I oktober mejades 14 personer ner under en fotbollsmatch i San Pedro Sulas, Honduras. Månaden innan ska 15 personer ha skjutits till döds, i en drogrelaterad uppgörelse, i en skofabrik i samma stad.

Våldsspiralen i Mexiko, med knarkligor som skördar offer och poliskårer som avgår, har skildrats flitigt i medierna den senaste tiden. Men om situationen i Centralamerika skrivs betydligt mindre.

Läs hela artikeln och intervjun med mig på dn.se!

För den som vill veta mer kan jag också rekommendera en skrift jag skrivit på ämnet: ”Kriget mot maras – om ungdomsgäng i Centralamerika”, Världspolitikens dagsfrågor. Utgiven av Utrikespolitiska institutet, 2006.

Relaterade inlägg:

1. Ingen ljusning trots fredsavtalet
2. Ärkebiskop Romeros skugga över El Salvador
3. Etiska pensionsfonder och Goldcorp i Centralamerika

Vilken skillnad kan ni i Honduras Sannings- och försoningskommission göra för att förändra den konstitutionella kris som Honduras genomgår?

- Sannings- och försoningskommissionen kan konstruktivt bidra, med sin rapport och sina rekommendationer, med att överbygga klyftan mellan de mest radikala positionerna, och främja en lösning på ett par av de politiska och institutionella problem som inte lösts sedan den 28 juni 2009. Men bara honduranerna och institutionerna kan vara ansvariga för att finna, välja ut och själva genomföra de förändringar som behövs.

Resultaten av kommissionens arbete kommer inte att publiceras förrän om tio år. Varför det?

- Så är det inte. Kommissionen kommer att lämna in sin rapport om åtta månader, i början av nästa år. Vad som kommer att sparas i tio år är bara hemlig information som vissa personer velat berätta för kommissionen, som vittnesmål från personer som är rädda för repressalier.  Detta representerar en mycket liten del av det material som kommissionen redan har fått in i form av material och vittnesmål. I fallet med Guatemalas sanningskommission är denna typ av material hemligt i 50 år.

Det finns personer, bland andra inom den Nationella motståndsrörelsen mot kuppen, som anser att kommissionen inte är oberoende, att ni blivit utpekade av president Porfirio Lobo, som har sin egen agenda. Om ni inte har det civila samhällets stöd vilken roll spelar då ert arbete?

- Kommissionen skapades genom ett dekret av president Lobo, precis som Chiles sanningskommission, som skapades genom ett dekret av president Ailwyn, medan general Pinochet fortfarande var militärchef. Det hindrade inte denna kommission att inleda sitt oberoende arbete, och dess resultat innebar mycket för Chiles demokratisering och konsolideringen av de demokratiska institutionerna. Kommissionen i Honduras föddes under en polemisk period, med stora motsättningar och motsägelser, precis som andra latinamerikanska sanningskommissioner. Det är ett par ledande röster inom båda de extrema lägren som kritiserar kommissionen. Ett par röster inom motståndsrörelsen tror att kommissionen bara finns för att tvätta kuppmakarnas händer och att den bara är en förlängning av kuppen. Andra röster från de mer konservativa lägren anser att kommissionen är ett av Zelayas instrument, en trojansk häst för att reformera konstitutionen. Men det finns viktiga delar av befolkningen som stödjer vårt arbete.

Från början sa du att kommissionen skulle göra rekommendationer till förändringar av den honduranska konstitutionen, men regeringen sa nej, att kommissionen bara skulle förklara de händelser som ledde fram till och följde på den 28 juni 2009. Skulle du kunna kommentera detta?

- Kommissionen mandat är inte bara att kasta ljus över händelserna, före, under och efter den 28 juni 2009. Det är också att lämna rekommendationer åt det honduranska folket, för att detta inte ska upprepas. Vi kan inte förutspå nu vilka rekommendationer kommissionen kommer att göra, innan vi är klara med våra undersökningar och försök att förstå vad som hände (det vore att förutspå resultatet av en match innan matchen ens var spelad). Men på grund av krisens natur, gissar vi att de kommer att inkludera institutionella förändringar och även lagreformer. Men kommissionen utesluter inte något i förväg, inte ens om det handlar om konstitutionella förändringar.

Intervjuad per e-post i slutet av maj 2010

Relaterade inlägg:

1. Sanningskommission ska ena splittrat Honduras
2. Honduras två sanningskommissioner
3. Honduras Sannings- och försoningskommission klar

För tre år sedan köpte Goldcorp upp det amerikanska gruvföretaget Glamis Gold. I och med uppköpet blev Goldcorp ägare till gruvan Marlin, i regionen San Marcos, i Guatemala, en veritabel miljökatastrof och ett grymt exempel på den industrialiserades världens utnyttjande av fattiga människor.

Jag besökte området kring Marlingruvan för fyra och ett halvt år sedan, strax innan utvinningen av guld påbörjats. Byborna, till majoriteten delar av Guatemalas fattiga och marginaliserade ursprungsbefolkning, protesterade då mot att de inte haft något att säga till om inför beslutet att inleda brytning av guld i ett öppet dagbrott. Att bryta guld i öppna dagbrott innebära att det går åt enorma mängder vatten som dränerar jordbruken runt omkring. Dessutom används cyanid i brytningen, en giftigt ämne som lätt sprider sig i naturen genom grundvattnet.

I och med att Goldcorp förvärvade Glamis Gold blev företaget också ägare till San Martin-gruvan i Siriadalen, i Honduras. Där protesterade lokalbefolkningen redan 1999 mot att Glamis Gold aldrig gjort någon ordentlig miljökonsekvensanalys. Inte heller här hade invånarna fått möjlighet att säga sitt om projektet innan det påbörjades.

I en miljöstudie gjord 2006 av Siriadalens miljöorganisation visade provar att vattendragen i området kring San Martin gruvan innehöll stora mängder av cyanid, kvicksilver, bly och arsenik. Flera invånare i området led av kroniska hälsoproblem och hudsjukdomar. Dessutom hade grundvattennivån och nivåerna i vattendragen i området sjunkit dramatiskt till följd av gruvdriften.

Gruvdriften i San Martin, i Honduras, håller på att avslutas, men verksamheten i Guatemala är planerad att pågå i minst fem år till.

För mer om Marlingruvan, läs här, och här.

Relaterade inlägg:

1. Ingen ljusning för gängproblematiken i Centralamerika
2. När conquistadorerna återvände till Guatemala
3. Sanningskommission utesluter inte konstitutionella förändringar

Det har länge stått klart att Guatemalas statliga institutioner och både nationella och lokala maktcentra infiltrerats av den organiserade brottsligheten. Mexikanska och colombianska narkotikakarteller utnyttjar den guatemalanska djungeln för att smyga in små plan med narkotika. Verksamheten pågår i hela Centralamerika, men det är främst i Guatemala, grannland till Mexiko, som kartellerna mutat sig in i bland politikerna.

Flera undersökningar gör gällande att Guatemala plågas av väl organiserade och beväpnade grupper med kopplingar till polisen, militären, näringslivet och framför allt de konservativa krafter som styrde landet med en järnhand till en bit in på 1990-talet. Själv intervjuade jag inför Coloms tillträde i januari 2008 hans närmaste medarbetare och valgeneral, Carlos Quintanilla.

Quintanilla ledde inte bara ett av Guatemalas största privata säkerhetsföretag, han utsågs även av Colom till att sköta presidentens personliga säkerhet. Bara ett par månader senare visade det sig att hela Coloms arbetsrum var buggat. Spåren ledde till Quintanilla, som naturligtvis redan flytt scenen. Betald av kriminella hade han placerat ut utrustningen hos sin nära vän och chef. Efter ett par månader på flykt dök han oväntat upp och fängslades.

Coloms företrädare Oscar Berger plågades även han av korruption högt upp i staten. Flera polischefer och poliser inom narkotikapolisen fick under hans mandatperiod sparken och fängslades för korruption och mord. I februari 2007 mördades tre salvadoranska parlamentariker i Guatemala. Mördarna visade sig vara fyra poliser som i sin tur mördades under ett upplopp i fängelset där de satt häktade.

Med hjälp av USA:s federala polis lyckades den guatemalanska polisen spåra flera samtal från polisernas mobiltelefoner till den gautemalanska parlamentarikern Manuel Castillo och en grupp narkotikasmugglare från Castillos hemkommun Jalpatagua, i Jutiapa. Det visade sig också finnas klara samband mellan narkotikasmugglarna och Castillo. Innan det stod klart att Castillo var inblandad hade han tillträtt som borgmästare i Jutiapa, ett ämbete han fortfarande åtnjuter i väntan på domslut.

Tillsammans med Quintanillas avlyssning är kanske Castillos kontakter med narkotikamugglare och korrupta poliser det mest konkreta beviset på hur narkotikakartellernas tentakler nått långt in i den guatemalanska statsapparaten. Den nu sparkade högsta polischefen Baltazar Gómez och chefen för narkotikapolisen, Nelly de Bonilla, är ytterligare bevis då de står anklagade för att vetat om och inte agerat på det faktum att flera korrupta narkotikapoliser mördat kollegor som funnit närmare 600 granater och 5 000 kulor till automatgevär, flera fyrhjulsdrivna jeepar som tillhörde de korrupta poliserna. Tack vare registreringsnumrena på bilarna kunde även en linje dras mellan de korrupta poliserna och den mexikanska Gulfkartellen väpnade gren Los Zetas, som bland annat förvandlat norra Mexiko till en krigszon.

Ännu ett bevis på sambandet mellan den organiserade brottsligheten, polisen och militären är det faktum att sex av tio personer som är inblandade på mordet på den guatemalanska advokaten Rodrigo Rosenberg förra året alla varit poliser eller militärer. Vid tiden för mordet arbetade de för en grupp som ägnade sig åt beställningsmord och narkotikasmuggling.

Den nu sparkade polischefen Baltazar Gómez företrädare, Porfirio Pérez Paniagua, sparkades och greps i augusti förra året för att ha stulit narkotika 350 kg kokain och ännu mer narkotika till ett värde av 300 000 US dollar. Inrikesminister Raúl Velásquez fick sparken för att lagt ut ett kontrakt på inköp av bensin till polisen värd 5 miljoner US dollar till vänner och bekanta. Med honom fick hans viceminister med ansvar för säkerhetsfrågor Francisco Cuevas gå.

Cuevas i sin tur anklagar sin företrädare på posten, den tidigare polischefen Marlene Blanco, för att ha känt till och inte stoppat två dödspatruller som verkat inom polisen, något som även Colom ska ha vetat om. Blanco var viceminister med ansvar för säkerhetsfrågor till bara för två veckor, men avgick sedan hennes livvakter anklagats för mord.

Inrikesminister Velásquez företrädare Salvador Gándara fick sparken i juli förra året då Colom inte ansåg att han visat tillräckligt med resultat. Tidigare i februari fick jordbruks- och utbildningsministrarna också gå. Jordbruksministern anklagas för korruption vid inköp av gödsel. Det var Coloms tredje minister på posten. Utbildningsministern var den andra och båda fick gå på grund av oklarheter kring det staliga programmet Mifapro som leds av Coloms hustru Sandra Torres de Colom.

Mifapro ska ge bidrag åt fattiga för att öka tillgången till hälsa och utbildning. Programmet har kritiserats för att inte offentliggöra varken budget eller vilka som får bidragen. Ingen av de två utbildningsministrarna ville offentliggöra uppgifterna varför den första avgick och den andra nu fick sparken av landets konstitutionsdomstol som beordrat regeringen att offentliggöra alla uppgifter kring Mifapro.

Ett svagt ljus av hopp i eländet är det faktum att fallen trots allt uppmärksammas, brottslingarna grips och/eller får sparken. Den av bland annat Sverige finansierade FN-styrda kommissionen mot straffrihet i Guatemala (CICIG) har också lyckats reda ut flera fall av mord och korruption. Den kanske största skalpen är gripandet av den tidigare presidenten Alfonso Portillo för korruption.

I oktober förra året lyckades CICIG även övertyga kongressen att byta ut tre av de 13 domare man förslagit till konstitutionsdomstolen. Enligt CICIG hade sex av de föreslagna domarna ett brottsligt förflutet, varför att tre av dem byttes ut får ses som en delseger. Värt att notera är dock att tre av de 13 nuvarande domarna i landets konstitutionsdomstol, enligt CICIG, kan misstänkas för samarbete med den organiserade brottsligheten.

Förra året dömdes också en militär till 150 års fängelse för mord och brott mot mänskligheten under inbördeskriget 1960-1996. Den första domen av sitt slag i Guatemala.

Relaterade inlägg:

1. ”Våld möter man med intelligens”
2. Död i demokratins spår
3. Funes ritar om El Salvadors politiska karta

Exakt klockan åtta öppnas de tunga svartmålade stålportarna till det privata säkerhetsföretaget Serpro och in rullar två stora metallicgrå Mercedez Benz-jeepar. Fyra kostymklädda livvakter är snabbt ute ur bilarna och avskärmar besökarna från företagets chef Carlos Quintanilla.

Nyligen hemkommen från en rundresa i södra Europa med Colom är Quintanilla full av tillförsikt. Väl uppe på kontoret lutar han sig tillbaka, ler och förklarar att allt kommer att bli annorlunda från och med nu.

- Den hårda handens politik, som vi sett i El Salvador och Honduras, fungerar inte. Gör man sig av med tre gängmedlemmar dyker bara tio nya upp. Man kan sätta en polis i varje gathörn, men ger man inte folk tillgång till de mest grundläggande som rinnande vatten, utbildning och arbete spelar det ingen roll.

Orden som kommer ut ur denne man, som enligt det blivande regeringspartiet UNE:s pressekreterare är mest lämpad att tala om partiets säkerhetspolitik, känns malplacerade hos en person som i 14 år lett ett av landets största säkerhetsbolag. Om det är några som tjänar pengar på våldet och osäkerheten i Guatemala är det sådana som Quintanilla.

- Alvaro Colom vet vad det innebär att vara socialdemokrat. Han har mycket klart för sig att säkerhet handlar om att skapa arbetstillfällen och förbättra utbildnings- och hälsosektorerna.

Inför valet 2003 svarade Quintanilla för Coloms personliga säkerhet. Efter valförlusten fick han i uppgift att leda UNE:s grupp för att ta fram en ny säkerhetspolitik inför valet 2007. Tillsammans med experter på utbildningsfrågor, hälsovård, social- och arbetspolitik tog han fram den plan som nu ligger till grund för den blivande regeringens hela politik.

Utefter landets vägar sitter fortfarande valaffischerna kvar. ”Våld möter man med intelligens”, står det på Coloms affischer. ”Rösta för den hårda handen”, står det på den tidigare generalen Otto Perez Molinas affischer.

De två kandidaterna stod för två radikalt olika metoder att möta våldet. Molina ville följa i Honduras och El Salvadors fotspår. Colom ville bryta med landets våldsamma förflutna med militärt förtryck och ett inbördeskrig som mellan 1960 och 1996 krävde 200 000 människors liv.

Molinas metod tilltalade huvudstadsbefolkningen. Han vann i Guatemala City, men Colom vann landsbygdsbefolkningens förtroende och fick totalt flest röster.

- Det vi måste stoppa först är vardagsvåldet, säger Quintanilla med tanke på huvudstadsbornas stöd till en mer hårdhänt politik. Inom fyra-fem månader ska vi ha fått stopp på det våld som folk möter på väg till och från jobbet, på bussarna, i bilköerna. Vi ska attackera snabbt. Det handlar om en total utrensning.

Det var också det budskap Colom gav väljarna dagen efter att han vunnit, väl medveten om att han måste vinna huvudstadsbornas förtroende. Men en del av problemet är rättsväsendet i sig.

På torget vid katedralen och Nationalpalatset har Karina, 26 år, precis matat sin lilla dotter Leticia på ett år. Karina lämnade sitt hem som liten, på flykt undan en våldsam pappa. Sedan dess har hon levt på gatan.

- Igår höggs en vän till mig ner där borta, säger Karina och pekar förbi katedralen. Det var något bråk med någon annan på gatan. Men det största problemet här är polisen. De misshandlar oss och jävlas med oss.

Några kvarter bort, på Concordiatorget, hänger Sergio och hans kompisar. Klockan är inte ens tio på morgonen, men doften av lim ligger tung i gathörnet. Ögonen har svårt att fokusera, men en efter en visar de upp ärr efter knivar, pistolskott och brännskador. Ingen av dem är över 20 år.

- Jag lever på att tigga, men polisen tror jag begår brott. Då och då tar de in mig bara för att slå mig.

De tillhör inget gäng, men några duvungar är det inte. Rån och droghandel är en del av vardagen. Det sista åren har flera incidenter visat att de sydamerikanska narkotikakartellerna köpt inte bara barn och ungdomar för att leverera drogerna på gatan, utan även poliser, militärer och politiker i Guatemala.

För ett och ett halvt år sedan greps ledningen för landets narkotikapolis efter att det stod klart att de själva var narkotikasmugglare. För ett år sedan sköts tre salvadoranska politiker till döds i Guatemala. Mördarna var poliser som i sin tur mördades av andra poliser. Och förra årets valkampanj var den blodigaste sedan demokratins införande 1985. 36 kandidater till parlaments- och borgmästarvalen dödades.

- Kartellerna vill ha makt och tvätta pengar, säger Quintanilla. Tackar man nej till deras pengar är risken stor att man dödas.

Quintanilla menar att tidigare regeringar inte haft någon politiska vilja att ta itu med våldet och problemen inom polisen och rättsväsendet. Coloms regering har den viljan, säger han.

Till sin hjälp får Colom en internationellt finansierad expertkommission med uppgift att stoppa straffriheten i Guatemala och stödja den guatemalanska staten att lösa fler våldsbrott. Den blivande presidenten har också lovat att inte lägga några fingrar emellan vid ett eventuellt åtal mot de militärer som begick övergrepp under inbördeskriget. Män som fortfarande går fria.

Fakta

Under 2006 mötte 5 885 guatemalaner en våldsam död, vilket är en ökning med 60 procent sedan 2003. Förra året (2007) väntas siffran ha stigit till över 6 000. Allt fler offer är kvinnor och barn. Ungefär två procent av våldsbrotten ledde 2006 till fällande domar. Av Guatemalas 13 miljoner invånare lever ungefär hälften på mindre än två dollar om dagen. Landet är det ekonomiskt och socialt mest ojämlika och underutvecklade landet på hela den amerikanska kontinenten.

Källor: Guatemalas nationella polis och åklagarväsende, BBC och UNDP

Publicerad i Göteborgs-Posten i januari 2008

Relaterade inlägg:

1. Den guatemalanska statens nära sammanbrott
2. Unga lär sig andra vägar än våld
3. Ingen ljusning trots fredsavtalet

De ekonomiska skadorna av orkanen Stan i Guatemala beräknas uppgå till närmare åtta miljarder svenska kronor. En tredjedel av landets 11 miljoner invånare drabbades, varav en klar majoritet består av den fattiga och marginaliserade ursprungsbefolkningen. Guatemalas regerings främsta uppgift är nu att hindra att fattigdomen och marginaliseringen fördjupas än mer.

- Det regnade kraftigt hela natten, säger Antonia Ramirez, 20 år, Vi satt samlade hela familjen i huset och bad att inget skulle hända. Plötsligt började det knacka på dörren. Det blev kraftigare och kraftigare och sedan small det till, som en bomb. Vi rusade ut och såg att det var lera som rasat ner bland husen. Folk rusade runt och skrek. De bar på sängar, kylskåp, allt de kunde rädda. Vårt hus fylldes med lera, men vi lyckades fly upp på taket.

Antonia Ramirez röst darrar när hon talar. Hon tittar ner på golvet hon nyss sopat i det lilla rum där hon, hennes sex syskon och deras föräldrar bor sedan orkanen Stan begravde deras och 350 andra familjers hus i den lilla byn Panabaj, vid sjön Lago Atitlán, i västra Guatemala.

Medan stora delar av deras bostadsområde spolades bort av tusentals ton lera som rasat ner från vulkanen Atitláns sluttningar kämpade Antonia med att lyfta upp syna syskon en och en på taket. Regnet vräkte ner och hon att trodde de alla skulle dö.

Isolerade från omvärlden

I tio dagar var alla byar kring sjön isolerade från omvärlden då jordmassor och översvämmade floder förstört broar och vägar. Det enda sättet att nå de drabbade var med helikopter, men när regnet dragit vidare och vindarna mojnat fanns inga människor eller hus kvar att rädda i Antonias bostadsområde. På vissa ställen signalerar röda vimplar än idag att leran är över fem meter tjock.

Regeringen har klassat det värst drabbade området i Panabaj som begravningsplats då man funnit det dyrt och farligt att gräva fram hus och lik. Upp emot 500 personer kan ha mist livet bara i Panabaj. Ingen vet säkert då befolkningsstatistiken var långt ifrån fullständig. Sjukhuset, Civilministeriets lokala kontor och en skola är delvis begravda. Där basketkorgarna på skolgården sticker upp är marken täckt av kalk för att minska smittorisken från eventuella lik.

- Pappa har fått ett tillfälligt jobb med att bygga hus och jag hjälper en organisation för handikappade att göra hantverk, säger Antonia Ramirez. Det ger lite pengar, men det räcker inte långt. Vi har inget större hopp om framtiden. Var ska vi bo någonstans? Vi kan ju inte flytta tillbaka där vi bodde förr och här kan vi inte bo jämt.

Asociacón de Discapacitados de Santigo Atitlán (Santiago Atitláns förening för handikappade) har genom privata donationer kunnat hyra fyra mindre rum i den lilla staden Santiago Atitlán, inte långt från Panabaj. I rummen bor nu Antonias familj och tre andra, alla med minst en handikappad familjemedlem, i Antonias fall hennes bror Sebastian, 15 år, som sitter i rullstol. Donationerna räcker bara till årsskiftet sedan måste familjerna flytta.

När nöden var som störst och de familjer som mist sina bostäder i Panabaj desperat sökte skydd undan orkanens efterdyningar öppnade alla kyrkor och skolor och många privata husägare i området sina dörrar för de hemlösa. Drygt två månader senare kunde ungefär hälften av dem flytta till ett flyktingläger. De andra lever kvar hos vänner och bekanta eller i några av kyrkorna.

Ättlingar till mayafolket

Lago Atitlán är ett av Centralamerikas största turistmål. Sedan hundratals år tillbaka fyller både sjön och de tre vulkanerna kring den också en viktig funktion i den guatemalanska ursprungsbefolkningens livsåskådning. Närmare 97 procent av befolkningen i Sololá, det län där sjön ligger, består av ättlingar till mayafolket som levde i regionen för 1 000 år sedan.

Guatemalas ursprungsfolk är sedan kolonialtiden kraftigt marginaliserade från resten av samhället. Nästan alla försörjer sig inom den informella sektorn, tillgången till utbdilningssystemet och hälsovård är dålig och den av tradition svaga guatemalanska staten har inte förrän de sista åren börjat ta hänsyn till deras historia, kultur, religion, språk och rätt till mark.

Orkanen Stan slog kraftigt mot Sololá, men värst drabbades San Marcos i nordvästra Guatemala. Detta är en av landets absolut fattigaste delar där en tredjedel av befolkningen utgör ättlingar till mayafolket. Enligt FN organet Cepal kommer inte landets tillväxt och ekonomi på makroplanet att påverkas nämnvärt av Stan. Skadorna är mer sociala och på lång sikt kan den redan fattiga ursprungsbefolkningen bli än fattigare.

Inget att skörda

Jordras och översvämmade floder drog inte bara med sig hus och åkermark, den svepte även med sig lager av tyger, garn och textilhantverk som framför allt den kvinnliga delen av ursprungfolken lever av. Inför nästa år har många av de drabbade inget att skörda och inget att sälja. De har inte heller de så viktiga frön från jordbruksskörden som krävs för att så nya grödor inför 2007.

- Vad ska vi leva av, säger Ana Mendoza med tårarna i halsen.

Ana Mendoza sitter med hennes dotter Concepción Mendoza Qoija på Concepcións systersons säng i ett litet nylonhus i Panabajs flyktingläger. Ana Mendozas redan så skrynkliga ansikte skrumpnar ihop än mer när hon gråter.

- Var ska vi bo? Vi vill inte flytta härifrån, men vi vill inte heller bo där vi bodde förr.

Ana Mendoza berättar att hon kommer till nylonhuset varje dag, för att se om hennes dotters son lever. Han är den enda som är kvar av en familj på 14 personer. De dog alla den natt då orkanen Stan drog fram över Guatemala.

Återuppbyggnad med fokus på de fattiga

En av de ansvariga för återuppbyggnaden efter orkanen Stan är den administrativa chefen för Guatemalas vicepresidents kontor, arkitekt Eduardo Aguirre. Han menar att landet aldrig riktigt återhämtat sig från efterverkningarna av jordbävningen 1975 då 25 000 människor dog, det 36 år långa inbördeskriget som vid freden 1996 kostat 250 000 människor livet och orkanen Mitch 1998 då 268 guatemalaner strök med.

- Det är svårt att dölja att vi ligger efter vad det gäller infrastruktur och miljö- och socialpolitik, säger Eduardo Aguirre. Efter Mitch satsade den dåvarande regeringen på att återuppbygga infrastrukturen, men vad hjälper det idag när den är förstörd igen? De sociala nätverk som ett samhälle normalt ska ha har trasats sönder av krig och naturkatastrofer. Man har inte heller investerat i miljö, utbildning, lokal utveckling och förebyggande åtgärder för naturkatastrofer.

Enligt Eduardo Aguirre är det främst invånarna i de områden där inbördeskriget rasade som värst som drabbats. Regeringens återuppbyggnadspolitik kommer att lägga fokus på just dessa människor. De kommer att få sitta med vid regeringes bord och lägga egna förslag på utvecklingsprojekt.

Planer för internationella biståndsgivare

I mars nästa år kommer Guatemalas regering att presentera sina planer för internationella biståndsgivare. Några av planerna är att öka tillgången på hälsovård, marknader och utbildning för de fattigaste. I mångt och mycket ett eko från Honduras, efter orkanen Mitch.

- Men de närmaste fem-sex åren kommer vi att se fler och kraftigare stormar över Karibien, varnar Eduardo Aguirre.

Fakta

Orkanen Stan orsakade skador på närmare en miljard kronor. 1 500 människor miste livet, men ekonomiskt är det den absolut värsta naturkatastrof som drabbat Guatemala i modern tid. FN-organet Cepal räknar med att 3,5 miljoner människor drabbades, varav majoriteten tillhör ursprungsbefolkningen, som utgör 41 procent av befolkningen. Guatemalas regering kommer under nästa år att satsa 3,5 miljarder kronor på återuppbyggnad och räknar med att det internationella samfundet ska bidra med ytterligare en halv miljard. Svenska Sida har gett 45 miljoner kronor i katastrofstöd till FN-organen Unicef, UNDP och WHO, och ytterligare 4,3 miljoner kronor till bland annat Rädda Barnen, Röda Korset, Diakonia och Kooperation Utan Gränser. Man väntas bidra med ännu mer till återuppbyggnaden.

Publicerad i Göteborgs-Posten 23 december 2005

Relaterade inlägg:

1. Honduras – tio år efter orkanen Mitch
2. Orkanen Mitch förstörde Pedros hem
3. Haiti i spillror härjas av upprorsmakare

Lilla Esperanza, 5 år, springer glatt efter hönsen och de små kycklingarna. Hon kastar majskolvar efter dem och försöker med alla medel hålla dem borta från den växande högen med majskolvar på familjens gårdsplan.

Luften är frisk och vinden lite kylig. Tjocka gråa moln har dragit in över horisonten och täcker den normalt fantastiska utsikten över vulkantopparna. Nere i den gröna lummiga dalgången betar kor och vid sidan av huset ligger pumpor stora som basketbollar.

Esperanzas mamma Elena Sanchez, 33 år, river snabbt av blasten på majsen. I taket ovanför henne har hon hängt majs i olika färger. Hennes pappa Engarnación Cario Ambrosio skjuter tillbaka hatten i nacken och lutar sig mot husväggen bakom henne.

- Idag har vi det bra, säger Engarcion Cario Ambrosio. Men som by vill vi se framåt. Vad händer om gruvbolaget tömmer vattenkällan i dalen eller om de frukter och grönsaker vi odlar blir förgiftade av giftet som de använder i gruvan?

- Tänk om det händer något, säger Elena Sanchez. Vad gör vi då? Då kommer vi att ångra oss för att vi inte gjorde något för att stoppa det när vi kunde. Vi måste tänka på våra barn.

Ur radion ljuder rancheros med texter om att sticka till USA och brusten kärlek. Mellan låtarna pratar Juan Mejía Ambrosio, en av männen bakom lokalradion i byn San Isidro. Liksom Engarcion Cario Ambrosio sitter han också i kommunalrådet och är även han en stor motståndare till att Glamis Golds dotterbolag, Montana Exploradora, bryter guld i deras kommun.

- De använder 250 000 liter vatten i timmen, säger Juan Mejía Ambrosio. En normalstor familj här använder 30 liter vatten per dag. De har borrat hundratals meter djupa brunnar. Visst de säger att de återanvänder vattnet, men det går åt för mycket. Och vi använder vattnet till bevattning till våra odlingar. Vi säljer skörden i byar och städer häromkring. Tänk om vattnet med natriumcyaniden de använder för utvinningen läcker ut. Det skulle vara en katastrof.

Med bil är det kanske tjugo minuter på en dålig väg från San Isidro till kommunhuvudstaden Sipacapa, i länet San Marcos. Utefter vägen ligger djupa bördiga dalgångar med brusande vattendrag i botten. Mellan höga tallar, majsfält och blommor träder då och då gruvan fram längre bort. Den ser inte mycket ut för världen, men dagbrottet måste utvidgas och träd avverkas.

Tillståndet för att bryta guld och silver i kommunerna San Miguel Ixtahuacán och Sipacapa fick Montana Exploradora redan 1997, men det är först de sista två åren som gruvan faktiskt har kommit till, och efter ett par månaders verksamhet vill bolaget nu utvidga uvinningen längre in i Sipacapa.

Enligt den internationella arbetarorganisationen ILOs konvention 169 måste internationella företag som vill utvinna mineraler på mark som av tradition tillhör ursprungsfolk fråga befolkningen om lov innan. Konventionen säger också att befolkningen ska få ta del av vinsten.

- Gruvbolaget har sagt att de gjorde både en miljökonsekvensanalys och frågade invånarna här om lov innan de började bygga gruvan, säger JuanMejía Ambrosio. Det är inte sant. Ingen här säger sig ha sett någon från gruvan innan, eller blivit tillfrågade om de får bryta guld här eller inte.

På Montana Exploradoras hemsida finns alla dokument utlagda så att vem som helst kan läsa dem. Där framgår det att gruvan inte är någon fara för miljön och att man har gjort en grundläggande undersökning bland lokalbefolkningen där majoriteten var positiva till gruvan. Frågan är hur projektet lades fram:

- Vi har talat med några av dem som sålde marken gruvan ligger på idag, säger Juan Mejía Ambrosio. De säger att de sålde till ett bolag som sa att de skulle ha boskapsuppfödning på marken. Det visade sig senare att det bolaget i sin tur sålde till gruvan.

Med hjälp av den guatemalanska enskilda organisationen Madre Selva och den katolska kyrkan i området har befolkningen långsamt blivit medvetna om vilka risker som finns med att bryta guld och silver i dagbrott på det sätt som Montana Exploradoa gör. Det finns flera dokumenterade fall ibland annat Peru och Honduras där människor blivit svårt sjuka på grund av utsläpp av natriumcyanid.

Av gruvans utlovade utvecklingsprojekt har det inte heller synts mycket. Kvinnor har fått gå på en sömnadskurs, en del av vägen har förbättrats och några byar har fått elektricitet. Ett par lärare sägs ha tillkommit och här och där sticker skyltar som annonserar om återplanteringsprojekt upp. Av de två kommunernas befolkning på närmare 25 000 har ett hundratal fått arbete i gruvan.

- Till Världsbanken har gruvan sagt att de ska investera i lokala projekt, säger Juan Mejía Ambrosio. Annars skulle banken inte investera pengar i projektet. Av Madre Selva har vi fått kurser och de har även bjudit in gäster som har berättat om hur vi människor och miljön drabbas i det långa loppet av gruvan.

Madre Selva genomför även lobbyverksamhet i Guatemala City och Washington D.C. Detta för att påverka makthavarna att ta mer hänsyn till den fattiga och sedan urminnestider marginaliserade lokalbefolkningen i nordvästa Guatemala.

Fakta

Befolkningen i Sipacapa är ättlingar till de människor som levt i området de sista 1 300 åren. De talar ett eget språk och har egna traditioner som kan spåras tillbaka till quichéindianerna. Den 18 juni förra året tog Sipacapas 14 000 invånare saken i egna händer och ordnade en egen folkomröstning. Närmare 75 procent från tolv av 13 delkommuner deltog. Sammanlagt sade elva delkommuner nej till fortsatt gruvdrift i kommunen. Gruvbolaget menar att omröstningen inte är giltig då de röstande inte fick höra gruvans syn p å saken. Sipacapas borgmästare och länet San Marcos biskop Álvaro Ramazzini stödjer folkomröstningen vars resultat nu ligger hos Guatemalas Konstitutionella domstol. Världsbanken stoppade all finansiering av gruvor som utvecklingsprojekt år 2001, delvis på grund av det stora antalet olyckor och för att gruvorna sällan bidrog till lokal utveckling. Samtidigt som priset på guld gick upp 2003 meddelade banken att man skulle finansiera en gruva på prov igen. Det blev gruvan i San Marcos, i Guatemala. Världsbankchefen Paul Wolfowitz har därför bett om enskilda möten med representanter för Madre Selva och Sipacapa kommun, och biskop Ramazzini. Siapacapas kommun tog med sig förslag på egna utvecklingsprojekt för 45 miljoner dollar till mötet Washington D.C. i slutet på förra året. 45 miljoner är den summa som banken har satsat i projektet, vilket är en dryg tredjedel av investeringskostnaden för Glamis Gold. Under de tio år som gruvan kommer att vara i drift räknar Glamis Gold med en vinst på 897 miljoner dollar, varav en procent går till den guatemalanska staten, enligt Guatemalas lag. Ytterligare cirka tio procent kommer den guatemalanska staten tillgodo genom skatter och investeringar. För att få fram guld ur malmen blandas natriumcyanid med vatten. Natriumcyanid är en syra och är mycket giftigt.

Skrivet åt Lutherhjälpen i december 2005

Relaterade inlägg:

1. Etiska pensionsfonder och Goldcorp i Centralamerika
2. Straffrihet bromsar fred i Guatemala
3. Krigsförbrytare bakom det ökade våldet i Guatemala

Rigoberta Menchú tar emot på sitt kontor i Academía de las lenguas Mayas (Mayaspråkens akademi) i Guatemala City. Det är ett äldre hus av kolonialmodell som ligger strax intill en av stadens stora trafikleder. I huset huserade tidigare försvarsministeriet och i de bakre regionerna finns gamla soldatbaracker.

Menchú gör en grimas åt de tidigare hyresgästerna. För Guatemalas ursprungsfolk har landets militär mest inneburit våld och död. Att Mayaspråkens akademi har kontor i försvarsministeriets gamla byggnader är till viss del symboliskt, ett bevis på att tiderna har förändrats.

För 30 år sedan fanns ingen akademi för mayaspråken och bara tanken att ursprungsbefolkningens barn skulle få lära sig sitt modersmål i skolan var utesluten. Numer läser barnen mayaspråk såväl som spanska i skolan och det finns ett nätverk av lokalradiostationer och en nationell tv-kanal som bara sänder på de olika mayaspråken.

Nästa år kommer det att finnas minst ett universitet som inte bara lär ut mayakulturens språk, traditioner, religion och astronomi, utan där utgångspunkten är att lära ut mayakulturen, inte bara informera om den som Guatemalas nuvarande universitet gör. Detta är naturligtvis stora framgångar för mayabefolkningen, som levt med rasism, diskriminering och marginalisering i mer än 500 år. Rigoberta Menchús egna framgångar är i sig också ett bevis på att tiderna har förändrats.

Det lilla landets andra nobelpristagare (den första var författaren Miguel Angel Asturias, som fick Nobels litteraturpris 1967) är idag inte bara rådgivare åt den nuvarande regeringen i frågor som rör ursprungsfolken. Hon är också egenföretagare, hon mäklar fred i Haiti och är sedan många år tillbaka en internationellt känd förkämpe för sitt folks rättigheter.

Vid en närmare studie av dagens Guatemala visar det sig snart att det inte finns många fler inom ursprungsbefolkningen som likt Rigoberta Menchú har skaffat sig en framträdande roll i landet.

- Om du tittar på den guatemalanska staten av idag och på landets många institutioner och organisationer ser du få ledare av mayahärkomst. Inte ens den tidigare vänstergerillan hade några ledare från ursprungsbefolkningen. De få ledare av mayahärkomst som finns idag är det på sina egna meriter. Deras framgångar beror inte på att befolkningsgruppen som kollektiv har nått några framgångar, säger Menchú.

Hon menar att levnadsförhållandena för ursprungsbefolkningarna i stort i Latinamerika inte har blivit bätte.

- Under 1980-talet levde jag som flykting i Chiapas. Jag mötte då en ursprungsbefolkning som var enad. Nu ser vi hur samma befolkning är splittrad. Det beror på att alla byar i regionen idag stödjer olika politiska partier och grupperingar. Även religionerna är ett stort problem. Olika byar tillhör idag olika kyrkor. Inflytandet från politiska och religiösa grupper påverkar ursprungsbefolkningens kollektivism och andlighet. De partipolitiska, religiösa och ideologiska motsättnngarna blir ett hinder för vår egen integration i samhället.

Menchú målar upp en kultur som för 30, 40 år sedan hade tillgång till egna marker och jord att bruka, som bodde i byar och samhällen där egna regler och lokala lagar gällde. Hon berättar om samhällen där invånarna samarbetade med varandra. De olika befolkningsgrupperna och byarna bytte handelsvaror och erfarenheter. De hjälpte varandra. I Guatemala kom detta att förändras i början av 1980-talet.

Under 1980-talets inledning eskalerade det då 20-åriga inbördeskriget i Guatemala. Militären rekryterade lantbrukare och mayaindianer till medborgargarden som sedermera kom att bli de fruktade paramilitära styrkorna PAC:s, vilka utförde några av krigets värsta massakrer.

Kriget mellan den guatemalanska regeringen och vänstergerillan skapade en klyfta i mayakulturen. Byar som tidigare samarbetat blev misstänksamma mot varandra, precis som i Chiapas under 1990-talet och idag.

Över hela Latinamerika har ursprungsbefolkningarnas kollektivism försvagats de senaste årtiondena. Det handlar allt mer om individuella framgångar eller den egna byns bästa och allt mindre om hela befolkningsgruppens bästa.

- Samtidigt som detta sker har kanske förutsättningarna för att vi ska förbättra vår ställning i Latinamerika aldrig varit bättre.

I och med fredsavtalet i Guatemala 1996 fick mayabefolkningen flera av sina krav på papper. Avtalet ger stort utrymme åt ursprungsfolkens rättigheter och pekar på vikten av jämställdhet mellan landets mestiser och mayabefolkning. Freden har också inneburit att allt fler människor av mayahärkomst återvänder till gångna tiders kulturella identiteter och traditioner.

Menchú tror att freden gjort att mer än någon annanstans i Latinamerika har ursprungsbefolkningen i Guatemala de bästa förutsättningarna för uppnå jämställdhet med den övriga befolkningen. Hon håller med om att det kan tyckas som att ursprungsfolken i Mexiko, Bolivia och Ecuador syns och hörs mer. Att de kanske har tagit större plats i sina länder, men hon tror att den politiska kamp som dessa människor deltar i snarare bromsar än påskyndar integrationsprocessen eftersom det mer handlar om en ideologisk och partipolitisk kamp, än om olika befolkningsgruppers rättigheter.

- Inbördeskriget i Guatemala handlade om klasskamp. Vänstergerillan kämpade inte för mayabefolkningens rättigheter och våra önskemål om att få leva på samma villkor som alla andra i Guatemala. Kriget försenade bara den processen. I resten av Latinamerika fortsätter samma slags klasskamp. Precis om här på 1970- och 1980-talen handlar konflikterna i Bolivia och Ecuador om vänsterns idéer och tankar, inte om ursprungsfolkens rättigheter. Om man inte stoppar dessa konflikter tror jag att ursprungsbefolkningarna bara förlorar på dem i längden.

För Menchú vilar hoppet på de framtida ledarnas och ungdomens axlar. Enligt henne krävs det nya ledare. De som redan engagerat sig i vänsterrörelsen eller i de sociala rörelsernas kamp är förlorade.

- Att återvända till sina kulturella och andliga värderingar efter att ha varit aktiv i vänsterrörelsen, utan tro på andlighet, går inte. Som tur var ser vi nu nya ledare bland mayabefolkningen i Guatemala. De är lokala ledare som har visioner med rötter i våra värderingar och traditioner.

Dessutom har dagens ungdom större möjligheter än någonsin att studera på universitetet, konstaterar Menchú.

- Idag är det också mycket enklare att kommunicera mellan byar, samhällen och över gränser, och våra ungdomar vet hur man gör. De är dessutom villiga att återvända hem från universitetet och dela med sig av sina kunskaper, men ett hinder för detta är tyvärr bristen på arbetstillfällen i byarna.

För första gången har Guatemalas regering skapat ett rådgivande organ med fokus på frågor som rör ursprungsfolken. Tanken är att rådet ska hjälpa regeringen att få med ursprungsfolkens prespektiv i alla sina planer. Rigoberta Menchú menar att rådets mål först och främst är att få inflytande över regeringens politik, men på lång sikt är det den guatemalanska staten som måste förändras.

- Staten är djupt rasistisk och diskriminerande gentemot ursprungsbefolkningen. Det har kostat oss mycket att få de tjänstemän och kvinnor och chefer ur mayabefolkningen på plats inom staten. Att förändra statens syn på vår kultur och öka vårt inflytande kommer att ta tid. Det kommer inte att ske under min livstid. Det viktiga just nu är att få inflytande på regeringen och kongressen, för att på så sätt öka budgeten för de institutioner som arbetar med ursprungsfolkens frågor.

Tidigare i år var Menchú målsägande i den första rasistdom som någonsin fällts i Guatemala. Med hjälp av 33 vittnen, varav 32 var mestiser, och ett flertal experter i det spanska språket lyckades åklagarsidan bevisa att fem medlemmar av det förra regeringspartiet, högerpartiet FRG, diskriminerat Menchú, både genom ord och gester, i en offentlig debatt.

De fem FRG-medlemmarna dömdes till tre års fängelse eller 56 000 kr i böter för rasism. Domen grundade sig på en lag mot diskriminering på grund av kultur, kön, handikapp, religion och hudfärg som skapades 2002. Lagen bygger på en paragraf i 1996-års fredsavtal.

Ett av vittnena i rasisträttegången var vice utrikesminister Martha Altolaguirre, som senare sagt att hon aldrig skämts så mycket i hela sitt liv över att vara guatemalan som den dag Menchú smutskastades. Ändå var de uttryck och gester som de dömda använde sig av inget speciellt, utan sådant som mayabefolkningen får höra och se varje dag. Det var uttryck som ”var inte en sådan indian” och ”smutsindian”.

Efter rättegången sa de dömda själva att det inte var förrän efter att de hört åklagarsidans och språkexpeternas argument som de förstod att de faktiskt var rasister. Så djupt rotad är diskrimineringen av ursprungsbefolkningen. Domen kommer nu att fungera som prejudikat för ett flertal liknande fall i Guatemala.

Organisationer från Bolivia och Ecuador har hört av sig till Menchú för att få ta del av åklagarsidans argument och bevis i form av de djupa språkliga analyserna. Liknande rättegångar som den i Guatemala kan nu vara att vänta i Bolivia och Ecuador. Rigoberta Menchú anser att det enda sättet att bekämpa rasism är i domstol.

- Den största effekten av rättegången går inte att mäta. För första gången ifrågasattes mestisernas vardagliga agerande gentemot ursprungsbefolkningen.

De latinamerikanska ursprungsfolkens rätt att leva på jämlika villkor med regionens andra folkgrupper är fortfarande långt ifrån självklar idag. Befolkningsgruppernas kollektiva medvetande må också vara splittrat, men individuellt framgångsrika ledartyper som Rigoberta Menchú har ändå öppnat fältet för mer inflytande. Finns det en latinamerikansk regering med en etniskt medveten politik om 30 år?

- Kanske, men jag har inga höga förväntningar. Att vi skulle få en president från ursprungsbefolkningen under min livstid, tror jag inte. Toledo i Peru är ett bra exempel på en politiker som har tappat kontakten med sina rötter, säger Rigoberta Menchu.

Publicerad i tidskriften Latinamerika 4/2005

Relaterade inlägg:

1. Det juridiska genombrottet
2. Straffrihet bromsar fred i Guatemala
3. Oviss framtid för Chiapas

Läs mer på Amnesty Press hemsida.

Relaterade inlägg:

1. Krigsförbrytare bakom det ökade våldet i Guatemala
2. Straffrihet bromsar fred i Guatemala
3. Ingen ljusning trots fredsavtalet

I början av april dömdes för första gången fem personer i Guatemala för rasism. De fick tre års fängelse för att de förolämpat Rigoberta Menchú, mayaindian och Nobels fredpristagare 1992.

Det var i oktober 2003 som Rigoberta Menchú deltog på en offentlig debattt i Guatemalas Konstitutionella domstol. Förutom 35 advokater närvarade nästan 200 personer i domstolen. Efter ett uttalande av Menchú smutskastades hon av fem personer från landets dåvarande regeringsparti, högerpartiet Frente Revolucionario Guatemalateco (FRG).

- De förolämpade mig genom gester och ord, säger Menchú. Visserligen sa de och gjorde de saker som folk säger och gör varje dag i Guatemala, men jag såg det som ett bra tillfälle att föra detta beteende till domstol.

Året innan hade Guatemalas kongress klubbat igenom en lag mot diskriminering på grund av hudfärg, handikapp, kön, religion och kulturell tillhörighet. Det var en lag som Guatemalas ursprungsbefolkning var långt ifrån nöjda med. De hade velat se en lag som uttalat riktade sig mot rasism, men fick nöja sig med denna bredare och mer urvattnade lag.

Enligt Menchú ansåg stora delar av ursprungsbefolkningen att lagen var svag och ingen trodde att den skulle leda till jämlikhet mellan Guatemalas mestis- och urbefolkning. Innan Menchús rättegång hade flera andra liknande fall redan prövats och lagts ner:

- En kvinna fick inte komma in i en bar för att hon var av mayahärkomst. En annan blev utkastad från ett bibliotek för att hon bar traditionella mayakläder. Detsamma hände en kvinna som skulle delta på en konferens på ett hotell. I ett annat fall uttalade sig en mayakvinna offentligt på en festival om just ursprungebefolkningen. Arrangörerna kastade då ut henne.

De sa att hon var där för att visa upp sina kläder, inte uttala sig.

Uttryck som ”var inte en sådan indian” eller ”smutsindian” och liknande tillhör vardagen för Guatemalas urbefolkning. Andra nedlåtande kommentarer kan röra mayabefolkningen traditionella klädsel, att de luktar illa eller inte kan prata spanska.

Att Menchú lyckades bevisa att det handlar om diskriminering beror framför allt på att 33 personer vittnade till hennes fördel. Av de 33 var bara en av mayahärkomst. De andra var mestiser, bland annat landets vice utrikesminister, Martha Altolaguirre, som senare sagt hon aldrig skämts så mycket för att vara guatemalan som när Menchú förolämpades.

Förutom vittnesmålen genomförde åklagarsidan ett gediget arbete med att visa vad vissa ord och gester verkligen betyder. Expter på det spanska språket och gester fick vittna och göra långa språkliga analyser.

- Försvaret har nu begärt en omprövning i en högre rättsinstans, säger Menchú. Det är bra. Jag hoppas att de tar fallet till den Internamerikanska domstolen. Detta är ett prejudikat, ett fall som kommer att ligga till grund för många liknande fall i framtiden. Om en högre instans dömer som den första instansen är prejudikatet ännu starkare. Att försvaret skulle få rätt är uteslutet.

Rättegången är av sådan vikt att flera organisationer för ursprungsbefolkningar i Bolivia och Ecuador har bett om att få ta del av alla dokument och argument som åklagarsidan använde sig av. Rasismen mot Latinamerikas ursprungsbefolkningar är så institutionaliserad att få är medvetna om att det faktiskt rör sig om rasism.

- Jag tror att den största effekten är att man för första gången ifrågasatte de guatemalanska mestisernas dagliga beteende. De dömda sa själva efter rättegången att de aldrig sett sig som rasister.

Rigoberta Menchú menar att de enda sättet att bekämpa rasismen i Guatemala är genom rättsväsendet. Domen till hennes fördel har nu öppnat dörren för flera liknande fall. Snart kan liknande processer inledas i andra delar av Latinamerika.

Publicerad i Mana 3/2005

Relaterade inlägg:

1. Politisk kamp hinder för ursprungsfolkens upprättelse
2. Traditionell mayamusik gästspelar på Brännö
3. Orkanen Stan slog mot fattig indianbefolkning