Nio seminarier, 200 deltagare, 20-talet panelister, utställningar, musik och intensiva diskussioner. Intresset var stort för det avslutande seminariet i samarbetet med Nicaragua, Honduras och de regionala programmen i Latinamerika.

Läs mer här.

Relaterade inlägg:

1. Seminarium om Nicaraguabistånd flyttat till 3 juni
2. Nicaragua – 30 år av samarbete och vänskap
3. Lyssna mer på dem som drabbas

Relaterade inlägg:

1. Stort intresse för slutseminarium
2. Nicaragua – 30 år av samarbete och vänskap
3. Lyssna mer på dem som drabbas

Själv kommer jag att delta som moderator för seminariet From Mitch to Haiti – What lessons can be learnt?, kl. 10.30-11.30, med bland annat Jan Robberts, Sidachef i Honduras, Julio César Raudales, Honduras biståndsminister, Nelson García, från den ekumeniska honduranska organisationen CASM och Ewa Werner-Dahlin, tidigare svensk ambassadör för Guatemala, Honduras och Nicaragua som även deltog på den internationella givarkonferensen för Haiti i New York den 31 mars.

För hela programmet läs här: Nicaragua – 30 år av samarbete och vänskap

Här kan ni även se vad jag har skrivit om Honduras, Nicaragua och Haiti.

Relaterade inlägg:

1. Stort intresse för slutseminarium
2. Seminarium om Nicaraguabistånd flyttat till 3 juni
3. Lyssna mer på dem som drabbas

Korgarna fylls långsamt. En och en ska varje orangeröd tomat tvättas och granskas. Ronaldo och Antonia López har aldrig odlat tomater förut. De ser det som ett test inför kommande år. Majoriteten av inkomsterna kommer istället från bönor.

- Vi har fått det etthundra procent bättre med Ortega, säger Ronaldo López. I 16 år levde vi under ett oligarkiskt styre, men nu har vi en regering som kämpar för de fattiga, för bönderna. Han har gett oss en ny marknad för våra bönor i Venezuela. Dessutom köper han dem för det dubbla marknadspriset.

Paret López är trogna Ortega sedan 1980-talets sandinistiska revolution. Efter att Ortega förlorade makten 1990 levde de i Costa Rica, men återvände inför utsikten att sandinisterna skulle vinna valet i november 2006. Tillsammans med 32 andra familjer bildade de ett litet kooperativ och hyrde odlingsbar mark utanför staden Jinotepe, söder om huvudstaden Managua.

Med hjälp av Diakonias stöd till den nationella nicaraguanska bonderörelsen UNAG fick bönderna i det nya kooperativet stöd att organisera sig och odla sina åkrar. Men det var Ortegas handelsavtal med Venezuela som verkligen innebar en förändring.

- Före Ortega fick vi låna pengar för hutlösa räntor för att få ekonomin att gå ihop, säger Manuela Maria Rodriguez, kooperativets ekonomiansvarige. Det slipper vi nu.

På UNAG:s kontor i Managuas södra delar är tongångarna kring Ortegas regering mer försiktigt positiva, men att den nya regeringen fått många fattiga småbönder på fötterna igen är de flesta överens om.

Chefen på Nätverket för lokal utveckling, Damaris Ruíz, håller med om att FSLN-regeringen har genomfört vissa förbättringar för småbönderna. Regeringens satsningar på utbildning och sjukvård lovordar hon också, men i övrigt menar hon att politiken nästan är värre än tidigare, liberala, regeringars.

Nätverket för lokal utveckling har, bland annat med stöd av Diakonia, lagt ner mycket tid på att påverka tidigare regeringars politik för lokala frågor och demokrati. Det var en stor framgång när det nicaraguanska parlamentet 2003 godkände lagen om medborgerligt deltagande, en lag som skulle ge medborgarna mer att säga till om på kommunal nivå.

Med Ortega vid makten har framgångarna vänts till frustration. Flera av nätverkets framgångar har raderats ut. En av orsakerna är att FSLN infört lokala råd för medborgerlig makt (CPC) över hela landet. Dessa råd består i princip av samma personer som sitter med i de lokala FSLN-avdelningarna.

I den något ruffigare Managuastadsdelen Santa Ana möter den arbetslösa Francisco García upp. Han är inte bara sedan länge aktiv i den lokala FSLN-avdelningen, utan är även koordinatör för Santa Anas CPC.

- Rådet är tillför att organisera folket på basnivå och se vilka behov som finns, säger Francisco García. Det finns många fattiga i Nicaragua och vårt jobb är att se vilka som behöver hjälp, vad för slags hjälp det kan handla om och sedan att distribuera regeringens resurser.

Regeringen Ortegas plan är att låta CPC arbeta fram förslag till de kommunala budgetarna i samarbete med landets borgmästare. Projektet har inte bara fått stor kritik från det nicaraguanska civila samhället, utan också av oppositionen och de internationella biståndsgivarna.

Att på lokal nivå ta fram kommunal budget och presentera olika behov för borgmästaren är ingenting nytt. Förfarandet formaliserades i lagen om medborgerligt deltagande. Införandet av CPC framstår därför som ett nytt regeringskontrollerat parallellt system till det äldre mer pluralistiska. Systemet är också ett enkelt sätt att kontrollera vilka som röstar eller inte röstar på FSLN.

Damaris Ruíz menar att för det nicaraguanska civila samhället är skapandet av CPC en signal om att FSLN har brutit med gräsrötterna. Hon var, liksom många andra av det civila samhällets representanter, själv engagerad i revolutionen på 1970- och 1980-talen. Tillsammans ser de nu ett allt mer auktoritärt system där FSLN försöker tysta kritik och kontrollera och styra så mycket som möjligt.

- Folk ser sig tvingade att gå med i CPC för att få hjälp, men vad det egentligen handlar om är klientelism, säger Damaris Ruíz. CPC hjälper inte, utan stjälper allt det som vi i det civila samhället har byggt upp under framför allt 1990-talet.

För stora delar av det nicaraguanska civila samhället har en mångårig kamp för mer demokrati och ökat medborgerligt deltagande i de politiska och ekonomiska besluten bytts ut mot en kamp om utrymme, om rätten att existera. Flera av dem beskriver det som att tidigare öppna dörrar på vissa ministerier plötsligt har stängts.

- Under 1990-talet agerade det civila samhället som en person, säger Fidel Moreira hos ytterligare en av Diakonias partners, paraplyorganisationen Coordinadora Civil. Medborgarna hjälpte till att bygga upp ett nytt samhället efter kriget, men nu plötsligt säger regeringen att man ska riva upp det systemet och bygga ett nytt.

I mitten av augusti i år hade Coordinadora Civil sitt årsmöte för alla medlemsorganisationer. På mötet i Managua presenterade de sin Plan för nationen med förslag på politik och ekonomi som skulle kunna förbättra landet.

Coordinadora Civil presenterade ett liknande förslag, en nationell plan, efter orkanen Mitch som 1998 slog sönder stora delar av landet. Då mottogs förslaget med öppna händer. Efter årets årsmöte skulle medlemmarna fira med livemusik och dans. Istället möttes de av våldsamma motdemonstranter och flera av medlemmarna misshandlades. Bland motdemonstranter fanns tre högt uppsatta FSLN-politiker.

- Den här regeringen har kidnappat yttrandefriheten, mänskliga rättigheter och massmedierna, säger Fidel Moreira. Så fort någon vill demonstrera möts de av en motdemonstration och så slutar det i slagsmål. Vi trodde att regeringen skulle använda sig av oss inom det civila samhället, men istället förlitar den sig på statligt anställda och partibasen. Och eftersom den inte kan skicka polisen på oss när vi demonstrerar skickar de betalda busar och partimedlemmar istället.

Konfrontationen mellan FSLN-regeringen och det civila samhället i Nicaragua har gradvis eskalerat sedan regeringen valdes i november 2006. Efter att FSLN, i samband med valet, medverkat till att totalförbjuda abort reste sig landets kvinnorörelser som en kvinna och tog till gatorna. Det var då de konstanta motdemonstationerna som Fidel Moreira pratar om började.

Att det nu blivit möjligt för Daniel Ortega att återväljas en andra mandatperiod glädjer bönderna i Jinotepe, men tvingar Fidel Moreira och Damaris Ruiz att kämpa än hårdare för förändring och de medborgerliga rättigheterna. Damaris Ruiz säger sig ibland vara nära att ge hoppet om att vända den politiska utvecklingen i landet till något positivt.

- Men det enda vi kan göra är att fortsätta jobba med folket och hoppas att vi kan förändra situationen, säger Damaris Ruiz. Vi har gjort det förr och kan göra det igen.

Fakta

I oktober förra året stormade polis och åklagare den nicaraguanska kvinnoorganisationen MAM, och organisationen för undersökande journalistik CINCO, den brittiska biståndsorganisationen Oxfam och svenska Forum Syd. Man beslagtog datorer och 100 000-tals dokument. MAM och CINCO hade blivit en nagel i ögat för Ortegas regering. MAM anklagades för att ta emot biståndsmedel från Oxfam och Forum Syd via CINCO, vilket organisationen inte hade rätt till eftersom den saknade juridisk person. I början av året lades förundersökningarna ner. Men polisbevakningen och trakasserierna mot inte bara CINCO och MAM utan flera andra organisationer har fortsatt. Inför lokalvalen i november förra året förbjöds två oppositionspartier MRS och PC att delta för att de inte uppfyllde kraven för att delta. Lokalvalen präglades av fusk och det har senare kommit fram att det skedde dokumenterat valfusk i 46 av 153 kommuner. FSLN utökade sin kontroll från 87 till 109 kommuner.

Publicerad i Dela Med 4/2009

Relaterade inlägg:

1. ”Vad det egentligen handlar om är en statskupp”
2. Besvikelse över EU-avtal
3. Osäkert om vänster vinner – men Mauricio Funes lovar förändra El Salvador efter 20 års högerstyre

EU-kommissionens beslut att ställa in budgetstödet till Nicaraguas regering har gjort stor skada på landets statsbudget. Det säger Nicaraguas biståndsminister Valdrack Jaentschke och skyller beslutet på Sverige.

Det var på grund av valfusk i de nicaraguanska lokalvalen förra året som EU-kommissionen beslutade att frysa inne sitt budgetstöd på 64 miljoner dollar. Sverige å sin sida valde att avbryta sitt sektorstöd på 15 miljoner kronor. I en intervju med OmVärlden skyller Nicaraguas biståndsminister beslutet på Sveriges tidigare ambassadör Eva Zetterberg, tillika under en period 2007 ordförande i EU-ländernas ambassadörsgrupp.

- Hon gjorde stor skada när hon var ordförande i EU-gruppen, säger han.

2007 beslutade regeringen att fasa ut allt utvecklingsarbete till Nicaragua, som en konsekvens av Sidas strategi att fokusera på färre länder.

Det svenska utspelet sammanföll med Zetterbergs öppna kritik av den hårdföra abortlagstiftning som den då nyligen tillträdda sandinistregeringen infört. Och innan hon reste hem kritiserade hon också regeringen för auktoritära tendenser och försök att tysta kritik från det civila samhället.

Jaentschke antyder att Zetterbergs kritiska attityd legat till grund för att EU-kommissionen beslutade att frysa stödet för 2009. Ett beslut som han inte förstår.

- Att EU fryser sitt stöd på grund av ett uppfattningsproblem… Vem ska säga att det är EU som har rätt? Det finns ingen som kan säga att deras uppfattning är korrekt eller inkorrekt.

I maj i år beslutade den svenska regeringen att även stoppa sektorstödet till budgetposterna hälsa och jordbruk i Nicaragua. Beslutet innebär att utfasningen snabbas på och orsaken uppgavs vara ett missnöje med den politiska utvecklingen i landet.

Valdrack Jaentschke förstår inte beslutet:

- Till vilken domstol ska jag vända mig när Sverige beslutar sig för att avsluta sitt sektorsstöd? En av pelarna i Paris- och Accraagendorna är biståndets förutsägbarhet. Hur ska vi kunna planera om stöd som EU beslutat om 2007 fryses inne två år senare?

Att det skulle ha skett något större valfusk anser han inte stämmer.

- Vi har erkänt mindre valfusk i några valkretsar, men Herre Gud, vi talar om lokalval, om 153 av varandra oberoende lokalval i samhällen som i vissa fall består av 1 500 invånare. Det är omöjligt att genomföra ett valfusk på nationell nivå. Oppositionen säger att vi fuskade för att de inte vann.

Eva Zetterberg, numera ambassadör i Chile, säger att hon blir hon illa berörd av kritiken.

– Jaentschke tillmäter mig en större betydelse än vad jag haft, och i sak är det felaktigt. Jag är fortfarande kritisk mot abortlagstiftningen och har uttryckt viss kritik för auktoritära tendenser. Men jag verkade aktivt för att vi skulle ha kvar biståndet till Nicaragua, säger hon.

Publicerad i Omvärlden 5/2009

Relaterade inlägg:

1. ”Sverige måste lyfta Västsaharafrågan i EU”
2. ”Vad det egentligen handlar om är en statskupp”
3. Besvikelse över EU-avtal

När Nidia Ruiz Gonzales, 28 år, gjorde sin första ultraljudskontroll i tolfte graviditetsveckan berättade hennes läkare att fostret inte hade utvecklat något kranium på ovansidan av huvud. Oförstående inför detta faktum undrade Nidia vad det innebar.

Läkaren förklarade att hennes barn inte skulle överleva länge när det väl var fött – max någon timme. Efter det var undersökningen slut och läkaren noterade en ny tid för ett senare ultraljud.

I oktober 2006 blev all form av abort olaglig i Nicaragua. Tidigare var det lagligt med abort vid graviditet efter våldtäkt, då graviditeten utgjorde en fara för kvinnans liv eller som i Nidias fall då fostret var så missbildat att det knappast skulle överleva en födsel.

Den 22 november förra året åkte Nidia till sjukhuset för ett planerat kejsarsnitt.

- Jag såg själv aldrig den lilla pojken, men hans pappa stannade hos honom de tre timmar han levde, säger Nidia Ruiz Gonzales.

Den hårdare lagstiftningen röstades igenom i Nicaraguas parlament knappt två veckor före presidentvalet i november samma år. Till president valdes vänsterpartiets, och den tidigare sandinistgerillan, FSLN:s ledare, Daniel Ortega. Det var tack vare de sandinistiska parlamentsledamöterna som den ny abortlagen kunde instiftas.

Att sandinisterna, som under revolutionsåren på 1980-talet slog ett, om möjligen litet, slag för kvinnors rättigheter och som snabbt fick den katolska kyrkan som värsta fiende, plötsligt bytt fot i abortfrågan var ren valstrategi. På bekostnad av Nicaraguas kvinnor gav Ortegas flört med kyrkan honom fler röster.

- Vårt arbete med kvinnors rättigheter fungerade någorlunda bra tills Ortega blev president, säger Eva María Samqui, koordinatör för det nicaraguanska nätverket Kvinnor mot våld. Familjeministeriet har brutit kontakten med oss och Ortega talar hela tiden om Gud. Hans retorik har blivit mycket mer konservativ och religiös än tidigare.

Kvinnor mot våld består av 150 kvinnoorganisationer och har verkat för kvinnors rättigheter i Nicaragua i 16 år. Eva María Samqui menar att många av de framgångar som de haft sedan starten nu har skjutits i sank av sandinistregeringen.

- Tidigare stod dörren till familjeministern alltid öppen. Nu är den stängd. De särskilda kvinnoavdelningarna inom polisen, där kvinnor tidigare kunnat anmäla övergrepp i mäns frånvaro, är numer öppna för både könen, vilket gör att färre kvinnor vågar sig dit.

Både enligt nätverket och människorättsorganisationen Det nicaraguanska centret för mänskliga rättigheter (CENIDH) har också våldet mot kvinnor ökat under sandinistregeringen. I CENIDH:s årsrapport för 2008 tår det att antalet anmälningar av våld mot kvinnor i de nicaraguanska hemmen med ökade med 30 procent mellan år 2007 och 2008. De sexuella övergreppen i hemmen ökade med en halv procent.

Och just abortfrågan har blivit inte bara kvinnoorganisationernas, utan även journalisters, utländska enskilda organisationers, människorättsorganisationers, FN:s och andra länders regeringars, exemplifiering av den nicaraguanska regeringens övergrepp på de mänskliga rättigheterna. I våras klassade FN:s kommission mot tortyr den nicaraguanska lagstiftningen som just tortyr.

Några siffror på vilka effekter lagstiftningen fått är svåra att få tag i, men generellt anses det i idag stort sett omöjligt att ens genomföra en illegal abort då läkarna är livrädda för att bli påkomna. Enligt en katolsk kvinnorättsorganisation, Katoliker för självbestämmanderätt, dog det 95 kvinnor till följd av graviditet i Nicaragua förra året. Minst 13 av dem hade överlevt om de hade fått göra abort. Året innan var samma siffror 12 av 115.

För vicechefen på CENIDH, Marlin Sierra Palma, är abortfrågan en effekt av att de politiska och medborgerliga rättigheterna har blivit allt mer begränsade i Nicaragua de senaste tio åren. Framför allt beror det på den politiska pakt som det liberala partiet PLC ingick med den sandinistiska oppositionen år 2000. De två partierna delade upp alla statliga institutioner och parlamentet mellan sig.

- Politik har blivit ett sätt att få pengar och makt, inte att förändra, säger Marlin Sierra Palma. För att få makt är det bra att alliera sig med kyrkan. Och kvinnors rättigheter blir bara en spelbricka i ett politiskt spel.

Att det liberala partiet länge velat införa hårdare abortlagar är ingen hemlighet, men sandinisterna satte sig länge på tvären. Nu har det höjts röster inom Högsta domstolen om att riva upp lagen, men en återgång till den gamla lagen måste fortfarande godkännas av parlamentet där kohandeln om makten är som störst:

- Där låter det ungefär som att ”om du ger mig makt, så rör inte jag lagen”, säger Marlin Sierra Palma.

Men på CENIDH påpekar man att sandinistregeringens övergrepp på de mänskliga rättigheterna handlar om mycket mer än kvinnors rättigheter. Ett mycket större problem är det civila samhällets, mediernas och den politiska oppositionens allt mer begränsade utrymme att uttrycka och organisera sig på.

- Sedan vi höjde våra röster mot abortlagstiftningen har civila poliser bevakat vårt kontor och anställda har hotats eller utsatts för inbrott, säger Eva María Samqui.

Marlin Sierra Palma berättar hur hennes chef, Vilma Nuñez, utsatts för dödshot och trakasserier. I oktober förra året utsattes både MAM och CINCO för razzior av polisen som beslagtog papper och datorer. Även den svenska biståndsorganisationen Forum Syd och brittiska Oxfam fick besök av polisen eftersom de båda finansierat MAM:s verksamhet via CINCO.

Den officiella anledningen var att MAM inte var en officiellt registrerad organisation, som därför inte fick ta emot bistånd. Den verkliga anledningen var att genom hot om hårda straff tysta några av regeringens tuffast kritiker.

Även medierna har fått känna på det tuffare klimatet.

- Vi har yttrandefrihet, men det finns en officiellt regeringskampanj mot oss inom medierna. Eftersom man inte kan kontrollera oss är vi ett problem, säger Carlos F. Chamorro, tidigare chefredaktör på den sandinistiska tidningen Barricada och numer chef för CINCO, programledare för ett nyhetsprogrammet Esta semana på Canal 8 och chefredaktör för tidskriften Confidencial.

Enligt Chamorro har Ortegas mandatperiod kännetecknats av fler attacker på journalister, ökat skattetryck på medierna och ett ständigt överhängande hot om indragna sändningstillstånd. Självcensuren har därför ökat.

Inför lokalvalen i november förra året förbjöds också två av de främsta oppositionspartierna, det sandinistiska utrbytarpartiet MRS och det konservativa PC, från att delta. Enligt den av sandinisterna och liberalerna dominerade valmyndigheten uppfyllde partierna inte kraven för att delta.

Den nicaraguanska valmyndigheten iscensatte sedan ett mycket väldokumenterat valfusk där borgmästarposter byttes mellan FSLN och PLC, röstsedlar försvann och det publicerade valresultatet i en valkrets inte stämde med valmyndighetens redovisning. Och när kaoset väl lagt sig fanns inga röstsedlar kvar att räkna om. Borgmästarposterna har fördelats, men något officiellt valresultat har aldrig publicerats.

Och när det civila samhället försöker protestera möts de av motdemonstrationer.

- Regeringen har kidnappat yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna, säger Fidel Moreira på paraplyorganisationen Coordinadora Civil, som samlar flera nicaraguanska organisationer. När vi försöker demonstrera dyker det alltid upp en motdemonstration, bråk uppstår, och demonstrationens budskap drunknar när folk slår folk. För utomstående ser det ut som ett mindre internt nicaraguanskt problem, men vad det egentligen handlar om är en statskupp.

Som för att förtydliga urartar en av Coordinadora Civils demonstrationer i vilt slagsmål när organisationen dagen efter intervjun har årsmöte. Demonstranterna möts av välorganiserade ungdomar som misshandlar flera av deltagarna. Bland ungdomarna syns tre välkända sandinistiska politiker.

Publicerad i Amnesty Press 4/2009

Relaterade inlägg:

1. Honduras och demokrati
2. Honduransk statskupp utan lösning
3. Statskupp försvårar Kooperation Utan Gränsers arbete

För tre år sedan avslutades förhandlingarna mellan USA och de centralamerikanska staterna om ett frihandelsavtal (CAFTA). Enligt representanter för det civila samhället i Centralamerika gynnar det avtalet bara näringslivet. När ett liknande avtal skulle förhandlas med EU hoppades man därför att större hänsyn skulle tas till Centralamerikas fattiga majoritet, men två år senare har förhoppningarna kommit på skam.

Den Europeiska kommissionens förstesekreterare på ambassaden i Nicaraguas huvudstad Managua, är noga med att förklara skillnaden mellan ett frihandelsavtal och ett associeringsavtal. Det förstnämnda är ett rent handelsavtal mellan två parter.

- EU:s associeringsavtal innehåller mekanismer som kan justera frihandelns eventuella negativa effekter, mekanismer som politisk dialog och bistånd, säger Nicolas Balté.

Det var just i den skillnaden som det centralamerikanska civila samhällets stora förväntningar låg. Förhandlingarna inför frihandelsavtalet mellan USA och de centralamerikanska staterna blev framför allt ett samtal mellan näringslivet och regeringarna, utan någon hänsyn till det civila samhällets förslag och försök till dialog.

Inför förhandlingarna med EU betonandes det från europeiskt håll att inslag som bistånd och dialog mellan regionerna för ökat samarbete skulle tas upp vid förhandlingsbordet. Därför trodde det civila samhället att deras idéer och tankar från regionens ekonomiska och sociala bas – fattiga småbönder och småproducenter – skulle få mer utrymme. Men så har inte blivit fallet.

- Förhandlingarna har framför allt kommit att handla om handel och knappt ingenting om biståndet och den politiska dialogen, säger Tania Vanegas, ansvarig för påverkansarbete på den nicaraguanska miljöorganisationen Centro Humboldt, som ingår i den grupp som deltar i förhandlingarna för det civila samhällets räkning.

Majoriteten av Centralamerikas invånare livnär sig på små familjejordbruk eller hushållsföretag. I och med CAFTA utsätts de för kraftig konkurrens från USA:s subventionerade bönder och ekonomiskt starkare företag. Enligt Tania Vanegas pekar det mesta på att än värre konkurrens nu väntar från europeiskt håll.

Balté har svårt att förstå kritiken då tanken är att biståndsinsatser och politisk dialog ska väga upp till exempel det europeisk subventionerade jordbrukets konkurrens mot centralamerikanska småbönder. Men Tania Vanegas påpekar att till exempel EU:s biståndsstrategi för Centralamerika aldrig har tagits upp vid förhandlingsbordet.

På den nationella nicaraguanska småbonderörelsen UNAG rycker man på axlarna åt associeringsavtalet. Deras medlemmar har inte fått ut någonting gott av CAFTA. De menar att ingen av de två förhandlingarna har varit särskilt demokratiska.

EU har visserligen varit bättre på att inkludera det civila samhället i förhandlingarna än vad USA var, men deras förslag och kritik har trots detta fallit platt till marken. I slutändan är det trots allt samma gäng som får sin vilja igenom vid borden i Bryssel och de centralamerikanska huvudstäderna – regeringsrepresentanter och näringslivstoppar.

UNAG-medlemmarna och småbönderna Ronaldo López eller hans fru Antonia på landsbygden utanför staden Jinotepe, söder Managua har inte sett några effekter av CAFTA. Om något associeringsavtal vet det intet. Det ända positiva på senare år har varit regeringsskiftet 2007.

- Med Daniel Ortegas regering har vi fått en ny marknad för våra bönor i Venezuela, säger Ronaldo López.

De är övertygade om att Ortega kommer att förhandla med EU med människor som dem själva i åtanke. Bland det civila samhällets representanter vid förhandlingsbordet står det dock klart att Ortega sitter lika mycket i knät på näringslivet som sin liberala företrädare, Enrique Bolaños, som förhandlade fram CAFTA-avtalet.

Enligt planen var det tänkt att förhandlingarna om associeringsavtalet skulle ha avslutats i Bryssel i juli, i år, men på grund av statskuppen i Honduras har förhandlingarna skjutits upp på obestämd tid. EU-kommissionens linje är att avsluta förhandlingarna med alla staterna i Centralamerika, när en demokratisk regering åter har makten i Honduras.

Publicerad i Ordfront 4/2009

Relaterade inlägg:

1. Tak över huvudet, men ingen mat på bordet
2. Ökänd militärskola kastar åter skugga över El Salvador
3. Som om ingenting hänt i Honduras

Läs mer på Fokus hemsida.

Relaterade inlägg:

1. Venezuela: Chávez balansakt
2. Makten över grundlagen
3. Kuba efter Castro