer i ett om deras trasiga bil. Han svarar och förklarar på ömsom engelska, ömsom svenska.

Dagens sista möte är på en klinik för undernärda barn, som ansökt om hjälp från Unicef. I ett avlångt hus, på madrasser på golvet, ligger och sitter unga mammor med sina barn. Stämningen är loj och barnen trötta och slöa. Att Liberia, som en gång var ett av Afrikas mer välmående länder, lidit av krig och fattigdom alltför länge är tydligt. Det gör ont i hjärtat att se många av barnen.

Björn och Isabel talar med mammorna och ställer frågor till de anställda. Mammorna får utbildning i hur de ska blanda till en näringslösning och hur de ska mata barnen. I ett litet kök blandas en mix av majs och soja med olja och socker. Två kilo majs- och sojamix ska räcka i en vecka. Även mjölk är viktigt, men klinikens förråd börjar långsamt sina.

Klinikens liggare visar att de flesta av patienterna hör hemma i Monrovia med omnejd. Det innebär att kliniken egentligen borde ligga närmare stan. Som det är nu får människor färdas långt för att komma hit.

– Jag tycker att det här känns seriöst, sammanfattar Björn. Det är lugnt och rent och det förs protokoll. Jag tror att vi kan stödja dem, men de bör nog komma närmare stan.

I längden menar Björn att vård av undernärda bör integreras i den vanliga sjukvården, som det bland annat görs på ett av landets bästa sjukhus, Phebe Hospital i centrala Liberia, ett projekt som Unicef också stödjer. Men det är långt kvar till att det är möjligt. Landets sjukvård lider stor brist på personal och utrustning. Många sjukhus och kliniker är förstörda och smutsiga och saknar el och rent vatten.

Isabel har själv arbetat som läkare på sjukhus, men skulle inte vilja återvända. Lönerna är dåliga och det finns inget material eller några mediciner att arbeta med. 1996 hade Björn sju liberianska läkarkollegor. Idag finns ingen av dem kvar i landet. Ungefär var fjärde eller tredje läkare har stannat kvar i Liberia och mångra av dem jobbar i enskilda organisationer, inte inom hälsovården.

– Det här är ett land utan hälsovårdssystem, säger Björn. Och tyvärr väntar ytterligare en katastrof efter kriget. Hiv/aids kommer att drabba folk hårt i Liberia.

Trots sin pessimistiska syn på framtiden trivs Björn i Liberia. Han talar varmt om människorna han möter, om sina kollegor och berättar om hur han i sitt gamla hus, som låg vid floden, hade en båt som han brukade fiska med. Och den fredsprocess som inleddes för två år sedan verkar ändå få pågå ostört.

I januari tillträder Afrikas första valda kvinna presidentposten i Liberia. Ellen Johnson-Sirleaf har jobbat för FNs utvecklingsorgan (UNDP) och är förre detta finansminister och ekonom vid Världsbanken. Folket sätter stort hopp till att hon ska lyckas vända landets negativa utveckling.

Björn har kontrakt med Unicef till mars 2007 och tycker att mycket intressant händer i Liberia just nu. Han har sett fyra regeringar komma och gå och hälsofrågor har aldrig varit någon prioritet. Kanske blir det annorlunda nu.

Fakta

Av Liberias 3,4 miljoner invånare befann sig närmare en tredjedel på flykt under det 14 år långa inbördeskriget, som härjade landet mellan 1989 och 2003. Ungefär 200 000 människor miste livet och i slutet av 2004 avväpnades 102 000 före detta soldater och rebeller, varav mellan 10 och 20 000 var barn. 85 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom, enligt FN, och landets el-, väg- och telenät och vattenledningssystem är i det närmaste totalförstörda. Fredsprocessen bevakas av 15 000 FN-soldater och poliser.

Såld till Unicef idag i november 2005, men aldrig publicerad.